Im only gonna break your heart - ett |
Såå... Ja, jag har publicerat den här novellen tidigare. Nej den blev aldrig färdig och ja, jag publicerar den igen.
Jag har satt mig och börjat läsa igenom den, insåg hur dålig den var och ändrat en hel del på den, inte på själva storyn utan på sättet som den är skriven på.
Kommentera gärna! Vill gärna ha konstruktiv kritik på vad jag kan jobba med. Tar inte bort den gamla versionen så om ni orkar och vill kan ni ju se skillnaden själva. Men nu ska jag vara tyst och låta er läsa novellen istället! :)
~
Du kastade en blick på mig när jag klev in genom dörrarna på den slitna röda bussen, jag kände hur dina ögon mjukt blickade över varje rörelse jag gjorde. Jag hittade en bra plats och satte mig ner, tittade ner på mig själv och förstod nästan varför du tittade. På mina små fötter satt ett par mörkröda klackskor, mina ben var inneslutna i ett par svarta stuprörsjeans som passade mig precis. Jag hade ett vitt linne, svarta hängslen och framför allt. Jag hade ett rött svallande hår i en djup röd färg som räckte mig till slutet på skulderbladen.
Min hand gled med en van rörelse i nacken på mig själv när jag drog ner håret över höger axel. Jag satt bekvämt på det slitna sätet och blickade tomt ut genom fönstret innan min hand per automatik tryckte på stopknappen när bussen närmade sig min hållplats. Jag kastade en snabb blick på dig, och du log mot mig och tittade på mina röda naglar som matchade håret och skorna.
När bussen bromsade in tog jag snabbt tag i min röda slitna handväska som hade vilat på sätet bredvid mig och klev av bussen. Den ljumma luften slog emot mig och jag kunde höra fåglarna kvittra från parken bredvid. Mina steg styrde in på cykelbanan som gick igenom parken och mina klackar skapade ett eko mot den hårda asfalten. Bakom mig hörde jag några mjuka steg och jag var inte ens förvånad när du dök upp bredvid mig och tittade blygt under lugg.
"Hej" sa du lite tyst med din hesa med samtidigt klara röst.
"Hello" Svarade jag glatt men fortsatte att gå. Du harklade dig lite nervöst.
"Jag vet inte riktigt varför jag klev av här faktiskt... Jag ska egentligen åka tre hållplatser till" Jag kastade en snabb blick på dig och såg hur dina kinder skiftade till rött när rodnaden spred sig över ditt ansikte. Jag fnittrade tyst.
"Varför berättar du det för mig?" Och så stannar jag och tittade på dig med ett finurligt leende. Du kliade dig betänksamt i huvudet och drog fingrarna lite nervös genom det platinablonda ganska korta håret.
"Jadu... om jag det visste" Du tittade på mig och log ett skevt lite generat leende.
Jag kollade nyfiket på dig uppifrån och ner. Från ditt platinablonda ganska korta hår med en lite längre lugg, dina isblåa ögon som tittade nyfiket tillbaka. Din raka näsa ovanför dina lätt fylliga läppar och den där piercingen som satt till vänster i din underläpp. Du hade på dig en svart och rödrutig skjorta som hängde lite löst över dina axlar, ett par stuprörsjeans med lite häng och ett svart nitbälte i. Och längst ner satt dina slitna converse slarvigt knutna.
Min blick vandrade uppåt igen och mina smaragdgröna mötte dina isblå. En behaglig tystnad lägger sig över oss.
"Vad heter du? Frågar du till sist mjukt och lägger huvudet lite på sned. Jag känner hur hjärtat hoppar över ett slag i bröstkorgen och bannar tyst mig själv.
"Disa" Jag log lite smått och fingrade löst på en hårslinga. Dina ögon mötte mina igen, och den här gången kändes det som att jag skulle drunkna i dem. Men så kommer jag tillbaka till verkligheten och börjar gå längs cykelbanan igen. Du står kvar precis på samma fläck, som förstenad.
"Alfons! Jag heter Alfons!" Utropade du plötsligt och jag kastade en blick över axeln på dig. Du stod och log som ett fån och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
~
Det hann gå fjorton dagar innan våra vägar korsades igen. Du klev på bussen en varm sommardag i Juni. Jag kände igen dig direkt, ditt platinablonda hår såg jag redan på håll när bussen närmade sig hållplatsen. När du sedan kom in i bussen såg jag skymten av dina isblå ögon och din piercing i läppen. Den här gången hade du på dig en svart tshirt med ett vitt tryck på och gråa stuprörsjeans. Men dina slitna converse var desamma som förra gången. Det tog dig inte många sekunder att lokalisera mig och du log brett mog mig samtidigt som dina kinder antog en rödare färg.
"Hej Disa!" Jag nickade lite nonchalant åt dig som en hälsning men log ändå. Du tittade frågande från sätet bredvid och sedan upp på mig igen. Jag nickade en gång till och du slog dig försiktigt ner bredvid mig.
"Snygg hatt." Sa du med gillande i rösten och tittade lite nyfiket på mig. På det röda håret som låg mjukt över skulderbladen och som hölls på platsen av den lilla svarta hatten som käckt satt på mitt huvud lite på sned. Jag hade en vit tröja med stor båthals och en tunn grön slips slarvigt om min hals. Den matchade mina ögon. En svart veckad kjol som slutade mig på halva låret låg fint tillrättalagd och på mina fötter satt ett par slitna gröna ballerinaskor.
"Tack så mycket." Jag gav dig en blick och fortsatte sedan. "Jag gillar inte att vara som alla andra" Du log fånigt mot mig.
"Du är inte som alla andra Disa" Jag kunde inte låta bli att skratta till innan jag lät blicken vandra ut genom det smutsiga bussfönstret igen.
"Då har jag nått mitt mål då, Alfons" Sa jag tyst, fortfarande med blicket vilande på något obestämt utanför fönstret. Du blir tyst en stund och jag vänder huvudet mot dig bara för att se hur du nervöst sitter och fipplar med din piercing och ser fundersam ut.
"Så... Alltså, jag blir helt stum när jag ska prata med dig..." Mumlar du tyst och tittar ner på dina händer och rodnar innan du snett tittar upp mot mig.
"Sa jag det där högt?" Du ser besvärad ut och jag kan inte låta bli att fnittra lite tyst.
"Ja det gjorde du." Jag tittar på dig med en road blick när du försöker dölja hur generad du är. Men helt plötsligt tittar du upp på mig med en seriös min och frågande blick.
"Skulle inte du gå av vid förra hållplatsen?" Jag tittar snabbt ut genom fönstret och ser till min stora fasa att du har rätt. Jag suckar ljudligt och drar ner hatten över ögonen. Du skrattade till.
"Det gör väl inget, jag gick ju av tre hållplatser före jag skulle gå av förra gången. Vad är det som säger att du inte skulle kunna gå av tre hållplatser efter att du ska gå av den här gången?" Du ler glatt mot mig och ger mig en öm blick innan du snabbt tittar bort. Jag kan inte låta bli att le mot dig.
Din hållplats kommer och du trycker på stopknappen och när bussen stannat så följer jag med dig av bussen. Vi går sakta längs gator kantade med gamla röda hus med vita knutar med vackra trädgårdar. Helt plötsligt stannar du till framför ett hus i ljust tegel.
"Eh... här bor jag." Jag ser mig nyfiket omkring, låter blicken svepa över trädgården och sedan över huset. Jag kommer på mig själv med att undra vilket fönster som är ditt.
"Vill du följa med in?" Din röst låter vänlig och min första tanke är att följa med in. Men så stannar jag till. Jag känner inte alls den här pojken, jag har ingen aning om vad som kommer att hända när den där tjocka trädörren har stängts bakom oss! Jag märker att du tittar mjukt på mig med huvudet på sned. Du verkar alltid göra så när du betraktar någonting.
"Jag är inte farlig om det är det du står och funderar på." Säger du snabbt och jag blir nästan generad över att det märktes så tydligt vad jag tänkte på.
"Okej då..." Min röst dör nästan ut när jag ser dig djupt i ögonen. Återigen känns det som att jag drunknar och det är först när du vänder dig om och går upp mot huset som jag kommer tillbaka till verkligheten. Jag börjar sakta gå efter dig.
Jag sätter mig på en köksstol och väntar medan du rotar igenom både kylskåpet och skafferiet. Det enda jag kan höra är enstaka mumlanden och suckar. Till slut vänder du dig om.
"Vi verkar tyvärr bara ha mariekex och portello hemma..." Jag kväver ett skratt och tittar ner i bordet och börjar fokuserat studera mönstret på bordsduken. Jag känner hur du tittar på mig.
"Vad nu då!? Påstår du att mariekex och portello inte är nog fint för dig?" Jag slår upp blicken mot dig och ser hur du står med en seriös min. Mitt leende slocknar genast och jag skakar lite för fort på huvudet. Du brister ut i gapskratt och dina ögon glittrar mot mig.
"Trodde du verkligen att jag var seriös?" Du dimper ner på köksstolen framför mig och slänger fram kexpaket och ställer fram en flaska portello.
"Det här är faktiskt det enda ätbara vi hade för tillfället. Om du nu inte kände för bananpaj och hjortronsylt som mamma älskar så mycket." Nu var det min tur att skratta.
"Bananpaj med hjortronsylt!?" Jag tittar skeptiskt på dig och du fnittrar högt och nickar mot mig.
"Nej tack, mariekex och portello blir bra" Jag ler brett mot dig och rättar till hatten.
~
Jag trär in nyckeln i låset och vrider sakta om den tills jag hör ett klick och låset går upp. Jag öppnar dörren och kliver in i hallen.
"Hallå, är det någon hemma?" Inget svar. Jag kastar av mig mina slitna ballerinaskor och går långsamt in i mitt lilla rum som går i svart, vitt och grönt. Jag slänger mig ner i fotöljen som står vänd mot fönstret och lutar mig tillbaka och låter tankarna flöda.
Alfons verkar vara en fin kille, verkligen. Men vad han inte vet är att jag inte är den jag är. Att killar i hela mitt liv har varit som kläder för mig. Så fort jag blir less är det dags för en ny. Det är inte alltid det går snabbt, det kan ta allt från veckor, månader och till och med år. Men dagen kommer, det gör den alltid. Den dagen när de vaknar upp och märker att jag är borta och allt som finns kvar av mig är en lapp på kudden med ett förlåt.
Now listen to me baby.
Before I love and leave you.
They call me heartbreaker.
I dont wanna deceive you.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | aspiration - 13 sep 12 - 23:12 | | Riktigt bra! Gillar beskrivningarna! | | martobicat - 13 sep 12 - 19:39 | | Du skriver bra, fortsätt med det! | | Select - 13 sep 12 - 18:30 | | Bra skrivet! Jag tror dock att tempuset ändrades någonstans i mitten, om du vill ha lite kritik. Jag tycker verkligen om den där Alfons, så jag vet inte om han förtjänar att användas som ett klädesplagg... Men fortsätt skriv, så får vi se hur allt utvecklas. :) | Lavelia - 13 sep 12 - 18:18- Betyg:  | Jag avgudar allt du gör, så förvåning över att jag älskar den här är väl inte så stor.
Riktigt bra skrivet, och jag som har läst den förut kan säga riktigt bra story också! |
|
|
|
