Flickan Som |
Hennes röst var hes och intensiv på ett sorgset och oändligt sätt, som tystade ett helt café; ingen kunde förmå sig själva att röra sig. Hennes höfter svajade vagt i takt med hennes fingertoppars smekande dans över strängarna, och hennes ögonlock som slutits beskyddande om ögonen darrade när hon för en sekund höjde rösten och fick hela min kropp att vibrera.
Det var som om hela världen stod stilla, och den enda rörliga punkten var Hon. Flickan du möter varje dag på väg till jobbet. Flickan som står tryckt mot väggen med böckerna i famnen som en sköld, som ljudlöst betraktar och beräknar sin omgivning. Flickan som viskar ett nästan ljudlöst tack med nedfälld blick när du lyfter upp hennes böcker efter att hon blivit knuffad, och sedan skyndar sig därifrån med ett bytesdjurs klappande hjärta. Flickan som ser utan att bli sedd, flickan som hör utan att bli hörd. Flickan som älskar utan att bli älskad.
Plötsligt tystnade gitarren, och vi alla satt som förstummade. Sedan slog hon upp ögonen.
Hennes blick föll direkt på mig, och min andning upphörde. Hennes blick brann, och hon släppte inte min blick för en sekund. Hon tog upp sången, och den här gången var Flickan borta. Hennes röst bar sådan styrka att den kunnat spränga alla hinder i hennes väg, och hon var arg. Hon stred för alla misslyckanden, för alla de som kämpade för att komma igenom varje dag helskinnade, för alla de som inte själva kunde ta sig förbi sina hinder. Hon stred, och hela hennes kropp var sprängfull av en styrka som tillhör en varg som i slutet av en strid tar sin egen styrka och slungar den mot motståndaren även om han vet att det tar hans liv.
Sedan slutade det. Allting stannade. Hennes röst tystnade och hennes ögonlock slöts igen. Det ljus som hon utstrålat, som fått förbipasserande på gatan att stanna upp slocknade, och världen tog fart igen. Hon nickade med slutna ögon ut mot oss, och sedan slank hon undan innan någon av oss hann få tillbaka vår tankeförmåga.
Någon minut efter att hon försvunnit bröt hela helvetet ut i form av applåder. Om jag själv inte varit en av de mest högljudda hade jag hållit för öronen och tagit betäckning.
Hon var Flickan som jag aldrig glömde, flickan som sprang med ett bytesdjurs klappande hjärta.
|
| Kommentarer | | lillnea - 8 mar 13 - 14:30 | | Fin! | | Liroficado - 1 okt 12 - 18:56 | Oj. Det här gillar jag! I början upprepar du ord som "intensiv" "darra/darrande" för tätt inpå varandra vilket stör flytet lite.
Annars älskar jag den! Grymt bra skrivet! Den här ska du vara stolt över, verkligen!
Jag vill läsa mer från dig! :) | | Select - 13 sep 12 - 18:36 | | Jag kände igen mig i den här novellen, på något sätt... Jag gillar också hur du knyter ihop hela novellen med den där sista meningen. Vackert skrivet. | | Fjaril - 13 sep 12 - 17:54 | Åh så vacker text. <3
Jag ÄLSKADE det här.
Det finns ett slarvfel vad jag kunde hitta "ddarrade" men det är sånt som händer. Tänkte bara så du vet om det. :)
Återigen, underbart. Den sista meningen var sjukt vacker. |
|
|
|
