De urtida: En drakguds hämnd. (Kapitel 2) |
Den storvuxne mannen höjde huvudet då han hörde en av hästarna som stod bundna mot ett par träd gnägga. Han såg in i den mörka skogen bakom honom och lade en stor högerhand på ett inoljat dolkskaft. Han kände en kall ilning längs ryggraden och sökte efter skenet från ett par lysande ögon. Han hörde en rörelse i bladverket och ryckte till, men log svagt då han kände igen de glimmande ögonen. Ögonen lades på sned och ett skärrande skri fyllde luften. Mannen vände sig framåt igen och såg på sina tre vänner som satt runt den knastrande elden.
”Det här stället ger mig dåliga vibbar.” sa han och rörde om i eldstaden med en krokig pinne han hade i vänsterhanden.
Mannens namn var Elltor, en robust karl med kortklippt hår, iklädd en väst av björnskinn, gråa vadmalsbyxor och höga stövlar i hjortskinn. I ett smalt skinnbälte med kopparspänne hängde tre dolkar och en pengapung. Framför fötterna på honom låg hans tvåhandssvärd i sin svärdskida av svart läder.
”Vem känner inte av den dåliga känslan här?” undrade den gamle mannen som satt mitt emot honom och slipade sitt dolkblad.
Elltor såg upp mot en av de fyra mosstäckta stenpelarna som omringade dem. De befann sig på en glest bevuxen kulle med skog på deras östsydliga sida och en låg backe gick att finna på deras västra sida, med utsikt över bokskogen nedanför backen. Det sades enligt legender och rykten att platsen för bara några sekler sedan varit ett sorts tempel för drakgudarna.
Slipstenens skrapande mot metallen tystnade och Elltor såg mot den gråhårige mannen som inspekterade sitt verk med sitt enda fungerande öga.
Mannens långa mörkgråa hår var samlat i en fläta som hängde över hans ena axel. Ansiktet var väderbitet och orakat. Det vänstra ögat var märkt med erfarenhet och visdom. Runt halsen hade han en grov lädertråd där en vit draktand hängde. Han var införd i en kortärmad tunika av linne, en väst av skinn och yllebyxor.
”Ta´t lugnt Elltor. Du vet att drakarna är mer rädda för dig är du är för dem.”
”Inte när de är hungriga, Sackarós.”
Precis då hördes ett avlägset men genomträngande vrål i natten, som om en drake hört Elltors ord och ville understryka det han sagt. Åtta ögon riktades mot skogen nedanför dem och alla kunde se ett svagt orange sken mellan träden.
”Det är lugnt Elltor. Den är långt borta.”
”Det gör mig ändå inte lugnare.”
Den tredje mannen i gruppen, Frenklin, tog en tugga av äpplet han höll i och riktade blicken mot skogen nedanför och förde bort den ljusa luggen från ögonen.
Samma här, tänkte han och gned ett finger mot ett yxblad på en av sina kastyxor.
”Jag tar första vakten.” sa Sackarós och stack dolken i bältet. ”Vi har en lång resa framför oss.”
*
Elltor reste sig upp, sträckte på armarna och gäspade stort. Masserade den stela nacken och såg sig omkring. Elden var fortfarande vid liv. Sackarós och den fjärde mannen sov fortfarande men Frenklin stod lutad mot en av stenpelarna och hade handen för hakan. Ett leende letade sig fram på det slätrakade ansiktet.
”Godmorgon.”
”Godmorgon själv. Har det hänt något sen du tog vakten?” Frenklin skakade på huvudet.
”Nej, förutom några rådjurstjut och vargyl var allt tyst. Ett par drakar har flugit över skogarna dock, annars har jag inte sett något intressant.” Elltor nickade för sig själv. Frenklin gick emot hästarna. ”Väck de andra så äter vi. Det är dags att vi färdas snart.”
*
Den storväxte mannen väckte de andra och därefter åt de fyra en snabb frukost bestående av bröd, lingondricka och torkat kött. När Elltor höll på att trampa död på elden lite senare så visslade den fjärde mannen till och ett läte fyllde luften. Mannen höll fram handen och falken han sett förgående natt landade flaxande på mannens arm. Han strök den över ryggen.
”Jarko!” ropade Elltor. Bågskytten såg på honom. ”Har Hanno sett något under natten?”
”Nej, allt har varit lugnt.” svarade den unga mannen. Kogret hängde över axeln och pilbågen var surrad vid hans rygg. Han var klädd i en brun kåpa med huva och höga stövlar.
”Hm, nåväl. Kommer du? Det är dags att rida.” Elltor greppade om sitt svärd och pekade med tummen mot hästarna. Jarko nickade och mumlade något till Hanno som flög iväg.
Någon timme senare kom de ut i en nedbränd skog. Det rök fortfarande om de förkolnade träden och det pyrde ur askan på marken.
”Var på er vakt. Det kan fortfarande finnas drakar i närheten” uppmärksammande Sackarós. Elltor nickade och granskade den gråa marken. Om det fanns en drake i närheten var det den som hade övertaget. Hästarna frustade oroligt och han kunde höra Hannos skri högt där uppe.
Nog verkar det finnas drakar i närheten alltid, tänkte han. Han såg något i ögonvrån och stannade sin häst, men han kunde inte urskilja något draklikt bland askan. Han fördömde drakarnas förmåga att smälta in så bra i miljöer som dessa. Han tog ett djupt andetag och fick hästen att röra sig framåt. Den tvekade men gjorde som sin ryttare bad.
Elltor såg upp och fick syn på Hanno som dök ner mot marken, för att sedan med ett skri tvärt flyga uppåt. Elltor såg mot det ställe falken dykt åt. Något rörde sig. Han greppade efter svärdet som hängde vid sadeln.
”Jag tror det är något där-” Mer hann han inte säga förrän draken vrålandes tog ett språng emot dem. Vandrarnas hästar gnäggade och stegrade sig, försökte följa instinkt att fly men hölls tillbaka av sina ryttare. Jarko lugnade ner sin häst först, greppade om sin båge och lade en pil mot strängen, spände, siktade och sköt. Han kunde nästan se antydan till ett flin på drakens korta, breda ansikte då pilen bröts mot dess pansar. Skräcködlan svepte med en av sina jättelika framtassar mot hästarna. De fingerlånga klorna träffade Frenklins häst och valacken landade tungt på marken med dödliga sår i sidan. Frenklins fot fastnade under den tunga hästkroppen och han försökte förgäves dra sig loss.
Saliven rann ned för den askgråa tanddrakens käkar då bloddoften letade sig in i dess nos. Frenklin svalde då han såg in i de avlånga pupillerna i de bruna ögonen. De var stora som hästhovar och han kunde inte se bort från dem.
Elltor hoppade av sin häst, drog sitt svärd och rusade mot draken som hade hans vän i sitt grepp. Han sparkade den fjälliga besten på tinningen. Ödlan blev överraskad, ruskade på huvudet och vände sig mot Elltor med ett ilsket väsande.
”Får jag lov?” morrade Elltor och väste tillbaka som ett tecken på utmaning. Draken slog sina vingar mot kroppen och kastade sig mot den storvuxne mannen. Elltor undvek klorna och stötte tanddraken på nosen med bredsidan av svärdet och undvek ännu en gång klorna.
Medan Elltor höll draken upptagen sprang Jarko fram till Frenklin och lyfte upp hästkroppen tillräckligt mycket för att Frenklin skulle kunna ta sig fri. Därefter drog han sin dolk och stötte in den i hästens bringa för att minska djurets lidande. Han såg med dyster min hur livslågan släcktes.
”Hur gick det Frenklin.”
”Det gick nog bra. Aj! Hjälp Elltor i stället!”
Då Frenklin sa det hörde Jarko hur Elltor ropade till. Draken sprutade iväg en eldstråle mot honom, vilket fick Elltor att ducka.
”Elltor! Se upp!”
Draken var redan över Elltor och gjorde sig beredd på att utdela det dödande bettet. I ren förskräckelse tog Elltor tag om djurets käkar och bände upp dem. Draken slog irriterat med svansen. Samtidigt hade Sackarós greppat om en tjock svedd trädstam och kastade den nu mot drakens rygg. Den vred sig ur Elltors grepp, vrålade åt Sackarós samtidigt som Elltor svingade svärdet mot dess nacke. Draken undvek klingan med en hårsmån och bestämde sig för att hitta ett bättre byte. Den kastade sig undan, slog med vingarna och flög uppåt.
Elltor andades tungt och masserade sin handled.
”Allt bra?” frågade Sackarós honom.
”Förutom att nästan blivit stekt frukost? Ja.”
Jarko hade hjälpt upp Frenklin som haltade. Han såg sorgset på sin häst men intalade sig att det var bättre att den dog än att han själv passerade till efterlivet.
”Kan han rida med dig Jarko?” frågade Sackarós. Bågskytten nickade. ”Då ger vi oss av.”
Elltor såg iväg mot draken som nu bara syntes som en prick på himlen och började sedan gå mot hästarna.
*
De fyra vandrarna hade inga ord till att beskriva förödelsen framför dem. Det hade gått två dagar sen de slagits mot draken. Deras tankar hade förgående natt riktats på att nå byn, men nu märkte de att den var bränd till aska. Av husen fanns det bara sothögar kvar.
Vandrarna red sakta in i den nedbrända byn och Jarko såg sig omkring. Barn, män och kvinnor låg döda överallt. Det gjorde honom smått illamående. Han hade aldrig vant sig vid synen av döda. Speciellt inte när det var såhär brutalt utfört.
”Vem … kan har gjort detta? Tyfris soldater?” väste Jarko.
Sackaró skakade på huvudet.
”Nej, det tror jag inte.”
”´Nej´? Vilka skulle det annars vara, om inte dem?” frågade Elltor bryskt och spottade på marken. ”Den jäveln tror sig äga rätten att vara kung över landet, precis som alla andra före honom, och för det slaktar han oskyldiga!”
”Tyfris mannar må vara hänsynslösa, men de bränner sina offer, i rädsla för gastar. Enligt ryktena.”
”Gastar?” Frenklin höjde på ena ögonbrynet. ”Men det är ju bara sagoväsen.” Sackarós nickade.
”Jo. Men Tyfris verkar ju vara av den vidskepliga sorten. Detta måste vara plundrares verk.”
”Tror du det kan finns några överlevande?” frågade Jarko. Sackarós ryckte på axlarna.
”Jag tror inte det. Men det skadar inte att se efter.”
Frenklin hoppade av Elltors häst och började gå åt öst. Jarko förde sin häst åt väst medan Elltor och Sackarós red mot norr.
En stund senare styrde Jarko målmedvetet sin hingst Shubi mot en förseglad jordkällare. Ännu hade han inte hittat något annat än döda kroppar. Och Hanno hade inte heller verkat hittat något från skyn. Han började tappa hoppet.
”Snälla, hoppas det finns någon där inne.” Han hoppade av hästryggen, gick fram till dörren och försökte få upp haspen, men misslyckades. Han gick bakåt ett steg och tänkte.
”Elltor! Kom, jag behöver din hjälp!” ropade han sen.
Det tog inte lång tid innan den store mannen kom framspringande till honom med ett stadigt tag om sin hästs tyglar.
”Vad är det? Har du hittat någon?” undrade han hoppfullt.
”Nej, inte än, men det kan finnas någon där inne.” Han nickade mot dörren. ”Jag kan bara inte få upp haspen. Vill du göra ett försök?”
Elltor nickade och försökte. Även han var tvungen att anstränga sig lite för att den skulle gå upp, men tillslut gnisslade haspen upp och bjässen öppnade dörren. En trätrappa på två steg ledde ner till jordgolvet. Solljus letade sig in i jordkällarens mörka skrymslen. Jarko trängde sig förbi Elltor och stegade ner för trappan. När ögonen vant sig kunde han se en mörk kontur ligga på marken.
Elltor kikade in i jordkällaren och log när han hörde Jarkos upprymda rop.
”Hon lever! Ropa på de andra!”
Elltor kallade på de andra ivrigt, och de var snabbt på plats. Jarko hade klivit ut i solljuset, bärandes på en ung slapp flicka.
”Vi borde ta henne till en bättre plats. Här” Sackarós såg sig runt. ”, kan vi inte stanna. Kom.”
*
En bra bit från byn stannade de upp och lutade flickan mot ett träd. Sackarós tog fram sin vattenfyllda skinnpåse räckte henne den.
Flickan hostade till några gånger då vattnet hamnade i fel strupe.
”Lugn. Du är i säkerhet. Drick i lunga klunkar.”
Flickan gjorde så bäst hon kunde, men hon var så törstig.
”T-tack” stammade hon. Hon var klädd i en lång, blågrå klänning med ett smalt läderbälte om midjan och skinnskor. Håret var mörkbrunt och tovigt.
”Vad heter du?” frågade Frenklin. Flickan såg från den ena till den andra.
”E...Embla” Hon tystnade och verkade minnas en sak. De svullna ögonen spärrades upp. ”B-byn! Jag måste... Far...!” utbrast hon och försökte resa sig upp. Sackarós la handen på hennes axel och tryckte ner henne och fick ett frågande ansiktsuttryck tillbaka.
”Embla, detta är svårt att säga men … alla i byn du kom ifrån, de är döda.” Hon trodde dem inte först. Hon ville inte. Det syntes i hennes blåa ögon. Men sanningen stod skrivit i männens ansikten.
”Va? Nej! De...!”
”Jag önskar att det var lögn men det är sant. Plundrare verkar dödat varenda en. Om någon överlevde togs de som slavar. Du är nog den enda som klarade dig. Från båda ödena.”
”Nej...” Hennes ord hördes knappt och små glänsande tårar började rinna ned för hennes kinder.
Sackarós såg dystert på den unga flickan. Han visste hur det kändes att förlora någon man höll kär.
Han tog fram en trasa
”Här, något att torka tårarna med” Hon tog tacksamt emot den.
”Du kan följa med oss till nästa by. Vi måste ändå meddela detta till grannbyarna.” sa Frenklin.
”Känner du någon vi kan lämna dig hos?” undrade den enögde. Embla skakade på huvudet. Sackarós suckade. Han kände sig inte bekväm att lämna henne på något barnhem, eller hos en främling, men han ville inte heller att hon skulle följa med dem, då hon kunde hamna i ännu mer fara.
”Vilka är ni?” undrade flickan med svag stämma.
”Sackarós heter jag. Detta är Jarko, Elltor och Frenklin.”
|
|
|
|
