Lag och rätt |
Jag var 19 år och jag satt ensam hemma i min slitna soffa och hade ganska tråkigt. Det var en mörk dag i december, affärer hade börjat julskylta och alla var i färd med att julhandla till alla de älskade. Men som sagt, jag, jag satt hemma i min soffa helt ensam och tittade på ett program om feta människor som skulle gå ner i vikt, trots att jag tyckte att, töntigare program finns inte. Finns det inget program om hur man får sin TV att gå ner i vikt? Jag hade inte haft något emot en platteve. Reklamen gick igång och jag suckade, men jag orkade verkligen inte lyfta min fjärrkontroll för att byta kanal.
”Köp Chloé Intense. Du är värd att lukta gott!”
”Åh, vad töntigt!” skrek jag för mig själv. ”... fast… hon har ju rätt, jag är värd att lukta gott.”
Jag gick förbi vinkande tomtar, dansande tomtar, skrattande tomtar, stilla tomtar, tomtar med klockor, tomtar med klackskor, tomtar med allt. Jag blev puttad av små barn och stressade mammor. Det var länge sedan jag var ute i vimlet. När andra hade dyra pälsar och finbyxor gick jag där med mina mjukisbyxor och en blå munktröja från H&M och mitt smutsiga hår uppsatt i en slarvig hästsvans och kände mig ful. Jag hade inga pengar med mig. Eller, jag skall inte ljuga, jag hade inga pengar. Jag skulle till Kicks. Jag gick in och omringades av parfymer och juldoft. Kassan på vänster sida, omringad med små ljus, apelsiner med nejlika och nagellack i julfärger. Jag gick fram till en av de många hyllor på höger sida. Jag funderade. Vem var Chloé egentligen? Det fanns så många parfymer, hur många hade den här Chloé gjort? Där! Jag tog ner förpackningen från hyllan. Flaskan var väldigt fin. Jag hade varit och luktat på den innan, men jag var tvungen att lukta på den igen. Åh, himmelriket! Jag ville ha den. Jag ställde tillbaka den och tog ner en oöppnad förpackning och vände på den. 1300 kronor! Jag hade ju inte… men om jag skulle… Nej. Jag kunde inte. Eller… Nej. Fast jag hade ju en munktröja med stora fickor. Om jag kanske kunde lyckas utan att någon såg mig. Det var ju värt ett försök. Efter att ha avfärdat flera expediter gick jag rakt fram och åt höger, förbi alla OPInagellack och duschkrämer, längst in, bakom en av pelarna. Jag skakade litegrann när jag öppnade kartongen och lade ner själva flaskan i fickan. Sedan gick jag ut. När jag precis gått ut genom larmen kände jag en hand på min axel.
”Vad hade du tänkt göra med den där?”
Jag satt ner på en stol vid ett träbord i ett rum av grå betong. På andra sidan satt en väktare. Jag pillade nervöst med en hårslinga med ena handen samtidigt som jag borstade av min tröja med den andra. Då öppnades dörren och två poliser kom in och jag fick komma på förhör.
”Förhör med Kitty Odell angående stöld den 22 december 2011. Så, Kitty, vad gjorde du egentligen?” Jag kommer ihåg hur mycket jag svettades, hur rädd jag var och paniken över att mina föräldrar skulle få veta. Jag var ung och dum, men det var ju ingen ursäkt.
”Jag gjorde inget.” sade jag och tittade på polisen som öppnade en låda och tog upp parfymen. Det var den. Jag skakade.
”Jag skulle bara… låna den. Jag har inga pengar och jag vill så gärna ha den där!” sa jag och allt var sant, förutom att jag skulle låna den. Jag tänkte ta den. Stjäla den. Åh, herregud, hur dum får man bli? tänkte jag.
”Jag förstår. Säg mig, Kitty…” han lutade sig mot ryggstödet, lutade ena armbågen mot armstödet och tog av sig glasögonen. Den andra handen lät han hänga längs med sidan. ”… ger det dig rätten att stjäla den?” Jag visste inte vad jag skulle svara. Det är väl klart att det inte är okej, men jag kunde ju inte svara det. Jag har väl lite värdighet.
Jag blev anhållen. Runt klockan tolv dagen efter kom poliserna in och berättade att jag skulle häktas eftersom att det fanns risk för fler brott. Jag nickade och började nervöst sätta upp mitt hår i en ny hästsvans.
Jag fick sitta ner i ett rum med min advokat. Hon frågade mig vad som hade hänt och jag berättade allt. Jag berättade om dagen jag satt i soffan. Jag berättade allt som jag hittills berättat för dig.
Jag kom in på häktningsförhandlingen, fortfarande i mina mjukisbyxor och min munktröja, bland alla kostymnissar. Jag skrattade lite för mig själv när jag gick in. Jag var väldigt nervös och ”kostymnissar” var ett väldigt roligt ord. Jag visste inte vilka kostymnissarna var eller var jag skulle sätta mig. Jag kände igen butiksbiträdet som frågat mig om jag ville ha hjälp. Jag förstod då varför hon hade frågat. Hon hade ilska i blicken, men man såg också att hon tyckte lite synd om mig. Jag gick och satte mig på en stol vid ett litet, litet bord i mitten av rummet, ungefär. Alla tittade på mig och jag undrade var advokaten skulle sitta? Kostymnissen mittemot mig harklade och sade sedan:
”Om Kitty Odell flyttar sig från vittnets plats och går och sätter sig där så skall vi kunna börja” och jag såg vart han pekade. Åt höger. Vänster, för mig. Jag skämdes så fruktansvärt. Jag som trodde att någon skulle berätta för mig vad jag skulle göra. Visa mig var jag skulle sitta. Jag reste mig och gick mot platsen där jag faktiskt skulle sitta och jag försökte hålla huvudet högt, men det gick inte.
”Det kommer gå bra” viskade advokaten i mitt öra.
Det gick inte bra. Åklagaren ville väcka åtal och så var jag tillbaka i häktet.
|
| Kommentarer | | Fjaril - 13 sep 12 - 17:32 | Spännande idé jag gillar det.
Något du funderat att göra en fortsättning på? :) |
|
|
|
