Aldig släppa taget och ge upp |
Jag skulle verkligen bli jätteglad om jag fick kommentarer på den här. Skriv precis vad ni tycker om den, tycker ni att den är bra, skriv det, tycker ni att bara idén om att skriva en berättelse om vad som hände på Utöya är hemskt, och dumt, och idiotiskt, eller vad ni nu tycker, skriv det också. Men bara så ni vet, Alice, Alices pappa och Daniel existerar inte någonstans förutom i den här berättelsen och i mitt huvud.
”Jag hatar dig, och jag vill inte se dig igen, NÅGONSIN.” skriker jag, och går runt bilen, för att ta ut mina väskor från bagageluckan. Pappa går ut från förarsidan, och börjar.
”Alice…” Jag bryr mig inte om honom, utan ett ord går jag in på flygplatsen.
”Alice…” försöker pappa igen, och jag vänder mig om mot honom.
”Bara stick”, väser jag. ”Jag hatar dig!” Jag kan se att pappa är sårad, jag ångrar mig, men vill inte visa det. Han vänder sig om, och går ut från flygplatsen. Jag vill släppa väskorna, springa efter honom och krama honom bakifrån. Men jag motstår frestelsen och går mot min gate.
När flyget har landat, tar jag en buss till båten, som ska ta mig ut till Utöya, när jag sitter på båten, känner jag vinden ta tag i mitt midjelånga, svarta hår. Jag känner mig fri på något sätt, äntligen. Jag har längtat efter den här tidpunkten sedan förra årets läger tog slut. Längtat efter kvällarna, då man sitter och spelar kort, eller bara sitter och snackar med kompisar. Längtar efter stunderna av gemenskap, av ”Utöya- känslan”, men mest av allt, har jag längtat efter den pojken, som nu står nere på kajen, och vinkar med armarna över huvudet. När båten kommer närmare, kan jag se att han ler så det strålar om hela hans ansikte. Daniel, min bästa vän, min stöttepelare, det närmsta jag någonsin har varit till att ha en bror. När jag har kommit i land på ön, släpper jag mina väskor och rusar rakt i armarna på Daniel. Länge står vi så, med armarna om varandra. Sedan tar han en av mina väskor, och vi går upp mot tältplatsen.
”Hur har du haft det sedan sist då?” frågar Daniel.
”Jag har haft det bra, som vanligt. Fick högsta betyg i norska och engelska som vanligt, pappa hade lovat mig en ny mobiltelefon, om jag lyckades få godkänt i idrott. Det fick jag, men nu har han ångrat sig, och vill inte alls köpa mig någon Iphone.”
”Föräldrar!” utbrister Daniel. ”Min mamma är likadan. Men grattis till högsta betyg i norska och engelska.”
”Tack” säger jag. Vi kommer fram till samma tältplats som vi hade förra året, nästan inne i skogen. Daniel vecklar ut tältduken, och under fortsatt pladder ställer vi upp tältet.
Tiden verkar gå alldeles för fort på Utöya, under kvällen, torsdag den 21 Juli sitter jag och Daniel nere vid pumphuset, vi pratar.
”Alice” utbrister Daniel plötsligt.
”Ja,” säger jag.
”Det är en sak som… som jag länge har velat säga dig.” Daniel verkar nervös.
”Vadå?”
”Jo, du förstår. Jag har tyckt om dig sedan vi träffades, på båten hit förra året.”
”Mm.”
”Alltså, jag har tyckt om dig. Som mer än bara en vän.”
”Du behöver inte vara orolig,” jag tar hans hand. ”Jag gillar dig också, jätte- jättemycket.”
Dagen efteråt, hällregnar det. Jag håller på att klä på mig, när något plötsligt säger mig, att jag borde ta på mig den skogsgröna huvtröjan som ligger längst ner i väskan. Den jag tog med, mest för att pappa tvingade mig. Jag trodde inte att jag skulle få användning för den, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag borde det, så jag tar på mig den. Under min röda regnjacka.
Senare under dagen får vi höra om bombningarna i Oslo, ”stackars människor” tänker jag. ”Jag hoppas att ingen är allvarligt skadad.” Vi får höra att vi är på den säkraste platsen på jorden… Hur kunde man ta så fel
Ett par timmar senare, sitter jag och Daniel, liksom så många andra inne på caféet och pratar. Så här vi något, ett skott.
”Det är väl några småungar som leker med smällare” säger Daniel. Men så hör vi, skrik, och ljudet av springande steg. Det utbryter panik i caféet. Människor springer mot utgångarna, som är alldeles för små. Jag och Daniel tittar på varandra, är det nu vi borde gripas av panik? Vi ställer oss upp vi går närmre, när fler skott hörs drar Daniel mig nära, nära och trycker sina läppar mot mina, sedan, hand i hand, lyckas vi ta oss ut från caféet och ner mot stranden. Ingen av oss har gripits av panik, inte så länge vi är tillsammans, men så snubblar jag. Jag faller ner på mage, och Daniel stannar också upp, han börjar försöka hjälpa mig upp, men så hör vi ännu ett skott rivas av, och jag känner hans tunga kropp falla på mig, men den rör sig inte längre. Jag kan känna att hand bröstkorg ligger mot min rygg, men jag känner inga hjärtslag. Vi hör någon närma sig, hör skotten närma sig, jag ligger helt stilla och försöker hålla andan. När jag inte längre kan höra stegen och jag hör skotten avlägsnas, lyckas jag med en kraftansträngning få Daniels kropp av min. Jag vrider huvudet, och ser på honom. Men jag ser att det trygga, bruna ögonen har förlorat sin trygghet. Jag stänger ögonlocken på honom, sedan vänder jag mig om och springer ut i skogen, i farten river jag av mig min regnjacka, för jag förstår att med en skogsgrön huvtröja, kommer jag att bli svårare att se än med en eldröd regnjacka. Jag fortsätter springa, hur jag kommer mig ut i vattnet vet jag inte. Men jag kastar mig i, och börjar simma mot land, och tryggheten. Jag är inte den enda, det märker jag. Fler simmar med mig, och döda kroppar ligger flytande i det iskalla vattnet. Men jag tänker inte tillåta mig själv att ge upp. Tänker inte, tänker inte.
”Ge dig inte Alice,” hör jag plötsligt Daniels röst. ”Ge dig inte, du kan klara det här.” Hans röst ger mig den extra styrkan, som jag behöver för att komma iland. Och dyngsur, och chockad lyckats jag krypa i land. Innan jag faller ihop, avsvimmad.
”…Som igår, blev förvandlat till ett helvete” jag hör Jens Stoltenbergs röst, tala. Om hans ungdomsparadis som igår blev förvandlat till ett helvete. Men jag hör den som i en dimma, jag har inte sovit något i natt. Satt bara i sängen med armarna runt benen och ryckte till varje gång jag hörde en polisbil. Inte kunde det väl vara han, nej, honom tog dem ju. Jag sitter ensam, men ändå mitt inne i en folkmassa, pappa har inte tagit sig hit ännu. Det är långt att köra från Svolvaer, som ligger i Nordnorge. Stoltenberg slutar prata, och går runt i folkmassan och tröstar. Överallt sitter det gråtande ungdomar och vuxna, överallt sitter det föräldrar. Många gråter, men jag har inte gråtit än. Jag känner mig bara så konstigt tom och bedövad. Utan att jag märker det kommer Stoltenberg och sätter sig bredvid mig.
”Är du här ensam?” frågar han. Jag nickar.
”Pappa har inte kommit än.” viskar jag.
”Var är dina kompisar?” Jag vänder mig om och tittar på honom, jag säger ingenting. Men jag förstår att han förstår, han lägger sin arm om mina axlar.
”Sluta.” fräser jag, och skakar av mig hans arm. ”jag förtjänar det inte.”
”Inte?”
”Tror du att jag är stolt?” fräser jag ”Tror du att jag är tacksam över att min bästa kompis kropp ramlade över mig, när han blev skjuten. Och att det är den enda anledning till att jag över huvud taget lever?” Jag kollar in i hans ögon. Han gråter, ser jag nu. Då kan inte jag hålla mig, jag snyftar så att jag skakar. Stoltenberg lägger sin arm om mig igen, jag lutar mig mot honom. Att jag både blöter, och snorar ner kostymen på självaste stadsministern, jaa, det betyder inget just nu.
”Jag vill till pappa” viskar jag. ”Jag vill till min pappa. Jag vill säga att jag ångrar det jag sa, att jag inte alls hatar honom, att jag älskar honom.”
”Oroa dig inte,” viskar Stoltenberg tillbaka. ”Din pappa vet det.” Jag sätter mig upp.
”Har du pratat med honom sedan…” Jag skakar på huvudet.
”Jag kastade av mig jackan, för att synas mindre. Mobilen låg i jackfickan.” Stoltenberg drar upp en telefon ur fickan, han slår på den, och ger den till mig.
”Här,” säger han. ”Kan du din pappas nummer?” jag nickar, men innan jag har hunnit ringa så hör vi båda två någon skrika.
”ALICE.”
”pappa,” viskar jag.
”ALICE.”
”Pappa” säger jag lite högre och vänder mig om, och där är han.
”ALICE.”
”PAPPA.” skriker jag och ställer mig upp, då ser han mig. Han stelnar till, men se det gör inte jag. Jag flyger upp på fötter och rusar nerför slänten, så fort. Att det nästan känns som att jag flyger. När jag vänder mig om, och springer rakt mot pappa, så blir det liv i honom. Han börjar också springa, jag kan se att han gråter, det gör jag också. Mer än någonsin strömmar tårarna nerför mina kinder. Vägen mot pappa känns lång, men så äntligen når vi fram till varandra, jag kastar mig upp i hans famn och vilar mitt ansikte mot hans axel.
”Jag menade det inte.” snyftar jag. ”jag menade det inte, jag hatar dig inte alls, jag älskar dig så mycket.”
”Och jag älskar dig Al´” säger han.
Senare under dagen, när vi kommer in på fastlandet, så sätter vi oss i bilen. Pappa hinner inte mer än vrida om nyckeln, så har jag somnat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Fjaril - 13 sep 12 - 17:28 | Några få slarvfel och på vissa ställen gick handlingen framåt lite väl snabbt.
Men själva känslan du fångade var väldigt gripande. Och jag tycker inte att det var ett dumt ämne att skriva om, du gjorde det på ett respektfullt sätt. | CasperLejon - 11 sep 12 - 19:26- Betyg:  | | Fem hjärtan. Klart fem hjärtan. Väldigt bra skrivet :) Ett mycket rörande ämne, men känslan man fick då man läste detta ... vackert, och sorgset. :) |
|
|
|
