All we ever do is say goodbye - 2 |
Två förkrossade själar, som skriker ut ekande ord i intet. Vad hade någon gjort för att förtjäna den smärtan? Vad dolde sig där som förstörde alla drömmar?
Låt mig ta det hela från början, kanske kan du då förstå all ångest inlåst mellan fyra väggar.
-
"Elvis, Elvis, Elvis" Hon dansade runt och gjorde piruetter i det lilla vardagsrummet med skära tapeter, den beiga soffan som stod i ena hörnet. Hon rättade till den vävda mattan i vitt som kasat ihop av hennes mjuka fötter som lätt dansade över golvet. Hon drog upp en skär ros från kristallvasen som stod mitt på det vita, välanvända soffbordet som hon hade fått av sin mormor. Höll upp rosen under sin lilla näsa, drog in den söta doften och slöt ögonen. Hon behövde inte kolla på klockan till vänster om henne, hon hade tittat på den varje minut den senaste halvtimmen.
Om tjugotre minuter skulle han vara där, hennes Elvis.
-
Han visslade lågt, dinglade med det lilla vita paketet med rosa snören framför sig. Han log svagt när han tänkte på hennes ljusblå ögon som glittrade, hennes smilgrop på vänster kind, och hennes hår som alltid doftade av sommar. Millie, en på miljonen, han log när han hörde hennes röst i sitt huvud. Nog var hon något speciellt Millie, utan tvekan. Ibland undrade han vad han hade gjort för att förtjäna en sådan ängel. Med blont nästan vitt hår som fladdrade i vinden när hon sprang mot honom varje gång han kom på besök. Den bleka huden nästan som på en docka. Den fick henne se så skör ut, som att hon skulle gå sönder om man inte var nog försiktig.
Om tjugotre minuter skulle hon befinna sig i hans famn, hans Millie.
-
SÅÅÅÅÅÅ nu har jag gjort en liten kort fortsättning, något värt att fortsätta på?
Kommentera gärna så jag vet om någon är intresserad. :) Nästa del blir mycket längre.
//Fjaril
|
|
|
|
