Kladd till Kapitel |
Sheila satt uppflugen på stenräcket och blickade ut över innergården till slottet.
Luften var kylig och fuktig, hösten närmade sig de nordligare landskapen där de befann sig, och naturen började visa upp sina döende färger.
Hon iakttog människorna där nere, de gick omkring i sina fina kläder och beskådade den vackra trädgården för kanske sista gången innan kylan slog ner ordentligt.
Håret fladdrade till i vinden och hon ryckte till då kylan letade sig in innanför rocken.
"Det här är löjligt. Varför ska jag behöva vakta de här bortskämda asen nu, när det inte ens finns något att vakta dem från?" Hon stirrade bittert ner mot det unga paret som bekymmerslöst strövade hand i hand genom trädgården.
De hade aldrig i hela sitt liv fått jobba hårt, de hade aldrig fått kämpa får att uppnå något. Aldrig hade de fått svettas, aldrig hade de fått blöda.
Och här satt hon nu, och hade i uppgift att skydda de som minst förtjänade det. Hon kom att tänka på sina vänner. De var där ute, i det höstfärgade landskapet, någonstans. Tillsammans.
Hon kände sig plötsligt ensam, utlämnad, övergiven, den hemska gnagande känslan hon inte haft på flera år kom nu plötsligt tillbaka. Att stå ensam, helt blottad på ett enormt fält, och att kämpa mot världen. Helt själv.
Hon bet sig i läppen.
Det kändes, som om hon försvann. Som om stenräcket under henne löstes upp och hon hängde i tomma luften. Jag är inget. Jag är bara en tänkande varelse i en värld av sammansatt stoft.
Landskap fladdrade förbi för hennes inre syn. Världen försvann och förtydligades, scener, varelser, skuggor, allt kom fram, hon såg allt. Allt är tydligt, och samtidigt dimmigt.
Jag kan inte greppa det. Det känns som om verkligheten inte längre existerar. Som om alla dimensioner av denna värld har valt att visa sig på samma gång.
Andas. Stanna kvar. Ge dig inte in i alla världar på samma gång. Sheila andades lugnt och kände hur kroppen sjönk tillbaka, ner på stenräcket. Hon kände pelaren mot sin rygg och världen kom tillbaka.
Fan, jag skulle inte gjort så. Hon ryckte till av ett ljud nedifrån gården och höll nästan på att trilla baklänges. I sista stund så stödde hon sig mot katanan. Det ekade till då metallen stötte emot stengolvet och det gick en rysning längs ryggen.
Hon tittade surt ner för att se vad det var som hade låtit och fick syn på de två turturduvorna som stod och kysstes.
Uäk! Kväljningarna, äcklet, hon tittade bort så hastigt så att hon nu verkligen tappade balansen, föll ner och dunsade hårt i stengolvet. Svärdet följde efter och landade rätt på magen på henne.
"Ouff!"
"Haha, du är så löjlig, vet du det? Det är ju bara en kyss, inget farligt!" Sheila kollade förvånat upp och såg Tammy som stod och såg roat på henne med händerna på höfterna.
"Det är ´bara´ en kyss för dig ja! Jag tycker det är jätteäckligt." Hon gjorde en grimas mot Tammy som bara skrattade. Tammy såg trött ut. Tunnare, mer härjad. Hennes kläder såg slitna ut, men för övrigt så var hon precis som vanligt.
"Skönt att se dig draken, verkligen, vi har saknat dig." Sheila hade rest sig upp och gick nu bort och kramade om sin vän.
"Skönt att se dig också. Jag har saknat er, jag tror jag blir galen av att vara runt de här människorna." De tog båda ett steg bakåt, för att ta en god titt på varandra. Tammy var något kortare än hon själv, men det var det ingen av dem som märkte.
Tammy sneglade ner mot innergården där det unga paret fortfarande kysstes.
"Jag förstår det, din stackare, du som inte tål sånt, och ändå behöva vistas runt det dagarna i ända. Och ensam också. Men ta det lugnt! Vi är ju här nu, du kan andas ut!"
"Ska ni två stå där hela dagen och tjattra, eller ska ni vakna till liv och få nåt gjort?!"
De båda tjejerna vände sig om och såg rätt på en ung man med brun hy och långa dread-locks.
"Jim! Är du tillbaka du också?"
"Kan du skriva upp, fiskfjäll, nån måste ju hålla reda på er två damer, vem vet vad ni kan få för er!"
-------------
Fortsättning följer?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | AllThatIWanted - 13 sep 12 - 21:40- Betyg:  | | Mer, jag vill ha mer! :) |
|
|
|
