Jag ser bäst med Kärlek |
Jag springer uppför en brant backe. Jag springer och springer, men jag kommer aldrig fram. Jag märker att jag inte ser något men känner tårarna rinna. Något lägger sig på min axel och drar mig tillbaka…
”Mike, vakna nu! Du kommer försent till skolan!”. Jag öppnar ögonen och känner mig fånig. Jag har under sömnen gråtit som ett litet barn och nu får min mamma se mig, sin 16-åriga son, helt uppjagad av en fånig dröm. ”Är allt bra med dig?” hon sträcker ut handen för att smeka min kind, men jag föser bort hennes hand. Jag har faktiskt aldrig tyckt om henne. Hon är äckligt snäll och behandlar mig som en unge. Dessutom skäms jag över hennes utseende, för hon är nämligen vad man kallar det; enögd.
Vilken tonåring, som lever i det moderna samhället, vill synas med en missbildad mor som behandlar sitt barn som en liten unge? Jag kan inte ens spendera tid i skolan ifred utan att hon då och då kommer för att ”…besöka mitt kära lilla barn” som hon säger som ursäkt. När jag är hemma hos en polare kan hon knacka på dörren med påsar med bullar i stora matlådor. Herregud , jag som trodde att det skulle få ett slut när jag fyllt åtta och så fortsätter hon. Hur tror man sedan att man blir behandlad om man har en mor med ett öga som beter sig som mamma till en liten unge? Jo, jag får ansiktet spolat på toalettstolen, fler och fler av mina vänner lämnar mig och alla tror att jag är lika missbildad som henne.
Det knackar på dörren och fastän jag vet att det är hon så tycker jag att hennes knackningar påminner om pappas. Varför just idag? Och varför just efter den där hemska drömmen? Jag börjar undra om den hade med pappa att göra, men jag orkar inte tänka på honom nu. Jag orkar inte minnas hur han dog på min femte födelsedag.
Jag klär på mig snabbt, inte för att behaga ”enögdingen” - utan för att så snabbt som möjligt lämna hennes hus. Jag går ner för den trånga trappan och hör hur det brakar och knakar under mina fötter. ”Jag har lagat extra god frukost till dig idag, Micki. Allt står på bordet!”. Jag går in i köket, äter frukosten snabbt och går ut genom ytterdörren. Utan att säga hejdå eller tack för frukosten. ”Som straff för att hon kallade mig Micki”, tänker jag för mig själv.
Jag går upp för den branta backen och kastar en blick mot Jonnes villa. Den ligger där inklämd mellan två nymålade villor - vilket gör att den ser fulare ut än annars. Det känns konstigt när fönstren har nerdragna persienner, för sist jag var hemma hos Jonne var det alltid ljust pågrund av dagsljuset. Allt är konstigt idag. Jonne som brukar gå ut vid den här tiden syns inte till.
Jag undrar om jag vågar knacka på dörren, nu när alla föräldrar varnat sina barn för att umgås med pojken med den sinnessjuka mamman. Äsch, jag drar till skolan ändå och får se hur det går utan Jonne.
Jag lovar att den här dagen är annorlunda. Även luften känns kylig och tung att andas in. Löven svajar halvhjärtat på träden och ser inte lika gröna ut. Fastän solen skiner och det är sommar hörs inga fåglar kvittra och värmestrålarna från solen värmer inte lika mycket. En kall vind viner förbi min nacke och får mitt hår att resa sig. Jag ryser.
Väl i skolan märker jag att inget är som det ska. Eleverna är inte lika högljudda, skolan är renare än vanligt och korridorväggarna är inte lika färgglada.
”Hej Mike!” Jag kan inte fatta det, det är skolans populäraste tjej som just hälsade på mig.
”H-hej, Kim”, Jag känner att jag rodnar och hoppas att hon är upptagen med att himla med ögonen så att hon inte ser mitt ansikte.
”Just det, Mrs Lindley har frågat alla efter dig och vill nog att du så snabbt som möjligt tar dig till hennes mentorsrum”. Hon himlar faktiskt inte med ögonen men istället ser jag att det drar i hennes mungipor så att det formas ett leende.
”OK, det ska jag göra”.
Jag springer upp för trapporna, genom Gula korridoren till Mentorsavdelningen. Mrs Lindleys dörr är öppen så hon sitter nog där och väntar på mig. Jag går in i rummet och ser en annan lärare sitta där.
Jag går ut igen, men hör mitt namn från rummet och återvänder dit. Där sitter Mrs Lindley helt osminkad och med tårögda ögon.
”Mike, kom och sätt dig. Hur mår du?”. Jag svarar inte utan är helt upptagen med att utforska hennes ansikte utan smink, hon ser verkligen annorlunda ut.
”Är allt bra med dig?”, hon ser mig inte i ögonen och det skrämmer mig.
”Jo, allt är bara bra. Mycket plugg du vet”. Lögn. Vi har inget till den här veckan. Jag kände bara för att säga det.
”Jo Mike, jag … eeh din…”, hon gör en lång paus och brister helt plötsligt i gråt. Jag känner mig hopplös där jag sitter på en stol framför en lärare som gråter. Hon tar en näsduk och snyter sig. ”Jo Mike, Din mor har avlidit och jag beklagar verkligen sorgen…”
Jag vet inte vad jag ska göra. Rummet ändrar karaktär tusen gånger på sekunden. Allt snurrar runt i mitt huvud. Ena sekunden är jag fem år, andra sekunden är jag på väg till skolan och tredje sekunden får jag veta att min mor har dött.
Jag springer ut från rummet, från skolan och ut i skogen. Jag sätter mig på en sten under ett träd och tittar rakt fram. Rakt fram för att jag inte vet vad jag ska göra. Jag borde inte må dåligt nu när hon försvunnit, men det gör jag och jag vet inte varför. Jag stoppar oavsiktligt handen i väskan och känner ett grovt papper inklämd mellan böcker. Jag drar upp det som visar sig vara ett brev och läser upp det...
”Till min son Mike. Kära Mike, Jag älskar dig och ber väldigt mycket om ursäkt för att jag dragit skam över dig med mitt enda öga. Men sanningen är att du som liten hade varit med om en bilolycka. Du förlorade ena ögat och jag gav dig mitt- vilket jag fortfarande är väldigt stolt över. Vi hade liknande ögon så du kanske inte har lagt märke till det. Jag gjorde det Micki för att jag älskar dig. Du är mitt liv och jag gör vad som helst för dig! Jag ville inte ställa till med fler bekymmer så jag talade inte om min leukemi. Jag hoppas att du ändå älskar mig och ständigt har mig i ditt hjärta. Jag finns alltid där för dig min Micki. Lycka till med livet älskling och kom ihåg att du är den bästa sonen en mor kan ha! Jag älskar dig! Från mamma”
För första gången på länge gråter jag. Jag gråter som ett barn. Det går inte att hejda tårarna utan de rinner ner som floder. Jag börjar springa. Uppför backarna, långt in i skogen. Springer och springer utan ett mål. Jag springer inte ensam. Någon springer ikapp mig och håller samma tempo. ”Micki, jag är här!”.
|
| Kommentarer | | HiZzie - 7 sep 12 - 19:35 | Oj...jag hade valt kategorin noveller (antog jag).
Espoir, det går att "ge bort ett öga". Detta genom att donera hornhinnan som ger syn.
Idag används främst donerade hornhinnor från avlidna . | | Espoir - 7 sep 12 - 17:38 | | Hur skulle man kunna ge bort sitt öga? Annars bra du skullen dock behöva ändra kategori. |
|
|
|
