fem år senare... |
Nu har det gått fem år sedan jag skrev min första dikt här.
Då hade jag en mamma som dagligen gav sig på mig med psykistvåld,
hon sa dagligen till mig att jag var fet, att hon inte ville ha mig.
Hon gav mig bara en viss mängd mat på tallriken, sa att jag inte förtjänade mer.
Jag var normalviktig, hade många vänner, älskade kläder,
spenderade många timmar tänkades på hur jag lättast kunde dö.
Började röka som ersättning av mat, började hänga med fel människor.
Blev kär i äldre killar som utnyttjade, slogs och drog linor före lunchen en vanlig måndag.
Blev vittne till mord och pistolhot,
blev en fånge i min egen hjärna.
Fick ett kallt hjärta utan möjlighet till att se vad som var rätt och fel.
Då var jag femton.
Idag fem år senare är jag 20.
Har en mamma jag kan prata med, skratta med, dricka ett glas vin med.
För veckan innan jag skulle fylla 18 satte jag ner foten, påriktigt.
Berättade allt, hur jag velat begå självmord,
Hur jag slutade äta.
Frågade om hon om 20 år vill kunna träffa sina barnbarn.
Jag drog mig ur skiten på egen hand, sa adjö till elaka pojkvänner.
Förlät människor som gjort mig ont, sorterade bort.
Idag har jag riktiga vänner,
bor i en lägenhet mitt i Barcelona med min pojkvän,
jobbar som modell, men röker fortfarande..
Jag kan ha dåliga dagar, dåliga perioder.
Men du får aldrig glömma att det är du själv som avgör din framtid.
Ps. Hjärtat klarar mer än vad man tror, när du gett allt, har du 150% kvar att ge.
|
|
|
|
