En kriminells vardag |
Helt plötsligt ser jag hur Klara spärrar upp ögonen och springer diskret iväg, och jag vet att det inte är på grund av det svarta ovädersmolnet som vakar över oss.
Jag vet precis vad hon reagerade på. Jaha, tänker jag. Du är tillbaks.
Så bra, fickkniven ligger precis där den ska.
-Käre Karl, jag måste bara börja med att tacka för senast!
-Dina lögner är lika uppenbara som det faktum att du är flintskallig. Jag som trodde jag skulle slippa dig, skulle inte du flytta till Luleå?
-Jag blir kvar ett tag till. Hoppas inte jag ska störa dig alltför mycket.
-Du förstörde min dag bara genom att visa dig. Och jag talar för hela Stockholm när jag säger att jag såg fram emot din flytt till Norrland.
-Nu ska vi inte vara sådana, min vän.
-Vad vill du Hans? Vad fick dig att stanna?
Han tog tag i min krage och drog mig intill sig och väste:
Det vet du så väl...
Jag puttade bort honom och svarade Om du syftar på Klara, hon gillar helt enkelt inte dig.
Det är mig hon vill ha.
Jag såg hur han började koka, samtidigt ser jag hur han höjer sin hand.
-Ser du min knytnäve?
-Ja?
-Bra, för då kanske du känner igen den innan den kommer farande!
-Du må vara stark, svarade jag. Men hjärnan måste du ha hittat på någon loppis.
Han höjde handen igen, den här gången stoppade jag ner handen i fickan, fällde ljudlöst upp kniven.
Då ser jag en karl i min ålder komma upp från tunnelbanse-stationen, han ser mig kallt i ögonen.
Sen smäller det.
|
|
|
|
