Förlåt för alla förlåt utan mening |
Jag ville bara säga förlåt, men förlåt har blivit ett ord som inte längre har någon betydelse i vår familj. Det har sagt för många gånger, av mig.
Jag har missbrukat ordet och därför finns det inte i vår världsbild längre. Men jag säger det i alla fall när ni inte hör.
Förlåt för alla de gånger sjukhuset har ringt hem till er efter mina självmordförsök och förlåt för alla gånger jag har ljugit bara för att orka överleva ett tag till. Jag vet att det inte betyder något längre, att det enda som betyder något är att jag överlever och inte lämnar er. Men ibland måste jag viska;
”Förlåt” för mig själv. Tyst, tyst så ingen hör. Så ingen ser min rädsla eller mitt lidande.
Förlåt för alla tårar och förlåt för all besvikelse jag har orsakat er. Men jag kan inte hjälpa det, min inre demon tvingar mig till saker jag inte vill göra. Jag vet, jag måste lära mig tygla den, men det är svårt, ibland är för svårt och jag faller. Men jag reser mig alltid igen även om det tar tid ibland.
Förlåt för alla de gånger jag gjort er sömnlösa om nätterna och förlåt för alla skrik. Men jag har inte kunnat styra, jag har inte kunnat förstå vad som händer i min kropp eller i mitt huvud. Jag hade liksom fastnat och kunde inte gå vidare då, men det kan jag nu. Även fast det skriker i mitt inre titt som tätt. När tårarna har börjat rinna igen så är så svårt att få dem att sluta. Förut kunde jag knappt gråta eller ens skratta, men nu kan jag både och igen.
Förlåt för alla blodiga kläder ni har fått tvätta och förlåt för att jag gjorde er till poliser, psykvårdare och allra minst föräldrar och syskon. Jag tog ifrån er er sanna identitet när jag blev sjuk. Jag tog ifrån er eran dotter och syster. Men jag glömde er aldrig. Någonstans därinne fanns ni ändå kvar i mig, det var ni som fick mig att kämpa och vilja överleva. Det var ni som fick mig att vilja se livet igen. Jag önskar så att jag kunde göra samma sak för er!
Förlåt för förbannelsen jag föddes med, förlåt för allt. Förlåt för att jag en gång föddes och hotade att lämna livet så kort efter min födelse när allt ni gjorde var att ge mig livet. Det finaste en människa kan få, men jag ville inte ha det.
Förlåt för att jag hatade och skrek och skämde ut er på stan. Men jag var inte mig själv. Det är ingen ursäkt, men kanske ett svar. Inbunden i mig själv skrek jag förtvivlat och önskade mig bort, men jag överlevde även det. Förlåt för att jag nästan dog på kuppen.
Förlåt för alla förlåt utan mening.
|
| Kommentarer | | martobicat - 4 sep 12 - 22:54 | | Gumman <3 |
|
|
|
