Skrattande ekon |
Det drev en kall vind genom rummet. Florina ryste, men ändrade inte en min så att de andra skulle tro att hon hade blivit rädd.
”Ja, men hallå. Kom igen då” Sade Henrietta med en suck.
”Ja, jag ska!” Svarade Aurora. ”Ta det lite lugnt nu va jag måste ju komma på nåt bra”
Det blev tyst igen förutom ljudet från det öppna fönstret som stod och slog i vinden.
”Kan du inte stänga det där?” Fräste Henrietta.
”Visst” Florina reste sig upp och gick fram till fönstret. Hon var trött och försökte hålla tillbaka en gäspning samtidigt som hon stängde fönstret. När hon såg ansiktet i fönstret stelnade hon till och vände sig om för att se vem som stod bakom henne. Men allt hon kunde se var ljuset från stearinljuset de hade på golvet, ingen stod bakom henne.
När Florina vände sig tillbaka mot fönstret igen var ansiktet borta. Men hon kunde ha svurit på att hon såg någon springa iväg in i den mörka skogen.
”Så jag är klar!”
Florina hoppade till när Aurora ställde ner glaset på det vita papperet med bokstäverna på. På mindre än två sekunder hade hon satt sig ned mellan sina två vänner och skakat av sig den obehagliga känslan hon hade haft i kroppen.
Alla tre flickorna satte varsitt finger på det upp och ner vända glaset och stirrade på det. Sakta, sakta började glaset röra på sig och flyttade sig till bokstaven; A.
De andra två kunde höra hur Aurora höll inne en flämtning.
Sedan flyttade glaset sig lite snabbare till R och sedan ännu snabbare till T. Det stod stilla en stund innan det började med snabb fart flytta sig vidare till C, F, Å, H, D, B; B, B, J , K, och F. Där stoppade Henrietta glaset genom att ta bort sitt finger och se på Aurora.
”Vad har du frågat egentligen? Det där blir ju inget”
”Men tyst” Fräste Aurora till svar. ”Och förresten får jag inte säga vad jag har frågat. De sa du ju själv”
”Men den har ju fått tokryck!”
”Men tysta, ni förstör ju stämningen” Försökte Florina överrösta de båda flickorna med. De båda tystande och stirrade surt på varandra.
”Ska jag hämta en ny eller?” Frågade Florina efter en stunds tystnad.
”Ja” Svarade Henrietta snabbt och strök sitt långa blonda hår bakom ena örat.
Florina rese sig upp och tog glaset för att sedan gå och öppna fönstret igen. Hon stirrade tyst ut genom det och tyckte att hon återigen såg någon som stod och såg på henne genom fönstret.
När Florina hade fångat den nya anden kom det en ilning längds med hennes ryggrad. Hon kunde inte hålla tillbaka flämtningen. Det kändes precis som om någon hade hällt en droppe iskallt vatten i hennes nacke. Hon stängde snabbt fönstret och satte sig ner igen.
Hon tog bort handen som hon hade ovanför glaset och höll det ovanför ljuset en stund innan hon snabbt förde glaset till sin mun och viskade tyst för sig själv:
”Är anden god?”
Sedan ställde hon snabbt ned glaset på papperet och satte sitt ena finger på botten och de två andra flickorna gjorde likadant.
Glaset började röra på sig igen och man kunde riktigt höra hur alla tre flickorna höll andan medan glaset sakta flyttade sig mot ”JA”, för att sedan snabbt ändra riktning och flytta sig till ”NEJ”. Alla tre stelnade till och stirrade på varandra.
”Frågade du det vanliga?” Frågade Henrietta misstänksamt.
”Ja, så klart” Svarade Florina tyst. ”Ska jag fånga en ny?”
”Nej, vi tar den här” Svarade Henrietta efter en stund.
”Är du säker?”
Henrietta nickade irriterat. ”Vad kan liksom hända? Det är ju bara på skoj”
Florina svarade inte, hon ville inte visa Henrietta att hon faktiskt var lite smårädd efter det som hade hänt vid fönstret och att hon egentligen inte alls gillade Anden i glaset. Hon tyckte faktiskt att det var rätt läskigt med en ande som inte var god. Men hon visste att Henrietta bara skulle bli irriterad och reta henne för det i några dagar efteråt så hon valde att hålla tyst.
”Nej, nu måste jag hem” Sade Henrietta efter ungefär en timme och reste sig upp.
”Jag med, lovade mamma att jag skulle varit hemma för en kvart sen” Sade Aurora och reste sig upp hon med.
Florina stirrade surt på dem om hon kände dem rätt så skulle ingen av dem hjälpa henne att plocka undan efter dem. Det låg chipssmulor över hela golvet och hon visste att hennes mamma skulle tvinga henne att dammsuga sitt rum imorgon. Fast det var ju knappast något hon kunde be sina vänner att göra åt henne i alla fall.
Florina följde med sina vänner ner till ytterdörren och låste efter dem när de hade gått. Hennes föräldrar skulle inte komma hem fören sent inatt. De hade lovat Florina att hon för första gången skulle få vara ensam hemma med sina vänner en kväll när de själva var på middag hos ett par vänner till familjen.
När hon vände sig om för att gå upp för trappen igen kunde hon svära på att hon såg en liten flicka stå i mitten av trappan. Florina blinkade och när hon öppnade ögonen igen var flickan borta. Hon tvekade innan hon gick upp för trappen och in på sitt rum. När hon såg ner på golvet stod glaset på ”NEJ” vilket hon tyckte var konstigt. Hon mindes med bestämdhet att det hade stått vid sidan om papperet när hon hade gått ner med sina vänner.
”BRAK!” Hördes det när fönstret som hade varit stängt svängde upp och slog emot husväggen. Florina hoppade till och hoppas innerligt att fönstret inte hade gått sönder. Då skulle hennes pappa bli rasande på henne även fast det inte var hennes fel. Hon skyndade sig fram för att stänga det så att det inte skulle smälla en gång till.
När hon var framme vid fönstret såg hon den lilla flickan som stått i trappan förut. Nu stod hon i skogen igen och stirrade med iskalla blåa ögon på Florina. Florina ryste till när hon mötte hennes blick. Det var som om de små blåa ögonen nästan lyste i mörkret.
”Hallå? Vem är du? Har du gått vilse?” Hon fick inget svar, men det var inte så konstigt heller för Florina hade frågat så tyst att egentligen bara hon själv hörde.
Hon backade från fönstret men kände flickans blick som borrade sig in i hennes kropp. Hon ville bli av med den iaktagande känslan som förföljde henne när hon gick till sängen. Borde hon ringa sina föräldrar? Eller borde hon gå ut till flickan, hon var kanske vilse? Men innerst inne visste hon att det inte var så. Något i henne sade att hon skulle hålla sig undan från flickan. Men det var svårt när hennes blick förföljde Florina vart hon än gick i rummet.
Florina satte sig ned på sängkanten och såg ut över sitt rum, i ögonvrån såg hon hur glaset började röra på sig, hon flämtade till och vände sig mot papperet på golvet.
Glaset rörde sig sakta men säkert mot bokstaven ”J, A, G, K, O, M, M, E, R”
”Jag kommer” mumlade Florina och kände en ilning längds med ryggraden igen.
Hon hörde hur en dörr slog igen och hur någon fnittrade.
”Hallå? Är någon där?” Ropade hon panikslaget.
Det gick inte att ta miste på stegen mot hennes dörr. Florina stod som förstelnad och visste inte vad hon skulle göra.
Skrattet ekade igenom huset innan det blev kusligt tyst.
|
|
|
|
