I mörkret ser man stjärnorna |
Ett ord att beskriva mitt liv med, skulle vara kaos. Men trots alla svårigheter har det funnits stjärnor på min natthimmel. I all trassel, trasighet och dimma har det ändå funnits en balans. Jag var flickan som alltid log försiktigt med undrande blå ögon, och kallades ibland för ängel med mitt lockigt blonda hår. Men med åren bleknade leendet, huden blev matt medan håret färgades mörkt, och frågorna i ögonen förstärktes med en oförstående sorg. Jag ser mig själv som den fallna ängeln och jag avundas er, ni som fick vara kvar däruppe. Mitt liv degraderades, ser ni mig nu? Jag hör er viska, ser hur ni ler. Det är meningen att jag ska se, det är meningen att jag ska skrika, jag måste gråta. Men inga tårar faller, och jag är tyst. Det är ändå ingen mening, för allt som ni ser är ytan. Ni ser munnen som formas i det tysta skriket, men ni vill inte höra bortom det jag visar. Ingen vill egentligen veta hur man mår, det är bara något som frågas. Man förväntas le, och säga; allt är bara bra. Om det är något underjorden har lärt mig under alla dessa år, så är det att andra ser vad de själva vill se, inte det som egentligen är där. Klistrar jag bara på ett leende, hur falskt det än är, så kan jag lura vem som helst att tro nästan precis vad som helst. Jag ser nog hur ni hånler, och hatet brinner inom mig. Jag vill tysta hånfnittret och göra så ni aldrig hånler mot mig någonsin igen. Ni njuter av att bryta ner mig, jag är ju den fallna ängeln. Ni fick vara kvar, medan jag skickades bort. Jag har slutat tro att jag någonsin får komma upp dit igen, men jag drömmer om det fortfarande. Jag drömmer om en tid bortom avgrunden, en dröm om en framtid utan mörkret. Men det är ju just det; det är en dröm. Det är bara en dröm och det spelar ingen roll hur mycket jag drömmer, det blir inte sant för det. Men jag är fortfarande flickan som ler; för jag kan hitta stjärnor i mörkret.
Förr var jag flickan som alltid log
ett leende, som tack vare er
bara föll ner och dog
Förr var jag oskyldig och ren
nu är min smuts tydlig
lika tydlig som ett sken
Tänkte att om jag var snygg och smal
kanske skulle jag slippa denna depressiva dal
Jag vill vara som prinsessan
i lyckliga i alla sina dagar
Istället är jag fast med ångest
ångest som hela tiden mig jagar
Nu är jag splittrad, jag vill slippa min sorg
jag vill fly från dess fängslande borg
Jag har mörka moln i mitt minne
och ilska lik åska i mitt sinne
Jag vill ge tillbaka alla slagen
och jag önskar så hårt
att min oskuld aldrig blivit tagen
I tomheten står jag kvar
och min strupe
den är blottad och bar
Förr var det lycka jag alltid sakna
blev trampad på
men nu ger jag allt tillbaka
Allt för försvaret
men tro mig när jag säger
att det aldrig var så jag ville ha det
Jag vill vara lycklig och fri
släppa det förgångna
det är så jag vill att mitt liv ska bli
|
| Kommentarer | | Sockerina - 4 sep 12 - 19:09 | | tycker att dikten i slutet ska vara för sig, annars vädigt bra skrivet |
|
|
|
