Igår såg jag fram emot livet |
Igår såg jag fram emot livet, idag är jag livrädd.
Jag orkar knappt andas nu, det är som att livet har runnit ur mig. Den sista livsgnistan är borta, men samtidigt vill jag inte dö. Jag är bara livrädd för livet just nu. Orkar knappt andas för att allt är så jobbigt och tungt. Inte ens theralen hjälper. Orkar knappt sitta upp, huvudet bara snurrar men jag är nog glad i alla fall.
Tror jag, eller jag vet inte. Kanske har jag kommit till insikt? Eller är jag bara fruktansvärt rädd och liten just nu?
Allt känns tungt varenda rörelse känns som ett hinder och jag vill bara blunda för att sedan aldrig öppna ögonen igen. Men nej jag vill inte dö. Jag vill verkligen inte dö, men jag vill inte ha det såhär heller. Det är för jobbigt nu. Vet inte hur jag ska orka andas vidare eller se på världen med andra ögon.
Det pulserar i mitt ben och jag vet inte varför. Om det är så att jag bara känner efter extra mycket nu eller vad som händer?
Jag kanske har ångest i hela kroppen kan ju vara det. Pulserande ångest som inte vill ge med sig.
Jag vill bara skrika. Skrika ut min frustation och vrede, vreden över livet som inte blev som jag hade tänkt och rädslan över framtiden som jag just nu inte kan se. Det är en inre kamp som aldrig tar slut och som jag inte vet om jag kommer vinna just nu. För jag vill bara skrika:
”JAG ORKAR INTE MER” och bli tröstad och kramad. Det känns som att jag ska explodera vilken sekund som helst. Tappa greppet om allt och alla. Men det får bara inte hända. Jag får bara inte tappa allt hopp igen.
|
|
|
|
