kaosprinsessan |
Jag minns inte vad jag tänkte och jag minns inte hennes ord, men ändå var det i den stunden jag med säkerhet visste att hon speciell, inte som någon annan jag någonsin träffat tidigare. Det gjorde mig livrädd.
Dagar, veckor, månader passerade och inom mig måste något ha byggts upp, något jag frenetiskt förnekat, något jag gömt undan och pratat bort, något jag förbjudit mig själv att känna. Den värsta synden i livet är att svika sig själv. Närheten skrämde mig, förlamade mig. Ändå kunde jag aldrig låta bli att söka henne med min blick, för jag visste att hon skulle möta den.
Hennes andetag var näst intill påtagliga. Jag kunde känna hennes fingertoppar i min nacke och fastän jag blundade så vet jag att hon aldrig varit vackrare än just då. Vi kan vara så tysta men så fort hud möter hud så raseras alla fasader. När hon smeker mina kinder behöver jag inte vara något annat. Plötsligt spelar alla löften jag svurit ensamma nätter ingen roll, plötsligt är närheten det enda som livnär mig och jag vill inte ha någon annan än henne.
Längs hennes armar löpte spår av tidig ångest, i hennes ögon fanns skuggor som ingen tilläts se, men jag vet allt om dem, för de finns i mig med. Jag viskade i hennes hår, jag sjöng för henne medan hennes andetag blev djupare. I sekunden då hon somnade hårdnande hennes grepp om min hand och jag begravde mig mellan hennes tunna skulderblad.
På morgonen, när vi delade en cigarett i tystnad, förundrades jag i stillhet över hur något så förbjudet kunde kännas så rätt. Den så intensiva kärleken som jag kände för flickan som somnade i mina armar var något jag inte förstod, men något jag aldrig ville släppa taget om.
|
| Kommentarer | | regnmoln - 4 sep 12 - 00:49 | "Den värsta synden i livet är att svika sig själv."
åh, så vackert. hela texten, så himla vacker. |
|
|
|
