Jag vill skrika nu, men jag får inte |
Det tickar en klocka någonstans, kan inte härleda varifrån för det finns ingen klocka på rummet. Men den tickar så högt att det inte går att ta miste på det. Det är så brutalt nära att inte ens tomten skulle kunnat vara verkligare.
Det hörs steg utanför dörren och jag vet att de är på riktigt, för det är personalens klapprande träskor som ekar igenom hela korridoren och ända in på mitt rum.
”This is the end, you know...” ja den textraden ekar i mitt huvud och jag kan inte undkomma att sjunga lite tyst för mig själv. Men jag sjunger egentligen inte. Ty min mun är ihopsydd med osynlig tråd och jag ler så fint när personalen kommer in.
”Ja allt är bra!”
Lögn!
Eller är det en lögn?
Jag vet inte för nu kan jag inte riktigt ta fatt på tankarna i mitt huvud. Vet inte om det är bra eller dåligt eller kanske super duper bra! Svårt att veta när man inte får fatt i tankar som far runt i en virvlande dans i mitt huvud.
Jag borde släcka lampan, men tyvärr räcker inte mina armar dit, även fats de känns som minst två meter långa just nu. Allt känns så avlägset och jag känns så liten, som en liten pyssling eller nåt.
Men när fläckar på väggen börjar röra sig börjar man ju undra, är jag trött eller är jag trött?
Jag är nog trött och borde lägga mig ner och sova. Men är liksom som fastlåst i mig själv.
Det sticker i läpparna sådär läskigt, kusligt som det kan vara ibland. Men jag vet inte varför. Överansträgning kanske? Eller nåt helt annat, men det är svårt när man inte vågar fråga.
”This is the end, you know...”
Nej, för fan! Det är inte slutet, det kan inte vara slutet, inte ännu!
Jag vill skrika nu, men jag får inte.
|
| Kommentarer | | martobicat - 3 sep 12 - 01:25 | | Tragiskt! Amanda <3 |
|
|
|
