De urtida: En drakguds hämnd. (Kapitel 1) |
Detta är skrivet tillsammans med Safir. Är något för de som gillar magi, drakar, vampyrer och alver :)
Embla rörde sig av och an i bädden. Oljud utifrån fick henne att dras från sömnen.
”Var lite tyst.” mumlade hon och öppnade sakta ögonen. Hon reste sig sakta upp i bädden och gav ifrån sig en suck. Vad var det för oljud? Embla koncentrerade sig. Det lät som skrik.
Dörren till hennes sovrum slogs upp och en man dök upp i dörröppningen. Först blev hon rädd men lugnade ner sig när hon märkte vem det var.
”Far, vad är det för oljud utanför?” Hennes far svarade inte direkt utan småsprang fram till sin dotter.
”Bra att du är vaken. Vi måste här ifrån.” sa han med en desperat stämma och greppade om hennes arm.
”Vad händer där ute far?” Hennes tankar började bli klara och hon ville inte gå ut ur stugan utan ett svar.
”Det finns inte mycket tid att förklara. Vi-” Han tystnade när han hörde ett elakt sprakande och Embla såg förfärat hur det snustorra halmtaket tog eld ovanför henne. Harek lyfte upp sin dotter som trots sina arton år verkade liten i sin fars armar, och bar henne ut ur stugan. När hon såg tumultet utanför stod det klart för henne att hon fortfarande måste sova under det mjuka fårullstäcket. Brinnande hus lyste upp den mulna natthimlen och hon såg ett antal välbekanta ansikten som sprang för sina liv, jagade av vrålande män som ridande högg ner alla som försökte fly.
Hon såg några mörka gestalter ligga livlösa i det daggvåta gräset. Vissa var av storleken att döma barn. Salta tårar rullade sakta ner på hennes kinder.
Detta kan inte vara sant! Detta kan inte hända! Nej!
Hon såg något blänka till i ögonvrån och sänkte blicken snett. Hennes far hade hämtat sitt gamla svärd som vanligtvis hängde ovanför spisen. Han hade lämnat hennes sida utan att hon ens märkt det.
Utan ett ord greppade Harek om hennes arm för att hon skulle börja springa. Embla såg bakåt mot den öppna ytterdörren. Någon fattades. I just det ögonblicket hörde hon ett smärtfullt kvinnoskrik och vände snabbt huvudet mot källan. En skepnad hon lätt kunde urskilja föll ihop på marken. Men det hade inte varit den kvinna hon höll lika kärt som sin far.
”Far.” flämtade hon. ”Vart är mor?”
Hareks käkar spändes och hon såg något glansigt i hans ögon.
Nej, snälla. Inte mor!
Harek tittade åt höger och snurrade svärdet i handen. Mannen som huggit ner kvinnan manade på sin springare till galopp och höjde svärdet.
”Den kvinnan ska jag ha!” skrek den långe mannen med ljust lockigt hår. Han var klädd i en ringbrynja och höga stövlar. Ansiktet såg grovt ut och trots uppståndelsen såg hon lätt ärret över hans ansikte.
Hon tog ett steg bakåt och Harek tog instinktivt ett steg framför henne.
”Över min döda kropp!” skrek Harek. Plundraren fick ett flin på läpparna då han hörde Hareks ord.
Embla tvingade sig att se på det som hände därnäst. Plundraren red förbi Harek och slog med svärdet. Mannen med brunt pipskägg höjde svärdsarmen och skar upp sin motståndares hals innan han greppade om sin högra sida och benen vek sig under honom.
”Nej!” skrek Embla bestört. Hon tog ingen notis om plundraren som död föll av hästen några längder bort utan sprang de korta metrarna fram till sin far.
”Far! Är det allvarligt?!” Hon såg sig omkring med rädsla i blicken men ingen plundrare verkade ta någon notis om dem. Harek lyfte sin vänsterhand och såg på de blodklädda fingrarna.
”Det är bra med mig gumman, men du måste komma i säkerhet.”
”Far...?”
Harek reste sig och grimaserade av smärta.
”Vi har inte tid. Jag går före.” Haltande började han springa. Hans dotter höll sig nära honom. Embla såg sig hela tiden efter sin mor, sökte efter det lena ansiktet med blonda lockar som gick ner till axlarna. Hon såg bort varje gång då de passerade ett lik av en bybo, men skriken då någon dog skar i hennes öron. Snart gick det upp för henne vart hennes far tog henne. Till skogen på byns västra sida.
Harek stannade vilket fick Embla att gå in i honom. Sen hörde hon ett ljud och såg åt sidan. En skäggig man sprang skrikande emot dem med en yxa höjd över huvudet. Embla backade undan. Harek undvek yxbladet, greppade om dess skaft med högra handen och körde in svärdbladet i plundrarens sida. Embla tittade bort och blundade.
Hon öppnade ena ögat och såg sin far nicka att de skulle fortsätta. Hon såg diskret på den döende mannen och följde efter Harek. Snart hade de nått byns slut. Värmen från de stora lågorna från husen brände henne i ansiktet. Utan förvarning greppade någon tag om henne bakifrån och hon skrek till. Harek vände sig förskräckt om i god tid att se Embla i snabb följd sparka till sin överfallare på foten, och sedan mellan benen. Med ett utrop föll mannen på marken och gjorde kramprynkningar. Harek log ett allvarligt leende mot henne och nickade kort. Han började snabbt gå mellan två hus som inte hunnit bli anfallna av elden än och Embla kunde inte avgöra om den fräna eldröken kom ifrån någon av dem eller från någon av de redan brinnande stugorna. Hon såg sin far stanna vid en jordkällare, köra ner svärdet i marken och öppna den låga breda dörren.
”In!” sa han och gjorde en gest.
”Va? Kan inte du också-”
”Någon måste reglera dörren!” Han greppade om hennes arm men hon slets sig loss.
”Jag går inte in någonstans förrän du inte säger vart mor är!” sa hon frustrerat. Hon hade slutat gråta men ögonen sved och var ömma. Harek verkade inte hålla sig längre utan brast i gråt. Embla skakade sakta på huvudet med munnen på halvt öppen.
”Din mor kommer alltid att vara vid din sida.” Han lade sina vänsterfingrar mot Emblas halssmycke, som var en cirkelrund agat med en droppformad månsten i. ”Vid både gott och ont.”
”Nej...” mumlade Embla tyst. Hon ville inte veta men hon visste att hon var tvungen att fråga. ”Dog hon snabbt?” Hennes far nickade. Embla tvingade sig att inte försöka se då hennes mor dog av ett svärd- eller yxhugg. Hon flämtade till då hon blev nerputtad i jordkällarens mörka vrå. Hon landade på rygg och såg förskräckt då ljusspringan blev mindre och mindre och mörkret omslöt henne.
isste att hon var tvungen att fråga. ”Dog hon snabbt?” Han nickade. Embla tvingade sig att inte försöka se då hennes mor dog av ett svärd- eller yxhugg. Hon flämtade till då hon blev nerputtad i jordkällarens mörka vrå. Hon landade på rygg och såg förskräckt då ljusspringan blev mindre och mindre och mörkret omslöt henne.
|
|
|
|
