What makes you different - del 5 |
- Ber om ursäkt att det har tagit lite tid, men har två anledningar till det; den ena är att jag är totalt fast i tv-serien 90210, och den andra anledningen är för att jag inte kommer någonstans med min debattartikel om brott och straff i svenskan som ska vara inlämnad i veckan. Har varit tvungen att koncentrera mig på den i första hand (och lite 90210...) men det är svårt när man inte kommer någonstans med den. Vet liksom vad jag vill skriva, men jag får inte ut varken orden eller argumenten på pappret...
Och nu när jag har klagat lite över mitt skolarbete så är ni välkomna att läsa den femte (och inte alltför långa eller intressanta) delen här. Varsågoda. :)
DEL 5
- Come on, put your hands into the fire
Victor
Amanda säger:
lust att träffas? ;)
Jag kvävde en suck. Jag visste precis vad hon var ute efter och det var ingenting jag var intresserad av.
Amanda säger:
bara kolla film eller något typ
Jo, säkert.
Victor säger:
kan inte, har andra planer
Amanda säger:
säkert..
Jag brydde mig inte om att svara utan loggade bara ut. I samma stund som jag stängde ner Facebook-sidan ringde min mobil.
”Aa.” svarade jag.
”Tja, det är jag.” sa Oliver.
”No shit.”
”Vad gör du?”
”Ingenting typ.” svarade jag.
”Ska vi dra en pizza eller?” undrade Oliver och jag gav honom ett jakande svar. Vi bestämde att vi skulle ses vid pizzerian inne i stan om tjugo minuter och så la vi på.
Jag drog på mig en långärmad tröja istället för t-shirten jag hade på mig och gick ut i vardagsrummet. Morsan låg i soffan och stirrade upp i taket med rödsprängda ögon.
”Jag drar ut och äter.” informerade jag henne om utan att få något svar tillbaka. Vi hade ingenting att äta hemma men jag tvivlade på att hon faktiskt skulle laga något själv.
Jag kastade en blick på klockan, konstaterade att bussen skulle gå om sju minuter och joggade ner för trapporna. När jag kom ut ur porten slog kylan emot mig och jag ångrade att jag inte hade tagit vinterjackan istället för hoodtröjan men jag hann inte byta nu och dessutom skulle jag ändå bara sitta på en buss och sedan inne på pizzerian och där var det väl i alla fall varmt.
Jag började gå bort mot busshållsplatsen med raska steg. Än så länge hade jag fem minuter på mig och det skulle jag lätt hinna på i det här tempot men det fanns vissa busschaufförer som brukade lämna hållplatsen tidigare – och om jag inte mindes fel brukade det vara just en sådan busschaufför som körde på måndagarna.
Jag kom till hållplatsen precis när bussen anlände. Jag slängde iväg en tia till chauffören och gick sedan och satte mig längst bak i den halvfulla bussen. Det var inget bekant ansikte ombord, mest medelålders män och kvinnor som antagligen var på väg hem från jobbet.
Jag kastade en blick ut mot gatan och förberedde mig på den tjugo minuter långa bussresan.
En behaglig värme slog emot mig när jag öppnade dörren in till pizzerian. Oliver hade redan tagit vårt vanliga bord vid fönstret och jag gick dit med snabba steg innan jag sjönk ner på stolen.
”Du är sen.” påpekade han.
”Skyll på bussfan.” svarade jag. ”Har du beställt eller?”
Han nickade. ”Jag beställde en capricciosa åt dig också.” Jag nickade gillande.
”Hände det någonting idag i skolan?” frågade jag.
Nej, jag hade inte varit där idag.
Oliver skakade på huvudet. ”Inte direkt. Albin snackade om någon brud han tyckte var snygg, Johan satt mest med ett flin på läpparna hela dagen och Amanda, liksom lärarna, undrade vart du var.”
”Vad sa du då?” Jag syftade mest på vad han hade sagt till Amanda.
Oliver förstod det.
”Att du var sjuk.” svarade han.
”Och…?”
”Hon trodde givetvis inte på mig.” Han flinade och jag gjorde detsamma.
”Hon skrev förut och ville träffas.” berättade jag. ”Man kan ju undra varför…”
Oliver log. ”Hon är rätt uppenbar.”
Jag hann inte svara då våra pizzor kom ut. Jag högg hungrigt in på min pizza men Oliver väntade lite, tog inte ens upp sina bestick. Istället satt han och kollade på mig.
”Okej, vad är det om?” frågade jag med munnen full av pizza.
Han var tyst ett tag innan han svarade: ”Jag vet inte. Du har varit så... jag vet inte, typ frånvarande på sistone. Har det hänt något eller?”
Oliver var seriös, det visste jag och han skulle aldrig berätta något jag sa till honom i förtroende för någon annan, aldrig. Jag visste att jag kunde lita på honom, att jag kunde säga som det var – att jag hade hittat en tjej som jag bara var tvungen att ha men som nobbade mig gång på gång.
Men jag kunde ändå inte förmå mig till att berätta det.
”Nä, det har inte hänt något.” svarade jag. Trots att jag inte ljög egentligen så stack det ändå till inom mig för att jag inte berättade, det kändes som att jag svek hans förtroende och inte litade på honom. Överdrift kanske, men Oliver var verkligen den enda riktiga vän jag hade och han visste allt om mig så därför kändes det inte helt okej att undanhålla det här.
”Okej…” svarade Oliver. Jag såg att han förstod att det var något, men han högg i alla fall in på pizzan och jag fortsatte att trycka i mig min – dock inte med samma entusiasm längre.
- Everytime I look into your eyes I feel like I could stare in them for a lifetime
Stella
Jag ville inte tänka på att han hade kysst mig helt spontant.
Jag ville inte tänka på hur hans röst lät.
Jag ville inte tänka på hur han såg ut.
Jag ville inte tänka på hans sneda leende som fick mig att smälta.
Jag ville inte tänka på hans isblå ögon som såg rakt in i mig.
Jag ville inte tänka på honom överhuvudtaget.
Men jag kunde inte låta bli.
Jag kände mig så enormt dragen till honom. Jag ville vara med honom, jag brydde mig inte om alla rykten, de spelade ingen roll.
Jag koncentrerade mig på bilden på datorn. Victors profil på Facebook.
Isblå ögon mötte mina. Mörkt hår som låg rufsigt på huvudet. En hand som var på väg att dra bort håret från ögonen. En mun som log det där sneda leende och några små, knappt synliga fräknar.
Jag hade suttit och tittat på bilden i nästan tio minuter nu, letat efter nya detaljer i hans ansikte som jag kunde upptäcka men jag hade studerat bilden så pass noggrant nu att jag inte kunde hitta någonting mer värt att lägga märke till. Jag hade bläddrat runt bland bilderna han var taggad i, mest festbilder, men de flesta var oskarpa eller så stod han med ryggen mot kameran.
Hur var det möjligt att ha sådana ögon som Victor hade? Så kalla, men ändå så varma, så genomträngande på något sätt...
Mina tankar avbröts av att min dörr flög upp. Jag klickade reflexmässigt ner Facebook-sidan och snurrade runt i stolen.
”Stella, har du sett min vita blus?!” frågade min mamma stressat.
Hon höll antagligen på att packa inför Spanien som hon och Per skulle åka till nu i veckan.
”I min garderob.” svarade jag.
”Och vad gör den där?” frågade hon samtidigt som hon gick dit med snabba steg.
”Inte en aning.” svarade jag ironiskt. ”Varför så bråttom?”
”Jag börjar jobba om en halvtimme och jag måste packa idag, hinner inte imorgon.” svarade min mamma med huvudet inne i garderoben. Efter en stunds letande drog hon ut huvudet och gav mig en irriterad blick. ”Stella, vad är det här…?” Hon höll upp sin blus som var betydligt mycket skrynkligare än när jag hade tagit den. ”Jag kommer ju inte hinna stryka den och jag måste ha med den!”
Jag suckade. ”Jag kan göra det, mamma.” sa jag.
”Tack!” sa hon, slängde blusen till mig och skyndade sig ut ur mitt rum. Jag kastade vidare blusen till sängen och vände mig mot datorn igen. Fem minuter till sa jag till mig själv, sedan skulle jag stryka blusen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 5 sep 12 - 15:59- Betyg:  | | Riktigt bra del :), hoppas på | | JessicaKarlsson - 2 sep 12 - 21:11 | | gooodie! lite händelselös men jag kan vänta till nästa del :) |
|
|
|
