Att jag fortfarande lever är ett faktum |
Att jag fortfarande lever är ett faktum, andas är ett tillstånd jag inte kan komma ifrån.
Men när telefonen ringer blir det ett avbrott i vardagen, man liksom hoppar till och stelnar till och väntar på att signalerna ska ta slut. För att prata är för tungt och ansvarsfullt.
Men rufsigt, smutsigt hår sitter jag här. Inom de tysta väggarna, den låsta glasdörren med insynsskydd på och den kväljande cigarettlukten. Men jag röker inte själv. Men de flesta här gör väl det, alla utom jag.
Lyssna till vartenda ljud som hörs, och försöka lista ut var det kommer ifrån. Vad det har för syfte och mening här i livet. Det blir likt en lekt jag leker varje dag.
Hungern borde riva i magen, men det gör den inte. Aptiten är som bortblåst och jag glömmer bort att äta. Det är inget som lockar just nu. Men ändå är jag speedad och glad och är liksom yr i huvudet av lycka även fast alla symptom tyder på depression. Det går inte ihop i mitt inre.
Yrseln är ett faktum, men inget annat vill infinna sig i min kropp. De vanliga signalerna går inte fram och jag blir förvirrad av mig själv och av mina tankar. Är trött, men ändå pigg och glad. Är ledsen men ändå speedad och yr av glädje i huvudet. Vill bara skratta, sjunga och dansa men ändå arbetar hjärnan för fullt på planer som inte bör finnas. En kamp mellan det onda och goda, det bra och dåliga, där ingen vet vem som kommer segra.
Vill dansa runt i små ringar på golvet och sjunga högt, högt, men egentligen sjunger jag aldrig. Det är svårt att fokusera nu, för synen är grumlig och jag är snurrig och yr. Men även fast jag vill dana och studsa så sitter jag kvar likt en staty på sängen och stirrar rakt fram. Det som inte ses inte utåt hur yr av lycka jag känner mig inåt.
|
|
|
|
