Har något förändrats? (krönika) |
Jag är fortfarande kvar där jag va för flera år sedan.
Vad har hänt?
Vad har gått fel?
Varför har det inte gått framåt?
Kan man fråga sig.
Eller nu ska jag inte vara orättvis, det har gått framåt, det har det verkligen gjort. Men jag har inte blivit frisk ännu. Inte helt fri från självskador och självförakt.
Det tar tid att bli av med, väldigt lång tid, minst lika lång tid som man har skadat sig själv har jag hört. Men vet inte om det stämmer. Har nämligen inte läst det själv eller så, bara fått det sagt till mig av vänner.
Visst jag skadar fortfarande mig själv och det börjar bli så som det va på högstadiet igen, så jag är så rädd för att allt ska ska börja om igen. Samtidigt som alla säger att jag har kommit så långt. Men har jag verkligen det? Eller börjar det bara om igen?
Är livrädd för att det ska bli som när jag va 18 igen. Att jag ska bli lika borta i huvudet som då.
För några dagar sedan kände jag samma känsla i kroppen. Känslan av att kunna explodera vilken sekund som helst och bara börja skrika och fly från allt. Dagen efter blev jag inlagd.
Att vara livrädd för något som kanske inte ens kommer, hur går det egentligen ihop?
Jag är det i alla fall, egentligen är det kanske onödigt att gå omkring och vara rädd för att allt ska börja om igen. Men jag är det.
Smuggla in saker på psyk för att kunna skada sig, det var länge sedan jag höll på med det. Och jag vet, jag skrev på det där kontraktet, så egentligen borde jag inte ha brytit mot det. Och det maler i mitt huvud och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv för att jag bröt kontraktet. Men jag försöker i alla fall. Jag försöker stå emot alla impulser och i nio fall av tio lyckas jag. Skulle jag vara hemma skulle det antagligen bli mycket värre ut än vad det gör nu.
Men vad har ändrats sen högstaidet?
Jag kan säga till på ett annat sätt, jag kan alarmera när det blir för akut. Det kunde jag inte då. Då kunde jag knappt ens känna skillnad på verklighet och fantasi. Det kan jag också göra nu. Jag kan prata säga annat än: ”Jag vet inte”. Och jag flyr inte bara får inte bara utbrott på vad som helst och flyr och skriker. Även fast jag ville där för några dagar sedan och skrek lite på mamma så sansade jag mig rätt snabbt. Jag flydde inte hem och jag låste inte in mig på toaletten och skar mig eller gjorde nåt ännu värre. Utan jag stannade kvar och försökte att bara gråta. Vilket jag absolut inte gjorde förut. Då grät jag inte ens.
Så nej det är inte rättvist att säga att inget har förändrats för mycket har förändrats även fast jag just nu är tillbaka till högstadiet igen.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 1 sep 12 - 23:25 | | tack | | martobicat - 1 sep 12 - 23:24 | | berör. känner igen mig en del. |
|
|
|
