Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

På psyk

Det hörs skrik från rummet bredvid och här sitter jag med andan i halsen och hjärtat som går i 170 minst. Dunkande och bankande när någon kastar sig in i en vägg och krasande av glas när det slås sönder mot väggen.
Själv sitter jag och håller andan för att slå världsrekordet i vem som kan hålla andan längst.
”1, 2, 3, 4...” tänker jag tyst för mig själv och försöker stänga ute alla ljud från omvärlden.

”Neeeej” jag vet inte vad de skriker om, vet inte vad de gör. Men något hon inte tycker om i alla fall tänker jag och gungar i takt till dunkandet. Jag är inte mig nu, jag inte jag nu, utan någon helt annan i en annan värld och i en annan tid. Tillbaka där där allt började, tillbaka dit där jag fick LPT för första gången och där jag grät och skrek i ren förtvivlan för att jag bara ville hem.

Musiken spelar och vet inte vart den kommer ifrån, kanske från TV:n i allrummet, kanske från rummet bredvid för att lugna den hysteriska tjejen. Kanske bara en inbillningen som egentligen inte finns. Antagligen inte det sista. För jag har aldrig hört saker som inte existerar, åtminstone inte vad jag vet.

Det känns som att de smutsgula väggarna förgör mig, kommer närmare och närmare och klämmer ihop mig till en liten tuss som sedan krossas och blir till damm på golvet. Kan inte riktigt andas normalt eller se normalt, det är lite suddigt i kanterna på något konstigt sätt. Svårt att förklara så att andra förstår. Men jag försöker i alla fall.
Försöka förklara när orden är borta och inte längre finns. När paniken är ett faktum och jag inte vet vad jag ska göra för att överleva. Men förklaringar är bra då förstår folk en bättre även fast de är så fruktansvärt svåra.

”Vad säger du om en planerad inläggning?” jag ville bara skrika nej, men bara nickade tyst. Nickade samtidigt som allt inom mig skrek av vanmakt och panik.
”Jag kan ju inte skada mig då!” det var det enda som for igenom mitt huvud. Som en CD-skiva som hackat upp sig eller ännu värre fastnat på repeat. Förut var CD-skivor livsfarliga, de åkte rätt ner i magen eller fastnade på vägen ner och jag nästan dog. Nu blir de som ett hack i min vardag där jag bara hör samma ord om och om igen. En upprepning utan dess like, kan man nog säga.

Men det blev en inläggning och här sitter jag nu med ångest och panik i väggarna och jag klarar knappt av att andas normalt.
Kunde knappt stå upp i duschen, ångesten var där och jag kunde knappt andas. Det var så varmt och fuktigt och jag fick panik för att jag inte fick ner någon luft i mina lungor. Ett tag trodde jag att jag skulle svimma, tuppa av mitt i allt kaos inom mig. Det gick liksom inte att hålla sig på fötter för mer än någon sekund.

”Du skulle ha pratat med någon av oss”
”Jag vet”
”jag vet att du vet”
Men jag förklarade det som inte går att förklara, orden jag aldrig trodde skulle komma fram. Men jag klarade det! Jag lyckades förklara och få dem att förstå.
Jag satt och skakade likt ett asplöv på toalettstolen, jag skakade och visste knappt hur jag skulle överleva, OM jag ens skulle överleva. Men nu sitter jag här och överlevde även den ångestattacken.

Men sen hörs skriket från rummet intill och jag är där igen. Med undanhållet syre och jag måste påminna mig själv om att andas för det sker inte per automatik. Att återigen falla så djupt så länge, så hårt gör ont.
”Nej jag överlever inte!” Skriks det i mitt huvud. Det skriks så att jag blir galen så att jag går sönder mer och mer, bit för bit.

Jag andades inte när jag kom in, jag andades inte syre, utan syra. Det frätte sönder mina lungor och mina inälvor. Men jag andas inte nu heller. Jag håller andan för att slå ett världsrekord som egentligen inte finns.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Sockerina - 7 sep 12 - 20:34
tack båda två :)
Tiggarflikkan - 6 sep 12 - 23:50
Tycker du är stark som skriver om det. Tror på att du kommer klara det. Du överlever. Tids nog kommer du leva.
Ta hand om dig
strong_heart - 6 sep 12 - 23:21
Precis som du skrev på min så känner jag igen mig. Bra skrivet.
Sockerina - 1 sep 12 - 22:56
tack
martobicat - 1 sep 12 - 22:54
berör

Skriven av
Sockerina
1 sep 12 - 22:48
(Har blivit läst 70 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord