Tokyo Girls [del 70] |
Kap 70 – hon igen
Kou
Det borde vara en dröm! Hur annars kunde allt det där hända? Jag kunde inte låta bli att skratta. Det var en så otroligt konstig känsla. Den var lätt och skön. Så behaglig och underbar, jag hade inte skrattat på flera år. Det borde vara en dröm. Jag tystnade sakta och såg på henne. När jag vaknade, vart skulle jag vara då? När hade jag somnat? Hade jag somnat framför hennes TV eller hade jag inte ens kommit hit, kanske sov jag på torget. Min blick måste ha gjort henne lite osäker och det var inte för än hon släppte taget om min hand som jag märkte att vi faktiskt höll i varandra. Det såg ut som att hon ville se på mig men ändå inte.
Jag hade märkt att hon hade fler sidor än den där jobbiga, hyper glad attityden. Hon brukade kännas närgången och oseriös. Som att inget i världen kunde ta ner henne på jorden. Men så plötsligt blev hon liksom stilla och tyst. Fast det var ju i och för sig inte de som var svårast att förstå med henne, med tanke på vad som precis hänt. Men plötsligt kände jag mig mer bekväm med henne, som att vi delade något. Hon var inte som andra och inte jag heller. Hon var en häxa och jag var ett.. ondskefullt experiment. Jag kände mig inte lika…. Dessa tankar slog nästan knut på min hjärna. Det var så nytt .
Hon harklade sig tyst.
”Vi kanske ska sova dåra..” sa hon. Jag nickade bara. Visst var jag trött och jag borde passa på att sova då jag hade chansen att sova i en varm och mjuk säng. Jag hade lagt märket till hur nära hon låg mig och trotts att jag ville nämna de så kunde jag inte. Jag ville inte fösa undan henne efter vad hon visat mig. Jag var inte så bekväm med att vara nära folk, ville helst inte ha någon kroppskontakt alls men ikväll kändes det som att jag fick tiga. Men som att hon läst mina tankar flyttade hon ut en bit.
”Du kan vara lugn, jag kommer inte berätta för någon.” sa jag tyst. Innan jag vände mig om för att sova.
Gary:
Jag ville egentligen stanna kvar hos Miharu, de ville jag ju alltid, men det kändes som att jag nog borde ge tjejerna lite tid tillsammans. Jag gick in emot staden för att komma till parken. Jag brukade inte sova där, för då fick man ofta sällskap utav fullgubbarna men hade jag tur så var det tomt, jag var inte så trött ändå. Himlen var ljus, solen hade gått ner men ingen måne syntes till. Vad var klockan?
Allt var stängt förutom barerna och klubbarna. Jag satt mig på en bänk i parken. Man hade kolla på torget här ifrån och jag kunde se en del nattlivsmänniskor ute. Ett gäng tjejer i korta kjolar och högklackade skor vinglade utanför en bar. Ett par killar kollade in dem och försökte att låta för att få deras uppmärksamhet. Plötsligt såg jag att en utav tjejerna var Alice. Hennes hår var trassligt och hennes urringning hade glidit ner så att man såg hennes bh. Hennes vänner såg nästan likadana ut. Tjejgänget och killgänget stod på var sida om entrén och försökte att prata med varandra på håll. En utav killarna såg på mig och började ropa något. Tillslut vinglade han fram till mig och de andra iakttog honom.
”Hurru, haru en tändare?” frågade han.
”Sorry.” sa jag bara.
”Oh my GOD!” sa plötsligt Alice. Jag hade trott att hon var för full och upptagen för att känna igen mig men nu kom hon balanserandes på klackarna och fattade ett hjälpande grepp om killen som stod framför mig. Jag såg upp på henne. Hon var inte lika läskig då hon var full, annars brukade jag ju bara springa ifrån henne för att jag inte orkade med henne. Men nu då hon hade tappat skarpheten i blicken och inte riktigt visste vad hon ville så var de ganska okej. Hon skulle nog gå.
”Gary! Visst är det du?!” sa hon. Jag svarade inte. Resten utav gängen kom också fram nu. De stod i en halvmåne omkring mig där jag satt.
”Gary som i Gary?!” sa en blond tjej och drog i Alices arm.
”Ja!” sa hon surt och drog armen ifrån henne som att de plötsligt var ovänner.
”Hur går det för dig?” frågade Alice sedan och såg på mig, hon gjorde sitt bästa för att bete sig nyktert.
”Bra, du då?” frågade jag ointresserat. Hon svarade inte på den frågan.
”Vadå bra, går det bra?” sa hon förvirrat. Jag visste inte heller om hennes förvirring smittade av sig på mig men jag nickade bara.
”Men gud!” sa hon otåligt. ”Asså stick då!” röt hon plötsligt åt de andra killarna som bara stod och iakttog.
”Bitch!” sa en utav dem men de gick ändå. Jag höjde på ett ögonbryn åt deras väl utvecklade konversation…
”Visst är de han som, du som, kom till ditt dig..” sa den tredje tjejen men verkade inte få förmedlat de hon ville. Jag rynkade pannan. Trotts de kunde jag ändå förstå att Alice vänner visste vem jag var. Hade hon berättat de? Alice såg otåligt på mig och plötsligt satt hon sig ner bredvid mig på bänken.
Jag snörpte på munnen. Snart dags att dra. Tänkte jag.
”Åh men seriöst! Hur kan det vara bra, du har väl inga pengar?!” sa hon.
”Så att jag klarar mig, det är lugnt, gå tillbaka till er lilla fest nu!” sa jag som att jag pratade med en samling barn. Alice såg stött ut.
”Men shit, Gary!” sa hon. Hon var definitivt inte lika slug och bra på att argumentera då alkoholen tagit över. Men plötsligt svingade hon benet över mig så att hon satt gränsle över mig och hennes händes försökte klumpigt att ta på mig. Jag satt mina hände om hennes midja för att hon inte skulle ramla för hårt i backen då jag ställde mig upp. Hon såg chockat på mig då jag nästan la ner henne på marken och klev över henne för att komma där ifrån.
Nehe, ingen parken i alla fall då. Tänkte jag. fick väl leta upp Jerre. Jag kunde höra deras chockade och upprörda röster då jag började att jogga där ifrån.
”Okej, Vi har bokat restaurangen på hotellet där vi kan ha mat och bar, musik och dans. Sedan kan man få använda poolen om det skulle finnas någon som vill, vilket jag inte tror..” sa Miharu.
”Okej, men komihåg att jag sagt till er att han inte gillar att bli firad.” sa jag.
”Eh, det blir en fest, vi behöver ju inte sjunga ja må han leva.” sa Miharu.
”Okej, sen då? Har ni bokat något hotellrum för oss då!?” sa jag och drog Miharu till mig. Hon rynkade pannan och gjorde sig fort fri. Ichigo ignorerade de.
”Vi måste ta hänsyn till de som bor på hotellet, så ingen får vara i korridorerna och så, vi försöker att hålla oss till restaurangen och nedervåningen.
”Jaha ja. Inte ens ett rum till Ichigo och Punkaren då?” frågade jag provocerande för att se om Ichigo blev generad.
|
|
|
|
