Tokyo Girls [del 68] |
Kap 68 - Eldflugor
Kou:
Jag stirrade upp på det brinnande klotet som hade dragits emot mig. Pulsen var definitivt snabbare nu än för några minuter sedan. Vad var det här? hur kunde hon påverka en stjärna och hur kunde det se ut som att den var så nära utan att vi brann upp? Det fanns inget annat alternativ än magi, inget annats jag kände till i alla fall. Det var som att hennes ord kom till mig i efterhand. Jag vände blicken emot henne och hon såg tillbaka på mig. hon hade sagt något, men vad? Hon rynkade pannan och sköt plötsligt stjärnan ifrån sig till sin rätta plats. Hon märkte att det var en för stor chock för mig och att jag inte kunde koncentrera mig om ett stort brinnande klot lutade emot balkongräcket.
”Vem var din… vad?” sa jag tillslut. Hon såg nästan lite oroligt på mig.
” the witch of the west, hon är min släkting…. Var…” sa hon. Jag rynkade pannan. Var det en väldigt värklig dröm? Visst fanns det inte mycket som överraskade mig efter den barndom utav experimentering jag haft men magi? Fanns det? Jag hade älskat historien om häxan, hon hade fått mig att inte känna mig så annorlunda och konstig, men hon var väl bara en saga.
”Du kan kontrollera magi?” sa jag som en fråga och kände mig nästan lite töntig som frågade, på två sätt, hon hade precis dragit ner en stjärna, vad annars kunde hon men samtidigt kändes det som ett skämt och som att jag föll rakt i fällan. Jag satt fortfarande på balkonggolvet. Kokoro suckade.
”Ja, men jag kan inte göra allt, magi är begränsad och….” hon hejdade sig. ”Du blir väl inte rädd för mig?” sa hon oroligt och räckte ut en hand för att hjälpa mig upp.
”Jag skulle aldrig göra något för att skada någon!” sa hon. Jag tog inte hennes hand men jag reste mig upp.
”Okej..” sa jag bara. Jag måste sätt rätt stirrig ut, jag var inte rädd men bara riktigt förvirrad.
”Jag vet att jag är konstig!” sa hon då när min respons var så tillbakadragen och de orden fick mig att vakna till. Som att hon väckte mig till verkligheten.
”Va? Det finns inga människor som inte är konstiga!” sa jag. Jag hade aldrig hört hennes röst så desperat och hennes blick så vid öppen. Det slog mig att hon kanske var rädd, rädd för vad jag skulle göra med det hon nu berättat för mig. Hon verkade inte förstå det jag sa. Jag var tvungen att sluta se så stirrig ut själv. Det kändes som att jag plötsligt blev ansvarig för något väldigt viktigt, även om jag inte ville bli vän med henne eller någon annan så behövde jag ändå försäkra henne om att det var lugn, lite svårt att smälta bara. Jag såg på henne ett tag.
”Jag ville bara berätta, jag tänkte om du visste lite mer om mig, om du visste det om mig som nästan ingen annan vet, det som jag vill gömma, så kanske du inte skulle känna att du behövde gömma så mycket för mig heller.” sa hon. Den meningen hade fått mig arg i vanliga fall. Jag ville inte öppna mig för någon så då var det ju hennes fel om hon öppnade sig för mig, men hennes ord lät så ärliga och väl menade att jag inte blev arg.
”Du behöver inte oroa dig, jag har svårt att tro det men om jag får smälta det så kommer tanken bli lite mindre ovan efter ett tag.” sa jag. Det var som att hon var osäker på ifall hon skulle bli strålande glad eller bara nicka avvaktande men tillslut tog hon sig samman och log milt.
”Jag berättar inte för någon…” sa jag.
Hon började fixa i sängen som vi skulle sova i och jag stod i dörröppningen och såg på henne. Det kändes mycket konstigt att hon bäddade den sängen för oss båda. Hur kunde hon ha önskat något sådant? Vad ville hon skulle hända? Kanske ville hon ingenting…. Fast om hon inte ville något, var det inte lite naivt utav henne att dela säng med en man hon knappt kände. Tankarna gjorde mig själv förvirrad, som att inte det som tidigare hänt var nog. Kanske skulle jag vakna på ett tak i morgon och upptäcka att allt var en dröm. Jag lät tanken ligga kvar då jag såg på henne. Hon sträckte sig över sängen för att dra ut underlakanet och det svarta långa håret gled från sitt fäste bakom hennes öra och föll fram i ansiktet. Om det bara var en dröm.. så kanske jag bara kunde lägga ner min gard för ikväll. Hon vände osäkert blicken emot mig.
”Vad kollar du på?” sa hon och hon såg nästan lite generad ut. Jag flackade till med blicken och kliade mig över ögonbrynet. Jag hade inte tänkt på att jag stått och sätt på henne.
Hon rätade till sina kläder lite och ställde sig bredvid sängen.
”Ska vi äta något innan vi lägger oss?” sa hon.
Gary:
Miharus pappa var på väg till jobbet då vi kom. Han gav mig en skarp blick i dörröppningen och vände sig till Miharu.
”Inge besök försent ikväll!” sa han innan han lämnade huset. Jag visste inte riktigt vad han tyckte om mig. Ichigo satt vid deras köksbord och tjejerna verkade fika något.
”Asuka har bakat, kom och fika lite!” sa Miharu och stängde dörren efter sin pappa. Yamashita såg synande på mig ett tag. Jag kände henne inte så bra men jag log och vinkade åt henne. Då snörpte hon på munnen och gav mig en halvhjärtad hälsning. Asuka blandade fort in oss i något konstigt samtal om någon serie som gick på TV.
”Asså vi har liksom ingen TV.” sa Jerre.
”Jag har serien på datan!” sa Asuka då. ”Vill du se?” frågade hon.
”Jag vill!” sa Yamashita.
”Visst!” sa Jerre och plötsligt hade de sprungit upp på Asukas rum.
”Gissa vem som fyller år om två dagar.” sa jag.
”DU??” frågade Miharu chockat.
”Hehe nej, Jag kommer aldrig bli äldre än så här!” sa jag. Hon höjde på ett ögonbryn.
”Punkaren!” la jag till då och gav Ichigo en menande blick. Hon såg chockad ut.
”Va!? Oj, vad ska vi hitta på!?” sa hon.
”Vad ska DU hitta på?” sa jag retsamt. Hon rynkade pannan.
”Men alla kan väl fixa något? Jag kan inte fixa själv!” sa hon. Jag log svagt.
”Asså han gillar inte att bli firad och du behöver ju inte låssas om att du vet något, just give him some of your Love!” sa jag och blinkade. Ichigo rodnade svagt men försökte gömma det och Miharu gav mig en granskande och smal blick.
”Vad?” sa jag oförstående.
Kou:
Jag hade fått låna duschen och ännu ett par klädesplagg utav hennes bror som tydligen hade lämnat kvar en del grejer i lägenheten.
”Vilken sida vill du sova på?” frågade Kokoro. Jag la mig ner i sängen. Täcket var svalt och madrassen mjuk. Det kanske var värt att komma hit ändå. Kokoro släckte lampan och la sig bredvid mig. Hon höll upp armarna i luften och rörde på fingrarna som att hon målade något i taket. Jag iakttog henne stilla.
”Visa mig något.” sa jag tillslut. Hon tog ner armarna.
”Vad?” sa hon.
”Magi.”
Hon la sig på sidan och såg på mig, länge. Sedan la hon sig på rygg igen.
”Okej.” sa hon. Hon lyfte armen igen och hennes fingrar dansade igenom luften. Plötsligt tändes massvis med små små ljus i klara pastellfärger. Som små eldflugor som valsade över sängen. Sedan drog hon kvickt tillbaka allting. Det var vackert och det var som att jag väcktes ur en trans då hon plötsligt släckte ut allt.
”Det är konstigt!” sa hon.
”Det är fint.” sa jag. Det var inte likt mig men det kändes ändå naturligt. Som att hon fick fram något ur mig ifrån min barndom. Den värld jag hade fantiserat om då jag var ledsen. Hon såg sakta på mig, hennes ögon såg klara ut fast att det var mörkt. Hon var fin. Den vanliga irritationen låg som vanligt och lurade men det fanns ändå ett lugn. Nu när jag visste att hon hade magi kunde jag inte låta bli och undra ifall hon använde den på mig.
|
|
|
|
