tågresan |
07.35
Paraply prickiga betong perronger när ingen annan är vaken och redo. Regnet öser över deras trötta huvuden medans minuterna långsamt tickar fram. De små kurerna placerade i mitten av perrongen lite här och var är fyllda av gårdagens sena behov och mascara rinnande ögon. Och mig. Och dig.
När minuterna är räknade och tåget tjuter in på sina rälsar flockas människorna runt de blåa öppningarna. Ditt lillfinger nuddar vid mitt för bara en kort sekund när du går förbi mig, men tryckvågen du skapar är så elektrisk att jag borde fått minst ett blåmärke. Men inte en skråma till synes.
Du sitter två rader bortom mig och jag kan inte förmå mig mer än att nästan stirra ut dig. Ett par svarta lurar hänger i dina öron och lyssnar jag riktigt noga kan jag höra ett litet pip av trummor och gitarrer komponerade som vänner i en sång. Ditt bleka ansikte med den där leverfläcken jag aldrig riktigt kan placera tittar ut på regnet medans tåget försvinner förbi min förort.
Under den svarta tjocktröjan gömmer sig en blå shorta som är knäppt ända upp, för du är en sån där som klär sig efter sin musiksmak. En sån som jag alltid lyckas kära ner mig i och en sån som alltid lyckas trampa på alla mina ömma tår på samma gång. En sån som jag jämt vill vara. Och när du gräver i jeansfickan efter telefonen för att byta låt att lyssna på ser jag att dina seniga, gitarrvana händer tilltalar mig mera än vad något annat gjort på länge. De ser inte ut som mina händer på något sätt, men jag vet att de skulle passa perfekt ändå.
Du ser så vanlig och operfekt ut där du sitter bland alla morgontrötta mammor och pappor. Men ändå är det något som lyser om dig.
En vän till dig kliver på tåget. Du ler. Han ler. Sätter sig på det lediga sättet bredvid dig och stjäl all din uppmärksamhet. Nu finns det ingen chans för mig att klämma ur dig lite ögonkontakt. Men att bara se dig sitta där ger mig gåshud. Och jag kommer på mig själv med att önska att tåget bara stannade, eller att det fortsatte i evigheter.
Att jag blev fast här i tåget med dig och dina händer och dina läppar och dina leenden och ditt fuktiga hår och din tjutande musik.
Men tåget stannar och du reser dig upp. Du går ut i regnet och försvinner under din väns paraply. Och jag kan inte se dig mera. Och något i mig sliter och drar för att jag ska springa efter och förklara hur mycket hela du betyder för mig. Men jag står kvar där jag står. Håller fast i den gula stången och ser hur de blåa dörrarna stänger efter dig. Lämnar mig med de trötta ögonen.
Och jag längtar redan till nästa dag.
|
|
|
|
