Att bli förälskad i fel person 34 Raijas synvinkel |
Det enda kapitlet ur en annan synvinkel. Raijas Perspektiv.
--
”Ska vi verkligen bara låta henne göra det själv?” frågade jag upprört. ”Helt Själv!” Pappa skakade på huvudet, han hade tydligen gett upp eller något. För han var lite off.
”Jag är ledsen. Hon har klarat det innan, helt själv, jag tro hon gör det nu också …”
”Men hör du vad du säger. Hon har kanske klarat det en gång innan. Men tro du inte att det har förändrat henne lite. Lite. Vi kan inte veta, för vi kände inte henne innan.”
”Raija, snälla. Jag orkar inte diskutera saken.”
”Men det måste du! Vi måste göra något. Hur ska vi få svar, om vi inte utmanar oss själva. Hur ska vi skapa denna länk? Om vi inte försöker. Visst jag kan inte göra så mycket hockuspockus men jag vet när man inte ska sitta stilla, jag vet att vi måste följa efter henne …”
”Men …”började Karim. ”Hur vet vi att hon fortfaranade är vid livet?” Han höjde händerna då jag spände blicken i honom. ”Vänta, nej lugn. Lyssna. Det har gått tre timmar sedan. Vi har diskuterat i tre timmar. TRE timmar. Om vi ska göra något …”
”Klart vi ska!” avbröt jag surt.
”Ja men då bör vi åka. Typ Nu.” Jag sken upp och kramade om honom. Vi vände oss mot pappa.
”Nej”, sade han. Clay harklade sig och vi vände oss mot honom. Han satt fundersamt i stolen, varit tyst den sista halvtimmen vi diskuterade. Tittat i sina händer. Jag visste att han planerade, inte funderade. Han hade ett bra poker-ansikte. Men jag visste, han planerade.
”Det är kanske sant, att hon inte längre är i livet som Karim sade. Men Thia hade också rätt …” pappa avbröt honom.
”Jag vet att du gillar flickan …” Clay höjde handen.
”Det vet ni redan. Men hon hade rätt. Svaren finns där allt började. Inte bara då hon började umgås med oss. Utan även då du blev sparkad. Allt, precis allt. Började där. Inte för alla demoner, men för oss. Henne, hennes syster. Vi åker dit. Vi är ett pentagram, mer eller mindre. Så därför ska vi hämta henne.” Clay reste sig upp. Ännu en gång beundrade jag hans poker-ansikte. En stark utstrålning, med en orolig insida. ”Skydda beskyddare.” Pappa gick fram till honom.
”Nej! Ni får inte åka, det hon har varit med är hemskt. Men jag tänker inte skicka mina barn till psyket!” Zaida kom in i rummet.
”Jag hatar att erkänn. Men Aimo, han har rätt. Vi måste hämta Cynthia. Ett pentagram behöver en Pure Blood. Visst Clay är första klassens, men det var hon som faktiskt öppnade hela stjärnan. Det var hon som öppnade upp så vi fick se, historien. Vi ska hämta henne!” Jag log stort. Zaida himlade med ögonen. Fast ingen tro det så är hon snäll. Hon kunde inte komma undan, utan jag hann ge henne en kram. Hon himlade med ögonen, men hon log lite med ögonen.
”Men då sticker vi”, sade Tapio och reste sig.
Vi var omgivna av skogen. Det var ganska ljust ute så man såg gränsen. Taggtrådrullarna. Vi märkte skillnaden direkt. Det var mycket mera taggtråd. Väldigt mycket mera. Vi skulle aldrig kunna ta oss igenom.
”Fan”, svor jag. Clayton diskuterade allt med Tapio, Karim undersökte taggtråden. Zaida lutade sig uttråkat mot ett träd. Jag blev så sur. Arg. Förbannad! Varför?! Oh Jävl … Zaida ställde sig chockat rakt och granskade mig. Clayton och Tapio vände blicken mot mig och Karim backade ifrån taggtråden.
”Raija?” frågade han. Oh jag vill bara … Slå någon! Jag knöt näven och slog i ett träd. Chockad av smärtan och chockad av mitt plötsliga utbrott.
”Du Raija …” började Clay. Jag vände mig surt om och såg, till förvåning taggtråden sjunka likt trögflyttande vätska och klibba sig mot träden. Jag blinkade stumt till.
”Oj!” Jag kliade mig löst vid hårfästet. ”Det var oväntat.” Zaida skrattade faktiskt.
”Otrolig, vilken energi du utstrålade!” Jag stod där jag stod och bara stirrade. Helt tagen av synen jag såg. Tapio kom fram till mig.
”Men kom igen, nu sticker vi!” Och det gjorde vi också.
När vi hade tagit oss över muren och ner på marken hann vi inte mer än ta ett andetag efter vi hade vänt oss om. Vi alla gapade, stod där tysta och tappade allt. Stora håll i väggarna, dörren hängde på det översta gångjärnet, öppen och söndrig. Stenblock låg utspridda över området. Träd var ner välta, galleret över fönsterna var borta. Krossade glasrutor. Allt var ödelagt. Tyst. Jag stirrade förskräckt på synen framför mig. Ruiner.
”Nej, vi har inte kommit såhär långt för det här!” Jag hoppade över några stenar och sprang mot dörren.
”Nej vänta!” ropade Karim. Både Karim och Tapio fick tag på mina armar.
”Nej, släpp!”
”Lugna dig”, sade Clay. ”Vi ska undersöka saken, men bara för att allt är sönder betyder inte det att det är tomt.” Ibland hatar jag när han är så lugn. Jag suckade och skakade på huvudet. När vi var överens vände vi oss mot dörren. Zaida stod där redan och undersökte dörren. Vi gjorde henne sällskap.
”Antingen är det en attack eller så är någon extremt sur”, sade hon och kastade en blick bak mot oss. Clay nickade och vi begav oss in.
Det knastrade under våra fötter då vi gick genom korridoren. Om det var kusligt innan, var det läskigt nu. Jag rös där vi gick på ett icke rakt led. Antingen var håll i väggarna eller så var det som riv märken. Stor som från en högaffel. Kablarna som egentligen skulle lett upp mot taket låg söndriga och sprakande på golvet. Golvet var täkt med väggrester och glas. Remsor av kläder, mörka fläckar utspridda över väggar och golv. Damm flög i luften som var ganska tjock och instängd. Gallerdörren som vi en gång tidigare har varit vid verkade svag där den låg i en halvmåne. Vi steg in i korridoren av dörrar, vissa var upptryckta mot väggen mittemot, vissa hängde halv öppna halv stängda. Andra bara låg på golvet. Skadade och brutalt öppnade. Väggarna hade tusentals sprickor, som från en tryckvåg. Vi kikade in i varje rum när vi passerade dem. Tomma, mörka och helt tyst. En råtta sprang framför Zaidas fötter. Hon skrek till och gjorde så vi alla ryckte skärat på oss. En smäll hördes. Vi gick sakta genom korridor efter korridor mot det okända ljudet. Alla korridorer var i samma skick. Förfallet, öde, mörkt och tyst. Lamporna blinkade och gav hemska skuggor. Jag svalde och torkade min svettiga panna. Munnen var torr och mina ögon stora. Jag kände Clays hand på min axel då han gick förbi mig. Det lugnade mig lite då jag hade hans ryggtavla framför mig.
I korridoren vi befann oss i fanns det en dörr som var någorlunda intakt. Liten öppning visade tecken på liv innanför. Vi öppnade svagt dörren. Tomt men upplyst. Jag tittade bort. Två döda vakter på golvet, ett bord med metall kedjor och läder remmar. Nålar och slangar låg i en enda rörig hög. Jag svalde och svepte med blicken runt om oss. Tomt. Men någon hade varit där … Jag skrek.
En mörkhårig flicka blev fram kastade på golvet, en man kom över henne med en kniv. Bered att hugga. Men flickan vände på sig och sparkade till honom i skrevet. Han tappade kniven, ögonen blev stora och han gav ifrån sig ett krävande ljud innan han hamnade på golvet bredvid flickan. Trött reste sig flickan upp. Håret var ganska långt. Hennes kläder var blodiga, smutsiga och söndriga. Om det var hennes blod vet jag inte. Två män dök upp på vaddera sida om henne drog ner henne på metallbänken. Hon låg på magen och kunde inte mer göra än att sparkas och skrika. Vilket hon inte gjorde, skrika alltså. Mannen på golvet reste sig och såg mot oss.
”Så trevligt. Besök.” Han vände sig mot flickan. ”Visst är det trevligt.” Han tog kedjorna och drog det runt hennes ledder, över ryggen, axlarna, midjan och benen. Läderbanden där efter. Sist kom nålarna.
”Sluta!” skrek jag. Han bara log.
”Gör inget dumt …” Jag hörde honom aldrig avsluta meningen. Flickan, hon reagerade då jag ropade. Hon tog tag i bordskanten och försökte häva sig upp. Männen skrattade.
”Det är så …” Han ögon vidjades då kedjorna glödde och hon reste på sig. Läder remmarna sprak och hon vände sig mot oss.
”Thia!” utbrast vi alla. Hennes ögon var trötta och sorgsna. Men det var hon. Hon vände sig mot männen då de sparkade henne i magen. Hon flög in i väggen där de höll fast henne. Mannen som tydligen ledde det hela tog upp kniven och skulle just hugga henne i axeln. Men missade. Hon hann precis flytta på sig. Rev upp ett sår vid överarmen. Han suckade. Hon gav hon en höger spark och vred sig loss. Fick tag på en kniv och satte den i högra vaktens hand. Han skrek. Clay fångade den vänstra vaktens hand och snurrade runt honom för att fälla honom. Thia blev på nytt iväg skickad.
”Det räcker!” Mannen tittade på båda sina vakter. ”Det är över, demonen är borta Cynthia. Du överlever endast om du sluta bekämpa oss. Vi gjorde dig en tjänst min vän …” Hon kasade ner utmed väggen och satt på golvet, hängandes med huvudet. Flera kom in och tog fast oss. ”Nu ska vi befria er.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FejkatLeende - 3 sep 12 - 14:36- Betyg:  | Otroligt bra, bättre än vanligt!
Maila! | | Eme_96 - 1 sep 12 - 19:27- Betyg: | | braa! :D mejlaaaa!!:D:D:D |
|
|
|
