En väg till frihet... |
Hej! Mitt namn är Miranda och jag är 14 år.
Just nu är allt bra med mig. Men så har det inte alltid varit.
Mina föräldrar har varit rätt så trevliga mot mig kan man väl säga. Det enda är
att min mamma nästan alltid är full och min pappa slog mig ibland. Det fick mig
att känna mig oälskad. Det fanns det som fick mig att känna mig som en i mängden.
"Minna! sänk volymen." Mamma skrek på mig bakfull som vanligt.
"Men det är inte alls högt!" Ljög jag. Jag visste att det var högt men jag vill inte höra
grannarnas bråk eller min mammas jämmer.
I skolan såg allt ut att vara som vilken vanlig dag som helst. Men det kändes annorlunda.
Idag är det ett år sen festen som gick helt snett var. Min bästis hade nyss kommit ut som
bög och en kille i klassen över oss satte en kniv i hans mage. Joakim som min kompis hette
lades in på intensiven och dog kort därefter. Det går inte en dag utan att jag tänker på allt
han sagt till mig. Ibland går jag hem till hans hus bara för att få prata med hans storebror,
som jag alltid haft en crush på. Markus har alltid välkomnat mig och velat prata med mig.
Men det är inte hela sanningen till varför jag går dit och hänger med Markus.
Joakim visste att han skulle dö den dagen så han bad mig att hålla Markus på jorden.
Markus kunde gjort vad som helst efter Joakims död.
ps. skriv om ni vill att den ska bli längre....
|
|
|
|
