Skogsdröm |
Han såg sig om. Det hade börjat skymma och de låga, underligt formade tallarna vajade sakta i den ljumma kvällsvinden. Trädstammarna böjde sig, slingrade sig, en del slog till och med knut på sig själva. Varför de såg ut så visste han inte, men det var antagligen på grund av havets nyckfulla vindar som blåste precis som de ville. Det spelade ingen roll nu. Han gick sakta stigen fram, tog dystra steg. Ibland tittade han upp mot den djupblå himlen, där solens sista ljus ännu hindrade stjärnorna från att synas och där några måsar flög högt ovanför skogen, ibland tittade han neråt och såg den sandiga stigen under sina bara fötter. Den ljumma sensommarluften bar med sig en doft av ormbunke och skog.
Plötsligt stod hon på stigen framför honom. Vinden tog tag i hennes långa, mörka hår och fick det att se ut som om hon ruskade på sitt huvud. Trots det svaga skymningsljuset, eller kanske på grund av det, syntes ljuset från hennes brinnande ögon. Hon hade något drömmande i blicken, såg nästan plågad ut. Han stannade genast upp och blev stående bara några meter från henne. Han betraktade henne, först en aning misstänksamt, men inte ett dugg förvånad. På något sätt kändes det som att det var meningen att han skulle möta henne här.
Vem var hon? Frågade ekade i hans huvud men han fick inte fram några ord. Hon såg in i hans ögon, mötte hans frågande blick, och sa lugnt:
- Jag är den som du helst av allt vill möta just nu. Jag är en del av en dröm.
- Drömmer jag?
- Det får man aldrig veta förrän man vaknar. Men även om det är verkligt, kommer det att kännas som en dröm. Både nu och efteråt. Följ efter mig?
Hon vände sig sakta om och började gå längre in i skogen. Han följde efter henne. Skogen tycktes mörkare än förut, men hon lyste som av en egen glans. Vem var hon, vad var hon?
De hade kommit in i en glänta och hon satte sig ner på marken. Han tog mod till sig och satte sig bredvid henne. Han ville säga något men väntade.
- Jag är en dröm. En vacker dröm. Det lyser om vackra drömmar, de kan lysa upp en sensommarskymning och de kan lysa upp hjärtat på en ensam vandrare i skogen.
- Varför mötte du mig i skogen ikväll?
- Du gick omkring och var både ensam och orolig. Det du behövde mest av allt var att träffa någon som förstod dig. Men det finns ingen där ute som förstår dig, det finns inte många som ens tycker om dig. Ditt liv är ganska sorgligt och du har anledning att vara ensam och ledsen. Verkligheten är inte vacker alls, men det betyder bara att drömmen är vackrare än någonsin.
- Du är vackrare än allt som jag någonsin har sett i min hemska verklighet.
Tårar började rinna nerför hans kinder. Hon strök honom över håret.
- Stanna hos mig, sa hon mjukt. Du kan aldrig bli lycklig om du inte drömmer dig bort så mycket du kan. Det finns inget hopp för dig i det verkliga livet.
Han grät, och mötte hennes blick. För första gången kunde han se henne på riktigt, och det gav honom nästan panik. Hon var så underbar att se på att han med ens förstod att hon omöjligt kunde vara från den verkliga världen. Och han kunde inte låta bli längre ? han slog sina armar om henne, begravde ansiktet i hennes mörka hår och grät. Hon doftade svagt av alla de skogsväxter som fyllde gläntan och det var det underbaraste han någonsin hade känt. Hon lät sig omfamnas och viskade i hans öra:
- Stanna hos mig. Det blir mörkare och kallare. Det är inte natten som kommer, utan vintern. I drömmar går tiden som den själv vill och nu passerar den fortare och fortare förbi oss.
Kylan fick daggen att frysa till frost på marken, men själv frös han inte. Hon strålade ut värme och hon höll om honom hårt. Han ville inte vara någon annanstans än hos henne. Bara här, i drömmen, kunde han vara lycklig. Hon blåste försiktigt bort en snöflinga från hans hår och log varmt. När hon viskade lät det som änglasång.
- Sov nu. Tiden har sprungit ifrån alla du känner och all verklighet du en gång kunde återvända till. Det enda du kan göra är att stanna i min famn och somna bort från allt.
Hennes hjärta slog långsammare, men hennes kropp kändes lika varm som innan. Hon strök honom fortfarande över håret. Han log, slöt ögonen och slutade andas.
|
|
|
|
