HP - Bravery, the kindest word for stupidity. 3 |
Den här delen tillägnas Therese som fyllde år för ett par dagar sedan, så - grattis till henne. Innan ni börjar läsa skulle jag bara vilja tacka er alla för att ni läser och kommenterar den här, ni är underbara och jag skulle aldrig klara mig utan er. Den här delen är mest till för att få igång berättelsen, nästa del kommer ha mer handling - jag lovar. Trevlig läsning!
”Remus, kan vi byta plats?” Frågade James med ett leende när han och Sirius kom fram till deras ände av bordet. Remus tystnade mitt i sitt samtal med Peter och vände sig mot James som nickade diskret några säten längre bort där Lily Evans satt. Han drog på munnen och tänkte precis svara att James säkert skulle hitta fler tillfällen att prata med henne under året men James väntade inte på svar, han tackade bara och skuffade Remus och Peter åt sidan för att slå sig ner på bänken med Sirius efter sig.
Peter tänkte inte ens på det men Remus blick mörknade och han fingrade lite på ärret i ansiktet medan han lyssnade på hur James och Sirius högljutt gick igenom ett av deras äventyr i hopp om att fånga flickornas uppmärksamhet. Men så hörde han viskningar runtom sig och såg sig för första gången omkring ordentligt – eleverna runt om sneglade på honom med hopdragna ögonbryn och stora ögon. Han rodnade och vände blicken till guldtallriken på bordet, handen strök det vita ärret innan han lät den falla till bordet. Peter fortsatte deras samtal där de blivit avbrutna men Remus lyssnade knappt, han nickade bara och försökte stänga ute det ivriga viskandet som surrade i hans öron.
Sorteringen drog igång och allt prat dog genast ut, Remus såg hur de olika eleverna sorterades in i deras nya hem och klappade lite tafatt händerna var gång Gryffindorbordet fick tillökning. Så det här var de nya ansiktena han skulle se i korridorerna istället för de två år äldre pojkarna och flickorna som avslutat sina studier och lämnat Hogwarts. Lämna Hogwarts. Bara tanken på det fick Remus att känna en olustig känsla i magen. Han hade kommit in på skolan tack vare skolans rektor, Albus Dumbledore, som vidtagit speciella försiktighetsåtgärder för att Remus skulle kunna gå där. Han tänkte på trädet som planterats över den hemliga ingång som grävts enbart för att kunna föra Remus till stugan som byggts i Hogsmeed där han skulle hållas utom fara för andra under sina förvandlingar. En stuga som byggts för att stänga inne ett odjur. Han bet sig i läppen och stirrade tomt på maten som genom magi dykt upp på faten framför honom.
Det gick inte en helg utan att han hörde hur folk pratade om den hemsökta stugan i Hogsmeed som redan blivit ett populärt besöksmål för Hogwarts elever och Remus viste inte hur många gånger Sirius hade tagit med sig lättskrämda tjejer till staketet som omringade huset och imponerat på dem genom att våga sig ända fram till den nyponbuske som växer bredvid ett av fönstren och där plockat en blomma åt dem. Det fungerade tydligen alltid.
Efter en måltid som Remus spenderat med att tystlåtet peta i maten reste han sig från bordet tillsammans med de andra för att sjunga med i skolsången. Han lyssnade knappt på orden, lät blicken fara genom den stora salen och såg hur många, liksom honom, mimade för att det skulle se ut som om de sjöng. Han kunde se hur Sirius och James knuffade på varandra innan de bägge ställde sig upp på bänken som de suttit på för att balansera högt ovanför de andras huvuden. Han skakade på huvudet åt deras ständiga behov av uppmärksamhet och såg hur många pekade åt deras håll, Remus log först när han såg hur Lily Evans som trots James alla försök fortsatte att ignorera honom och istället höll blicken framåt medan hon sjöng med i de sista verserna. När skolsången var avklarade och Dumbledore sagt ett par ord skickades de iväg till sina respektive elevhem och istället för att vänta på sina två kompisar – som småpratade med ett par tjejer i årskursen under dem – drog Remus med sig Peter upp för trapporna mot Gryffindors sällskapsrum.
”Jag som hoppats att Professor Slughorn hade slutat”, sade den kortare killen med en besviken min och kliade sig på näsan när de klättrade uppför den sista trappen, lätt andfådda. ”Han bryr sig aldrig om några andra än sina favoriter på lektionerna, efter fyra år med honom kan han inte ens mitt namn.” Remus plattade till sitt mörkbruna hår och gav den tjocka damen lösenordet innan han svarade.
”Jag vet, Peter”, sade han och sände Peter ett litet leende innan han klättrade in i sällskapsrummet där ett par elever redan satt nedsjunkna i fåtöljerna och pratade om sitt sommarlov. ”Men det här är sista året du läser trolldryckskonst, det är bara att stå ut. Det kommer gå bra, tro mig.”
”Ha – som om!” Sade Peter och skakade på huvudet. ”Jag är inte lika smart som dig eller Padfoot och Prongs, jag kommer få underkänt och mamma kommer bli galen.”
Remus stannade upp och såg på den kortare killen. Han kunde se hur paniken dansade omkring i de vattniga ögonen och sättet hans panna veckades – det var sant, Peter var inte särskilt smart och han hade alltid fått kämpa mycket hårdare än de andra för att ta sig igenom kurserna med i alla fall ett godkänt och de visste alla att det sjätte året var ett av de tuffaste. ”Det ordnar sig, jag lovar”, sade han tillslut och klappade vännen på axeln. ”Jag kommer hjälpa dig igenom det här.”
Peter tycktes genast slappna av och de två vännerna gick i tystnad upp till sovsalen längst bort i killarnas korridor. Deras koffertar var redan där och Remus klappade sin uggla genom gallret innan han öppnade buren och lät henne flyga ut genom det öppna fönstret för att jaga.
Han och Peter småpratade lite om sommaren medan de gjorde sig i ordning för att gå i säng och Remus undvek avsiktligt att prata om den senaste fullmånen och Peter, som lärt sig läsa sin ärrade kompis, undvek att fråga. Istället berättade han om den nya lägenheten i Chichester och kyrkan som han och hans mamma brukade gå till. Remus lyssnade med ett leende och lade sig ner i sängen med händerna knäppta bakom huvudet.
Han och Peter hade alltid kommit bra överrens, det hände ofta att Sirius och James försvann iväg på egna äventyr och de lämnades ensamma med sina skoluppgifter. Remus uppskattade deras samtal, som trots att Peter inte var så klipsk var lättsamma och lätta att hänga med i. Det var annat än med Sirius och James som alltid befann sig på en annan våglängd jämfört med de andra – det var ofta svårt att förstå vad de sa och de brukade lämnade meningar oavslutade när de förstod vad den andra menade, även om de andra som deltog i konversationen inte förstått. Sirius och James hade varit i sovsalen en kort stund för att byta till lite bekvämare kläder innan de gick på sin vanliga rundtur kring slottet. För att se så att allting var sig likt, brukade de säga. De hade försökt få med sig de andra pojkarna men Remus och Peter som bägge var trötta efter dagens resa tackade nej och Sirius och James var inte de som tjatade, istället försvann de skämtandes iväg genom korridoren och lämnade en konstig tystnad efter sig.
En tystnad som inte bröts förrän Remus mumlade god natt och vände sig om så att han låg vänd mot väggen. Han hörde Peter svara och ljuset i rummet slocknade. Med en liten suck drog han täcket närmre kroppen och fingrade på ärret innan han slöt ögonen och försökte sova.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | chulia - 20 nov 12 - 18:14- Betyg:  | Woop woop! Alltså jag tror inte du fattar vilken värme som sköljde över mig nu. Man ba: Hogwarts. Marodörer. Pojkarna. DUMBLEDORE. <3
Jag är bara så lycklig. Och du är fortfarande världensbästa fanfic-författare. Nu förväntar jag mig mer inom en snar framtid! | | Maadelen3 - 24 okt 12 - 20:29 | VET DU HUR JOBBIGT DU GÖR DET FÖR MIG NÄR DU FÅR MIG ATT LÄSA OM EN SNÄLL PETER PETTIGREW????
anyways, verkar SKITbra, kändes lite remus+sirius=sant i första delen hehehe, men ja. kan bli otroligt intressant denna. du vet ju redan om att jag tycker att du är världsbäst och denna fanficen höjer bara ditt betyg. oki du äger och meddela mig när nästa del kommer ut (SNART. helst.) och kom ihåg hur bäst du är!
PUSS REMI <3 | | SingingAries - 7 sep 12 - 10:03- Betyg: | | Ibland undrar jag hur det kan gå en månad innan jag orkar dra mig in här på sidan igen i samband med skolstarten. Men så får man lite ledig tid då man bara vill rymma och går in och det första man ser är ditt meddelande. Du förstår inte hur glad jag blir! Det är så underbart att bara kunna försvinna in i den underbara värld du skapar med hjälp av dina ord. Det känns verkligen som man sitter där i matsalen i Hogwarts och tittar på Remus ärr. Du är så ohyggligt duktig. <3 | | LisaHoglund - 30 aug 12 - 00:43- Betyg: | | Jag älskar persongestaltningen, deras personligheter kommer fram så himla bra och jag tycker om hur du verkligen får dem så olika varandra. Som vanligt ett bra flyt i texten och fint varvat med nutid och tillbakablickar/vanor. :) Maila när nästa kommer, måste få veta hur det går för stackaren <3 | | Edwin82Therese98 - 26 aug 12 - 14:08- Betyg: | | I love it. Sirius och hans tjejer. Haha. Smart kille... Men Remus, gud vad synd det är om honom. Det är inget fel på honom. Det var ju inte hans fel att han blev varulv! Gillar sättet du beskriver Peter på. Älskar det, och det får mig fortfarande att undra hur han kunde svika dem. :( Jag vet inte vad jag ska skriva till dig egentligen. Att jag inte kan ta ögonen från det du skrivit som jag läser? Det är så himmelskt bra. Längtar efter att få köpa och läsa din bok. ;) <3 |
|
|
|
