skarpt, svagt, och allt vi inte säger högt |
"du." en skarp röst. skarpare än någon annan. skarpare än smärtan från ett knivhugg. jag vet, jag har överlevt ett par sådana.
"vad? vad vill du?" en svag röst. dock är rösten det enda hos mig som går under beskrivningen "svag". åtminstone det enda svaga som märks. jag gräver i mina fickor. fiskar efter gift som ska få min kropp att domna för en stund.
"det vet du. det fattar du väl, att jag fattar?" en skarp röst som får det att sticka i mina fingrar. låt mig va. idiot.
"och vad är det du fattar den här gången?" min svaga röst är förrädiskt. den gömmer min styrka. gömmer explosionerna som sprängs precis under min hud, bakom mina ögonlock, i luften som flyr mina läppar. jag är på bristningsgränsen, tror jag. bristningsgränsen känns alltid annorlunda. grova fingrar finner fickpluntan som bor i min ficka, grova fingrar för den till mina läppar. vätskan lämnar ett välbekant eldspår i min hals.
"du ska inte hälla i dig sånt där. du klarar inte av det." mjuka, lena fingrar stjäl fickpluntan från mina grova.
mina gröna ögon letar sig in i dina bruna och jag vet att jag håller dig fången. bruna ögon kan inte dominera gröna, inte när det gäller oss. grönt utmanar brunt, och brunt måste kanske inse att utgången är förutbestämd, ofrånkomlig och oundviklig. ändå behåller de lena fingrarna modigt fickpluntan i sin ägo.
"du", upprepar den skarpa rösten, och mitt huvud faller lätt åt sidan.
"ja?"
"jag förstår hur du kommer sluta." dina bruna ögon sliter fortfarande med att befria sig. jag låter dig inte gå.
"då förstår du mer än jag gör." min röst är svagare än någonsin. du måste anstränga dig för att höra, det syns.
och dina lena händer är mjukare än någonsin när de sträcker sig fram och målar tavlor över min kind. ett motstånd uppstår i mina lungor, och jag registrerar att jag finner det svårt att andas. ändå låter jag dig hållas. det är en positiv kamp om luft, en positiv panik, ett positivt allt. samtidigt förstår jag mindre än någonsin.
"det har jag alltid gjort." skarpheten i din röst är plötsligt mjuk. mina ögon äger fortfarande dina.
"det förvånar mig mindre än jag någonsin skulle erkänna."
dina läppar formar ett flin. flinet kommer närmare. jag inser att om det är något som kan pressa mig över bristningsgränsen ikväll, så är det du. du och flinet och tavlorna på min kind.
ditt flin finner mitt. det positiva alltet exploderar, och epicentrumet är våra förenade flin.
mina ögon kommer alltid att äga dina, det vet jag nu.
fem grova fingrar letar sig in i ditt långa hår, de fem andra hittar din midja. drar den mot mig.
lena fingrar dansar över min kind, käke, nacke, hår.
jag är så nära att falla över den där bristningsgränsen att jag blir rädd.
rädslan känns främmande och bekant på samma gång.
"jag tror..." jag tystnas ner, för våra flin fördjupar sig i varanndra.
du pausar kort.
"jay, vad tror du?" min luft blandas med din när du viskar fram orden. jag får en konstig känsla, som om du är ledsen. varför stockas din röst, varför stammar du när säger mitt namn?
jag vilar min panna mot din. du är varm. jag kan höra ditt hjärta rusa.
"jag vet inte... jag tror ... att jag är fast."
"fast?" din röst är nästan lika svag som min.
"vid dig. jag kan nog aldrig släppa dig."
häpen tystnad. du som aldrig är tyst, kan inte få fram ett ord. ditt hjärta ökar takten.
"inte nu. inte någonsin. inte efter ikväll. jag tror..." min svaga röst dör bort när jag hör det.
snyftningar. gråter du? mina tankar jagar fortare än någonsin. jag förstår inte.
"förlåt mig", viskar du, och sekunden efteråt känner jag det. sekunden efter det hör jag det.
smärtan och skottet.
pistolskottet.
du backar undan från mig och jag förstår ingenting. vad händer? jag stirrar in i dina ögon och känner inget annat än smärtan och sorgen.
chock.
tårarna forsar ner för ditt vackra ansikte. jag har aldrig sett sig såhär.
"förlåt mig, jay", hulkar du hysteriskt.
blodet flyr min kropp. jag känner hur det värmer mitt bröst när det rinner nerför min kropp.
det är först när jag ser pistolen i din darrande hand som jag på riktigt inser vad du gjort.
pistolen bara hänger där i ditt grepp, helt oberörd av vad som pågår, som om det inte angår den. vreden förmörkar min syn i en halv sekund, och sedan har jag inte kraft kvar att vara arg.
jag är lämnad ensam med den intensivaste smärtan jag någonsin upplevt, både kroppsligt och själsligt.
den är skarpare än allt annat.
"vad gör du... jag förstår inte, kaylee... kay?"
du vänder mig ryggen och ljudet från dina steg när du lämnar mig gör ondare än jag någonsin kunnat föreställa mig.
ondare än allt.
smärtan kväver mig. känslorstormarna inom mig sliter mig itu.
jag faller ihop på marken, och kinden som dina fingrar nyss målat varma tavlor på pressas mot en ogästvänlig bädd av grus, krossat glas och asfalt.
det sista jag uppfattar är ett förtvivlat skrik, och sedan tror jag att jag dör.
|
|
|
|
