Kära bror |
Man börjar bara sagor med ”det var en gång” och detta är ingen saga.
Det fanns en natt.
Då en flicka log glatt.
Miljontals med stjärnor glittrade på den mörkblå himlen. Flickan på femton vårar gick kring en kyrkogård i mörkret, klockan närmade sig tolv och hon satte sig som alla andra kvällar på den ensamma bänken bland ett par buskar. Hon älskade att sitta där och se upp på stjärnorna och den guldfärgade månen. Hennes tårar lockade sig fram då och då när hon satt där under den vackra himlen. Varför ska alla hata mig? Det var frågan hon funderade på både dag och natt. Finns det inte en enda person som skulle vilja pröva att älska mig? Vem ville att jag skulle ha det svårt? Frågorna var många, men vem skulle hon fråga om svar? Hon reste sig upp och började gå runt den mörklagda kyrkogården igen, klockan hade slagit tolv och en märklig känsla spred sig kring henne. Gravstenarna runt om henne var i svart och vitt, varannan svart, varannan vit. Det var som att de svarta var onda och de vita goda. Hon fortsatte gå i sin långsamma takt på sina smala ben. Flickan led nämligen av anorexia. Från början hade hon varit en vacker tonåring i vackert blont hår och en alldeles perfekt kropp. Men när människor är avundsjuka gör de hemska saker. De kallade henne fet, de kallade henne udda. Men hon var bara speciell. Hon funderade på vad hon gjorde för fel då hon drog sina fingrar genom sitt svarta trassliga hår och gick bort från ljuset av en lampa. Hon torkade en tår från sin kritvita kind. Med bestämda steg började hon gå mot en ensam grav i den mörka änden av kyrkogården. En gravsten som skiljde sig från de andra då den var grå stod där. Hon la sig ner på graven och stirrade upp på himlen med sina tårfyllda ögon. Hon tänkte på sin bror. Hennes underbara bror. Med de vackra blåa ögonen och det blonda håret. Hennes underbara storebror. Vad gjorde han uppe bland stjärnorna? Vad gjorde han nere i graven? Hon undrade så mycket över hennes bror. Hon undrade så mycket varför han lämnat henne. Varför skulle han lämna henne oskyddad och sårad kvar på jorden?
”Kära bror. Jag älskar dig. Det finns ingen som kan ersätta dig. Jag älskar dig, jag älskar, älskar, älskar dig. Varför var du tvungen att dö? Varför tog du inte mig med dig!? Det finns ingen jag älskar mer än dig. Jag lovar att jag kommer till dig en dag.” Viskade hon med munnen mot gravstenen. Hon reste sig upp med tårarna rinnandes nerför kinderna. Hon gick bort till bänken där hon från början satt. Hennes klargröna ögon är röda av gråt och då sitter på parkbänken och gråter märkte hon hur en skugga rörde sig över kyrkogården, skuggan verkade ha hört hennes gråt och jämmer och började vandra mot henne. Pojken framför henne hade en svart huvtröja och ett par mörkblå jeans.
”Hej” sa han vänligt. Hon satt stum och såg på honom, vad säger man när någon för första gången på flera år är vänlig mot en?
”Visst är himlen vacker i natt?” sa han. Hon nickade och såg upp på den. Han satte sig ner på den tomma platsen bredvid henne.
”Vad är ditt namn?” Frågade han och såg på henne. Hon kunde knappt röra läpparna. Vad skulle hon då säga om hon öppnade munnen?
”Diana.” Sa hon tyst. Men han verkade höra henne.
”Då är Diana väldigt vacker, precis som himlen.” Sa han. Hon såg på honom och de såg fundersamt in i varandras ögon länge och noga. Som att de ville utforska det de aldrig sett innan, så plötsligt. Så log hon. Det gjorde ont att le, det kände hon direkt inom sig.
”Vad är ditt namn?” frågade hon lika tyst som när hon pratat innan.
”Charlie.” Sa han och vände blicken mot himlen. Det var då hon såg det. När månen sken på hans ansikte. Han hade rödgråtna ögon.
”Vad gör du då?” Frågade han efter en stunds tystnad.
”Ser på det vackraste i hela världen.” Sa hon. Han log.
”Jag med.” Sa han och vände blicken mot henne. Hon var en blyg flicka, så hon vände bort blicken.
Flickan och pojken träffades varje natt i ett år. Tills dagen då pojken var där men flickan borta. Han visste inte något om henne, men han älskade henne. Utav hela sitt hjärta. Det fanns ingen vackrare, ingen speciellare. Men något sa honom att hon inte levde längre. Han gick längs kyrkogården i raska steg för att hitta henne. Som om hon satt i ett hörn och väntade på att skrämma honom. Men så såg han något ligga på en grav i den mörkaste delen av kyrkogården. En livlös kropp på den udda graven på kyrkogården. Han läste på gravstenen och brast i gråt. Hade han vetat. Hade han sagt att han älskar henne. På gravstenen intill stod hennes mors och fars namn och graven hon låg på. Där stod hennes brors namn. Brodern hon förlorat när han begått självmord. Nu flög hon upp på sina ömtåliga vingar till himlen för att än en gång få vara med sin bror, men denna gången skulle det vara för alltid. Pojken kramade hennes livlös kropp och då han låg där och grät över henne och viskade i hennes öra hur mycket han älskade henne så var det som om han förlorade livslusten. Han hade inte tänkt leva utan henne, han reste sig upp från hennes kropp, klappade försiktigt hennes hand innan han vände sig om och gick, han gick flera hundra meter innan han kom fram till sitt mål, en motorväg. Han skyndade sig ut på vägen och la sig ner på körfältet till vänster. Bilen kom fort och han inte se honom förrän det var försent. Föraren klarade sig, men det gjorde inte pojken. Han dog med ett leende på sina läppar och hopp om att han skulle hitta henne i himlen.
För henne försvann smärtan aldrig bort.
Hon ville dö, hon ville falla hårt.
Hon kunde inte tänka sig ett liv utan sin bror.
För hur skulle hon kunna växa och bli stor.
Utan någon som vägledde henne genom livet?
Hon var tvungen att ta det sista klivet.
För att komma till sin kära bror i det vackra blå.
Hennes bror och hon, det skulle alltid vara de två.
”Kära bror.” Viskade hon. ”Jag klarade det, vi ska leva tillsammans för evigt. Jag älskar dig. Jag förstår inte varför du lämnade kvar mig. Du försvann. Du försvann så plötsligt att jag inte ens han säga hejdå. Men nu kommer jag, och denna gången ska jag aldrig lämna dig. För jag älskar dig något otroligt.”
Han gick omkring i ett otroligt mörker. Han hade blivit överkörd och nu gick han omkring i ett mörker, hade han kommit till helvetet i stället för himlen? Varför? Skulle han inte få vara med henne nu när han offrat sitt liv för henne. Det kunde inte vara sant. Han brast i gråt i intet. Klumpen i halsen och de rödgråtna ögonen i mörkret.
”Charlie.” Viskade vinden.
”Tänk bara på mig, så kommer jag aldrig att lämna dig.” Han skulle ha känt igenom den rösten vart som helst. Diana. Men han kunde inte ta sig upp, han var livlös, han kunde inte röra en muskel.
”Jag kommer att vara din för alltid. Stanna kvar där du är och dröm i drömmarna att du har mig hos dig. Jag kommer alltid att finnas i ditt hjärta. Glöm inte det.” Viskade vinden och allt ljud dog bort. Pojken låg livlös kvar i mörkret. Han somnade in i en djup sömn där han för alltid levde med personen han älskade.
Men flickan, hon var med sin bror. Hennes älskade storebror. Hon hade saknat honom så, och nu låg hon i hans famn. Nu omfamnade han henne och lugnade henne. Hon grät glädjetårar och drog in ett djupt andetag av hans doft. Hon hade saknat honom och hans doft så.
”Jag älskar dig.” Viskade hon då de la sig ner och blundade.
”Jag älskar dig. Min kära syster.” Sa han och allt blev mörkt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 26 aug 12 - 14:29- Betyg:  | MH - Mycket, mycket bra! Ett oväntat men bra slut, jag gillar att hon hamnade med sin bror istället för pojken, vilket man först trodde att hon skulle göra. Och jag är glad att pojken på sätt och vis kunde vara med henne ändå.
Muy bien, old friend! Bra skrivet! x |
|
|
|
