Jag älskar dig också [HOMO] (Del 1) |
Musiken dunkar i öronen. Smått full och vinglande tar jag mig fram över golvet. Alla dansar, men jag gör bara mitt bästa för att ta mig igenom folkmassan som har intagit vardagsrumsgolvet. Tjejer trycker sig mot killar som för det mesta står stilla och snackar med polaren bredvid, jämför förmodligen vilka av tjejerna som är mest knullbara. Jag fumlar med min vodkaflaska i handen när min dimmiga blick söker bland folkmassan. Vart har du tagit vägen? Jag går lite till, tar stöd av en byrå. Jag vet inte varför jag håller flaskan i handen, jag kan knappt dricka mer nu innan jag däckar fullständigt. Men alla dessa fester har någonstans gjort mig härdad. Jag kan hålla ut mycket längre nu, men snart är jag på bristningsgränsen. Egentligen vet jag inte varför jag dricker. Jag antar att det är ruset, när du vågar allt, när du kan säga sanningar som du aldrig skulle kunna säga annars, till folk du inte pratar med annars. Det är just därför som jag letar efter dig. Jag är så trött på att hålla allt inom mig, och det driver mig till vansinne.
Med armbågen lutad mot byrån så kliar jag mig i ögat med min fria hand. Det är varmt som fan här inne, och jag känner hur tröjan börjar klibba smått mot min rygg. Fan, fan, fan. Jag måste hitta dig.
Långsamt släpper jag byrån och gör ett sista försök att hitta dig bland de dansande ute på golvet. Jag kisar utan anledning och känner helt plötsligt en väldigt påträngande huvudvärk. Jag drar min fria hand genom mitt hår och känner att jag börjar svettas där med. Törstig är jag också. Utan att tänka så för jag upp vodkaflaskan till munnen och tar en klunk. Jävlar vad det bränner i halsen. Jag grimaserar och skakar på huvudet. Om jag bara kunde hitta Hampe så skulle jag kunnat ta lite av hans juice, men han verkar vara upptagen med att dansa med någon annan tjej, Tova tror jag. Hon är nog lika packad som jag.
Just när jag ska ta ett steg framåt till så är det precis som om hela jorden skakar. Mina ben blir som gelé och jag känner hur jag faller bakåt. Flaskan är det som krossas först. Det och hur musiken tystnar är det ända jag hör innan allt blir svart.
Jag tror att jag är medvetslös. Men nej, om jag skulle vara det så skulle jag ju inte kunna tänka. Kanske kan jag öppna ögonen. Nej, jag orkar inte, det är så skönt att ligga här, fast det sticker lite i bakhuvudet och det är någonting som rinner där. Förmodligen är det en blandning av vodka och blod. Jag hör hur folk mumlar runt mig.
”För fan, är det någon som ska hjälpa honom eller?!”, hör jag hur mumlet avbryts av en mörk stämma. Jag är för snurrig för att kunna avgöra vem det är, men det ända jag känner är hur några starka armar sluts runt mina överarmar och axlar och drar bort mig fram folkmassan. Mina ben släpar i golvet och min tröja är blöt av vodka och blod. Jag känner hur jag läggs ner på någonting mjukt, sedan svartnar verkligen allt.
Nästa gånga jag vaknar andas jag tungt. Mitt huvud värker och när jag lyfter upp min skakande hand mot huvudet känner jag ett bandage. Jag halvsitter förmodligen för jag känner hur kuddar är upptravade under mig. Långsamt öppnar jag mitt ena öga och tittar försiktigt mig omkring. Det är ganska suddigt men jag ser hur någon sitter i andra änden av tydligen den soffa som jag ligger i. Jag ger ifrån mig ett lågt stön och genast märker jag hur personen vänder sig mot mig.
”Emil, är du vaken?”
Jag spänner mig. Visst, det gör ont, men saken är den att jag hör vem det är. Det är ju du, anledningen att jag gav mig ut på dansgolvet från första början.
”Macke?”, halvhostar jag fram. Fan vad ont det gör i halsen. Jävla vodka, rysk skit.. fan. Känns som om halsen ska brinna upp. Men just nu så bryr jag mig inte. Personen framför mig, du, hoppar lite närmre mig. Det är fortfarande ganska suddigt och jag får ingen skärpa i synen, men jag ser hur du sträcker sig och lyfter upp någonting från ett bord.
”Japp”, börjar du, ”Här, drick, det är vanligt vatten.”, fortsätter du sedan och räcker mig glaset som du tagit från bordet. Jag tar emot det med skakade händer och gör mitt bästa för att inte spilla. Dock går det inte så bra då jag är så skakig så att vattnet bara stjälper ut på sidorna av glaset. Jag anstränger mig så att huvudet värker för att hålla glaset stilla när jag känner hur dina händer sluter sig runt mina.
”Jag hjälper dig.”
Om jag skulle haft förmågan att le skulle jag gjort det. Men min kropp är helt slut och jag sitter mest och tar emot hjälpen. Du fattar inte att trots allt som gör ont så har jag aldrig varit lyckligare.
En skön kyla väller ner i halsen på mig och dämpar det som bränner mest. Jag dricker två klunkar med hjälp av dig innan jag trycker bort glaset och andas tungt. Det är jobbigt och ansträngande och jag hostar några gånger. Det känns som om jag ska hosta upp lungorna men ändå försöker jag dricka lite till för att du inte ska släppa taget om mina händer. Jag dricker några klunkar till fast än det gör ont, men så håller du emot och flyttar glaset. Mina händer glider bort från dina och du sätter glaset på bordet.
”Du behöver inte dricka mer”, säger du. Fan, du såg igenom mig. Var det verkligen så tydligt? Jag gör mitt bästa för att le mot dig och det går bättre nu. Svedan i halsen har lagt sig och mina ögon börjar skapa en bild av rummet jag ligger i. Det är ett ganska litet rum men endast soffan där vi är, en tv, ett bord och en bokhylla. När jag har inspekterat rummet lite snabbt vrider jag min blick framåt igen, och där sitter du. Med full skärpa i ögonen spänner jag min blick i dina ögon. Jag kan inte låta bli att le lite grann, och med ens så ler du tillbaka. Genast är jag den lyckligaste killen i världen.
”Hur mår du?”
Jag kommer tillbaka till verkligheten och tittar på dig. Du är varm och svettig precis vid hårfästet och man ser nästan igenom din vita tröja.
”Bättre.”
Du ler lite mot mig och det känns lite bättre. Den jobbiga huvudvärken försvinner mer och mer och jag lyfter min arm, som skakar lite mindre nu, och kliar mig på toppen av huvudet där jag inte har något bandage. Jag tänker efter lite för att få rätt på alla händelserna. Aha, det är såklart glaset från flaskan som jag landade på.
Jag sätter mig rakt upp och känner hur tröjan klibbar fast i kuddarna bakom mig. Jag grimaserar äcklat. Vodka och blod, gott.
Du reser dig från din plats i soffan. Tänker du gå? Nej, tydligen inte. Du kommer fram till mig och böjer dig över mig. Jag andas in med ett djupt andetag och känner blandningen av dig, parfym och svett. Aldrig någonsin har det luktat så gott.
”Din tröja är blöt.”, säger du och utan ett ord till så känner jag hur dina fingrar tar sig ner till min midja. Jag andas in häftigt och håller andan. Du flinar åt mig och tittar in i mina ögon.
”Lugna dig, jag ska bara ta av dig tröjan.”
Det är i sådana här tillfällen som jag är glad att jag gymmar. Utan att protestera låter jag dig dra tröjan över mitt huvud och armar. Jag är fortfarande varm och svettig, men trots det känner jag hur gåshuden framträder på mina nakna armar. Du slänger tröjan i en hög på golvet lite längre bort och tittar sedan på mig. Bara blicken av dig får håret på mina armar att resa sig och jag skakar till, förmodligen en bieffekt av all alkohol.
”Fryser du?”, säger du och tittar fundersamt på mig. Gör jag det? Nej, egentligen inte, men tydligen så får jag inte svara på frågan innan du fortsätter prata.
”Ska jag värma dig?”
Jag hinner knappt reagera, min kropp hinner knappt mer än att uppfatta det ju just sa, den hinner inte mer än att skicka en pil genom hela kroppen som får mitt hjärta att göra volter innan du sätter dig på mig. Dina ögon totalt genomborrar mina egna och jag har aldrig känt mig så liten. Du drar med dina händer längst sidorna av min mage och jag sväljer hårt. Du fortsätter upp för mina armar och drar upp dem ovanför mitt huvud innan du böjer ditt huvud framåt och trycker dina läppar mot mina egna. Hela min kropp rusar iväg och jag spärrar upp ögonen. Detta händer verkligen. Utan att tänka trycker jag tillbaka och känner hur våra läppar säras mot varandra. Du vrider på huvudet innan du låter din tunga ta sig in i min mun. Jag välkomnar den med min egen och det övergår i ett intensivt kyssande. Dina händer tar sig runt min rygg och jag lutar mig bakåt samtidigt som jag drar mina händer genom ditt hår.
En lång stund ligger vi och kysser varandra. Du stryker dina händer över mitt hår och jag omfamnar dig och välkomnar dina mjuka läppar med mina egna. Jag drar ner mina händer mot din midja och in under din tröja. Du ger ifrån dig ett mjukt stön och jag märker att du vill att jag ska fortsätta. Jag stryker din varma rygg och jag känner hur du pressar ditt skrev mot mitt. Jag vet vart detta är på väg, och jag vill inte för någonting i världen att det ska sluta. Jag måste få det sagt. Andfådd och med din tunga i min mun drar jag mitt huvud längre bortåt och du slutar förvånat.
”Macke..”, börjar jag utan tanke på hur jag ska avsluta meningen. Istället lägger du dig över mig ännu en gång och jag känner din mun vid mitt öra.
”Det är okej”, viskar du, ”, jag älskar dig också.”
|
|
|
| Beskrivande ord |
|
|
Yaoi BxB Homo |
|
