What makes you different - del 4 |
DEL 4
- Where do we go from here?
Victor
”Det är ju knappast så att vi inte har gjort det förut…” sa jag och flinade. Stella blängde till på mig, vände sig om och började gå mot vad jag antog var hennes hus i rask takt. Jag stod kvar och kollade efter henne tills hon försvann ur mitt synfält innan jag också vände mig om och började gå hemåt.
Egentligen förstod jag inte riktigt vad jag höll på med.
I vanliga fall hade jag flirtat med tjejen och fått henne på fall, fått henne att känna sig speciell och sedan hade jag legat med henne en, kanske två gånger om det var något särskilt med henne och sedan hade jag inte brytt mig om henne längre. Det var så jag fungerade. Jag var med tjejen ett par gånger och sedan tröttnade jag.
Så, det som jag inte riktigt förstod mig på var varför jag envisades med att jag skulle ha just Stella.
Det var inget särskilt med henne, hon var en helt normal tjej och det faktum att hon verkade totalt ointresserad av mig borde snarare få mig att inte vilja ha henne eftersom att jag blev dissad gång på gång. Skulle mina polare (och alla andra) få reda på det, att jag hade blivit dissad av en tjej... Det ville jag inte ens tänka på.
Men kanske var det därför jag fortsatte? För att jag visste att hon så småningom skulle ge efter, alla gjorde det så varför skulle hon vara något undantag?
Dessutom var hon intressant. Det var något med hennes sätt att vara som fick mig att vilja lära känna henne och hennes envishet bevisade att hon var bestämd och inte gav efter (i alla fall inte i första taget) och så var det ju den där grejen med att hon rodnade var och varannan minut. Jag kunde inte låta bli att tycka att det var aningen charmigt.
Nästkommande dag vaknade jag av min välbekanta ringsignal. Jag fumlade sömnigt med handen i sängen och tryckte på den gröna luren utan att ens öppna ögonen.
”Hallå?” mumlade jag med hes röst.
”Sover du fortfarande?” hörde jag Oliver säga i andra änden.
”Antagligen.” svarade jag och tog telefonen från örat för att kolla på klockan. Den var visst tjugo över ett. ”Jag var uppe sent igår.” förklarade jag. Till klockan kvart över fem, närmare bestämt. Jag slängde en blick mot datorn som stod i viloläge på skrivbordet. Jag masade mig upp ur sängen och gick fram till den. När jag rörde på musen surrade datorn till och skärmen som nyss varit svart täcktes av en Facebook-profil. Stellas Facebook-profil.
”Och gjorde vad?” frågade Oliver.
Jag kastade en blick på skärmen. ”Lirade.” ljög jag och stängde ner sidan.
”Jaså.” sa Oliver uttråkat. ”Aja, jag tänkte i alla fall höra om vi skulle ses idag. Matte har fest sen, är du på eller?”
Jag försökte söka i minnet efter vem Matte kunde vara, men för gäves. Istället nickade jag för mig själv och gav honom ett kort jakande svar.
Nästan två timmar senare var jag på väg hem till Oliver. Vi skulle mötas upp hemma hos honom för att sedan dra vidare till Albin där några till befann sig och sedan skulle vi till denne Matte som jag fortfarande inte hade listat ut vem det var.
När jag gick förbi korsningen där Stella jämt brukade svänga in kastade jag en blick in bland husen. Det hade blivit en vana att jag gjorde det varenda gång jag passerade korsningen, som för att se ifall hon kom där gåendes – men det gjorde hon inte den här dagen.
Bussen rullade in samtidigt som jag kom fram till hållplatsen. Jag klev på, slängde iväg en tia till busschauffören och satte mig längst bak i bussen. Det skulle ta lite drygt en kvart innan jag skulle gå av så jag tryckte in mina hörlurar i öronen och drog upp luvan. Snön som hade fallit igår hade nu blivit slask då det istället hade börjat regna idag. Jag suckade åt det bedrövliga vädret och startade en Pitbull-låt i hopp om att komma i rätt stämning inför ikväll.
Två hållplatser senare klev en person på som fångade min uppmärksamhet.
Det var en blond tjej som hade en mobiltelefon tryckt mot örat och hon var extramt bekant. Hon fäste telefonen mellan axeln och örat medan hon betalade och sa sedan någonting till personen i andra änden. Jag drog ur hörlurarna för att höra vad hon sa.
”…ångra att du inte följde med sen! Jag menar, du hade ju hur kul som helst sist…” Hon fnittrade till och satte sig ett par säten framför mig. ”Fast kom inte och säg att du inte hade kul. Det vet jag att du hade. Mmhm.” Hon var tyst ett tag. “Fast han kanske inte ens är där ikväll? Och vad spelar det för roll egentligen? Du behöver ju inte direkt ha sex med honom… Ja, men det fattar väl jag också att det kanske blir en liten akward stämning sådär, men ändå. Det finns hur många andra killar som helst där som du kan lägga din uppmärksamhet på och dessutom, du vet hur han är... En tjej idag, en ny imorgon.”
Jag kunde inte låta bli att få känslan av att hon pratade om mig. Och vart var det jag kände igen henne ifrån?
”Snälla kom. Jag lovar att hjälpa dig om han är där Stella. Bara du kommer.”
Stella? Kunde det vara den Stella hon pratade med?
Jag var så fullt upptagen med mina tankar att jag inte riktigt lyssnade på vad tjejen framför mig sa men när jag uppfattade mitt namn kopplade jag ihop ett och annat och kom slutligen fram till varför jag kände igen henne. Hon var Johans brud och även Stellas kompis (där var kopplingen mellan Stella och Johan också) och för tillfället pratade hon med Stella och försökte få med henne på festen men Stella ville inte gå, uppenbarligen för att hon inte ville riskera att stöta ihop med mig och jag förstod att hon inte ville chansa - var det fest var jag där, oavsett vart den var eller vem som hade den.
”Skyll dig själv då.” muttrade tjejen och la på. Jag drog ner luvan extra mycket över ansiktet så att hon inte skulle se att det var just jag som satt tre säten bakom henne (jag antog att hon skulle känna sig lite busted då med tanke på att hon nyss hade sagt mitt namn högt) och kollade ut genom fönstret.
Så hon undvek mig alltså? Hon skulle inte bli en lätt match direkt.
- Where do you go when you are lonely? Where do you go when you are blue?
Stella
Suckandes la jag på luren. Det fanns vissa saker här i livet som Elin inte förstod – och att inte vilja gå på en fest där man riskerade att stöta ihop med en kille som man nästan hade gått hela vägen med innan man insett vem han var var en sak som hon inte riktigt hade förståelse för.
Egentligen ville jag gå på festen. Jag hade ingenting annat för mig. Men Victor skulle säkerligen vara där och med tanke på hans tidigare försök till att få mig på fall (och min motvilliga lust att lära känna honom) tvivlade jag inte på att han skulle försöka igen ikväll om jag var där.
Något som jag inte direkt förstod dock var det faktum att han snackade med mig utöver festerna och försökte... ja, inte vet jag vad han försökte med men jag trodde att han bara raggade på fester – men uppenbarligen hade jag fel.
Jag låg kvar i sängen och försökte att tänka på något annat men tankarna drogs hela tiden in på samma spår – Victor Landh – och när jag tänkte på kyssen han hade gett mig igår steg färgen på mina kinder och det pirrade till i magen. Jag blev arg på mig själv för att jag reagerade som jag gjorde men jag kunde inte rå för det – vilket gjorde mig ännu mer arg.
Även att jag inte ville vara nervös då jag gick till busshållsplatsen på måndagsmorgonen så kunde jag inte låta bli att vara det.
Victor skulle antagligen vara där och jag funderade på vad han skulle göra och säga. Skulle han låtsas som ingenting eller bara prata på som vanligt? Skulle han kyssa mig igen eller skulle han helt enkelt sätta sig längst bak i bussen, långt ifrån mig?
Tanken på att kyssa honom fick det att fladdra till i magen på mig och jag sköt irriterat bort den känslan. Victor innebar problem. Det var inte okej att känna som jag gjorde och dessutom kände jag honom inte ens. Jag kunde ju inte bli helt till mig för en kille som jag inte kände, särskilt inte då killen i fråga inte hade några bra rykten om sig och var känd för att vara världens player.
En våg av motvillig besvikelse sköljde över mig när jag såg att han inte var där och ännu mer besviken skulle jag bli då han fortfarande inte hade kommit dit när bussen anlände. Jag gick in, visade upp mitt busskort och satte mig på min vanliga plats. Jag satt och kikade längs med gatan, väntade på att se hans gestalt komma gående men det gjorde den aldrig. Bussen rullade ut på vägen så småningom och jag lutade mig bakåt i sätet med blandade känslor.
”Just det Stella, vet du vad Albin sa på festen?” sa Elin lite senare under lunchen.
”Albin vem?” frågade jag.
”Albin Hansson.” suckade hon och petade runt i potatismoset som serverades idag. Någon falukorv hade hon inte brytt sig om att ta. ”Han sa att han tyckte att du var snygg.”
Hanna, Bella och Johanna kollade på mig med stora ögon och Elin kollade upp för att se min reaktion. Jag rynkade pannan. ”Vem är Albin Hansson?”
Elin himlade med ögonen. ”Han som sitter längst ner i hörnet vid det runda bordet. Han är blond och... rätt söt, om jag får säga det själv.” Jag vände ner blicken mot bordet hon hade beskrivit.
Det var Victors bord.
Eller, Victors bord var väl att ta i men det var det borde han brukade sitta vid tillsammans med sina kompisar som för övrigt satt där idag. Victor saknades dock.
”Det är två som är blonda.” påpekade jag.
”Han med keps. Den andre är Oliver.”
Jag kollade på denne Albin och insåg att jag kände igen honom. Jag letade i minnet efter varifrån jag kände igen honom och kom tillslut på att det var han jag hade stått och pratat med på Amandas fest innan Victor hade kommit.
De andra tjejerna vid bordet började prata om någonting annat men jag bestämde mig för att hålla kvar blicken på honom ett tag. Hans blonda hår var (som Elin hade sagt) nedtryckt under en keps och det såg ut att vara sådär precis lagom långt. Han hade en rätt slapp klädstil och då jag skulle vända bort blicken skrattade han högt åt någonting som någon sa vilket fick mig att inse att hans leende inte var särskilt dumt det heller.
”Nå, vad tycker du?” sa Elin och vände åter blicken mot mig. Jag ryckte på axlarna. ”Ja, han har ju i alla fall bättre rykten om sig än en viss Victor Landh som du håller på med.” tillade hon med ett litet leende.
Om de andras ögon hade varit stora förut var det ingenting mot vad de var nu.
”Victor Landh?” upprepade Hanna. Jag blängde på Elin som satt och småflinade för sig själv.
”Det är ingenting.” svarade jag och kollade ner i tallriken.
”Stella…” började Bella. ”Har det hänt något mellan dig och honom...?”
”Nej säger jag ju.” sa jag och mötte hennes blick. Jag såg att hon inte trodde mig. ”Jag lovar.”
”Är det säkert?” frågade Hanna. ”För alltså, han har ju världens rykten om sig om typ… allt. Han är ingen bra kille. Jag hörde att han gjorde inbrott en gång och stal värsta grejerna, typ en teve och massa.”
Bella nickade instämmande. ”Ja, och han slår ju ner folk titt som tätt.”
”Det där vet ni väl ingenting om.” sa jag med ett irriterat tonfall.
Bella och Hanna kollade förvånat på mig. ”Nä, men alla säger ju det.” svarade de med en mun.
”Sluta lyssna på vad folk säger då och ta reda på sanningen innan ni sitter och kastar ur er saker som kanske inte ens stämmer.” fräste jag och reste på mig. Jag tog min bricka och slängde maten som låg kvar på tallriken innan jag marscherade ut från matsalen. Jag kunde känna de andras blickar på mig men jag fortsatte att gå med rask takt och sakta inte in förrän jag kom ut från matsalen.
Jag förstod inte riktigt vad jag hade gjort. Eller rättare sagt, varför jag hade gjort det.
Jag hade precis tagit Victor Landh i försvar. Mina kompisar hade anklagat honom för massa saker och jag hade sagt att det kanske inte ens var sant, trots att jag med nittionio procents säkerhet visste att de var sanna.
Men ändå hade jag försvarat honom. Som om jag kände honom och visste att det inte var sant. Som om jag brydde mig om honom och vad folk sa om honom. Som om jag tyckte om honom.
Jag hade omedvetet stannat upp i korridoren jag stod i. Hur kunde jag tycka om en person som jag inte kände? Tyckte jag ens om honom?
Jag intalade mig själv att enda anledningen till att jag kände som jag gjorde var för att jag var attraherad av honom, och enda anledningen till varför jag var attraherad av honom var för att han såg bra ut och var förbjuden. Man drogs ju till det förbjudna, till bad boys, och jag var inget undantag såklart. Så var det.
Nöjd över vad jag hade lurat i mig själv började jag gå igen i en ännu snabbare takt den här gången. Jag hade bråttom till skåpen för att hämta mina böcker. Lektionen som jag, Elin, Johanna, Bella och Hanna egentligen hade tänkt komma för sent till med flit började om fem minuter.
Korridoren var tom på folk så jag ägnade ingen större uppmärksamhet till att hålla utkik efter eventuella människor som stod i vägen men min fart och brist på uppmärksamhet ledde till att jag gick rakt in i någon då jag hastigt svängde av åt höger där mitt skåp var.
Personen som jag gick in i var på väg åt motsatt håll mot vad jag var och det resulterade i att mitt huvud hamnade rakt in dennes bröstkorg och jag kunde avgöra att det var en kille då personen i fråga saknade bröst och dessutom var extremt lång.
Jag tittade generat upp i ett par bruna ögon som först såg aningen irriterade ut men som sedan ändrade uttryck till ett mer glatt.
”Oj då.” sa jag och skrattade nervöst. Jag backade bort ett par steg från Albin Hansson.
”Det var helt och hållet mitt fel.” sa han och log. ”Jag borde se mig för istället för att gå och glo ner i backen.”
”Samma här.” mumlade jag och undvek att möta hans blick. ”Men jag har lite bråttom så…”
”Javisst.” Han klev åt sidan och släppte förbi mig. ”Vi ses.” Jag vände mig om med en frågande blick men han log bara och jag bestämde mig för att det var något han sa till alla utan att mena det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Afrodite - 31 aug 12 - 04:54- Betyg:  | Jag bara älskar storyn. Det är bra att du skriver med bådas berspektiv
då det hela blir mycket intresantare. Keep on like that.
Mejla när nästa kommer :) | | Tinaah - 30 aug 12 - 19:01- Betyg: | | braaaaaaaaaaaa! maila när nästa del kommer? :) | | JessicaKarlsson - 29 aug 12 - 21:47 | | good, som vanligt! :) nu väntar jag på nääästa! :D | | mizzkitty - 24 aug 12 - 13:46- Betyg: | Riktigt bra del :). Jag undra vad som händer mellan
Albin och Stella, fortsätt :D. |
|
|
|
