Allra minst du. *oneshot-true* |
Ingen vet hur det känns att vara den närmsta du har.
Allra minst du.
Viljan inom dig skriker, adrenalinet flödar, kicken uppstår.
Slagfältet är stort, ingen ger någonsin upp.
Du är en av dom.
Du kämpar tappert för att få din vilja igenom, för att få med dig ett bevis hem.
Ännu en trofé.
Svetten rinner längs med din tinning, dina svarta ögon avslöjar paniken inom dig.
Pressen du satt på dig själv.
Dagen efter ligger du med din trofé i sängen och njuter i fulla drag.
Trött efter dina brutala lekar vid dygnets mörkaste timmar med trofén.
Men nu är det slut på att njuta, upp med dig, klä på dig, väck trofén, ut med henne.
Ta numret, säg att du ringer ikväll. Om ikväll är sista kvällen i ditt liv så skulle du nog ringt. Men nu är det ju inte så.
Trofén går ut i hopp om att det blir många fler nätter, att det inte var sista gången hon gick ut ur den dörren.
Så fel. Så hemskt fel.
Efteråt ringer du mig, berättar allt som hänt.
Säger hur stor din ångest är, att du ångrar dig, att du vill att jag sover hos dig inatt.
Bönar och ber.
Jag besvarar dina böner och åker hem till dig.
Väl medvetande om att han gjorde exakt samma sak natten innan med någon ny gör mig aningen irriterad.
Inte svartsjuk, irriterad.
Vi vet hur vi båda fungerar, hur nymfomanen över mig beter sig, hur iskallt hans hjärta är.
Han vet att jag inte bryr mig, att jag är känslokall.
Vi matchar bra har vi kommit fram till.
Allt var bra, jättebra.
Precis så bra det kan bli.
'Jag ska flytta.'
Blodet slutade åka runt i kroppen, hjärtat slutade slå på ett par sekunder, lungorna vägrade ta in luft.
Paniken skrek ur mig, flodvågen närmade sig och snart var ansiktet alldeles blött av tårar.
Jag har inga känslor, jag bryr mig inte.
'Okey, vad synd. Jag kommer sakna dig.'
Kallt. Iskallt.
'Kommer sakna dig med, men jag kommer hem på helgerna, lova att vi ses då?'
'Jag lovar.'
Vi visste så väl att det var tomma löften.
Du kommer aldrig komma tillbaka, det vet både du och jag.
Varför ljuger du?
Är det för att skydda mig? För att du bryr dig?
Veckorna gick.
Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.
Eller jo, det har jag faktiskt.
Story for another day.
Det var omöjligt att köra igenom byn du bor i, för jag vet att snart är du borta.
Håller mig hemma.
Hemma med minnena av dig.
'Jag ska flytta.'
Hans tur att vara förvånad och bryta ihop. Men det gjorde han inte.
'Vart? Och kommer du inte hit och hälsar på så blir jag sur! Det vet du.'
'Till pappa, måste bort härifrån. Ja jag lovar att hälsa på dig.'
'Annars kommer jag till dig, det vet du!'
Kramar.
Det är pågrund av honom jag flyttar.
Jag orkar inte se eller veta.
Vi träffades en sista gång, vi visste att det var vår sista.
Men ingen sa något.
Nu har jag flyttat.
Det har blivit lättare att handskas med.
Jag tänker på honom dagligen, på vilken fantastisk person han är.
Men jag hoppas att han tänker efter lite.
Hur han vill ha sitt liv för detta gör inte honom lycklig.
Meningslösa förhållanden över en natt eller två.
Sen måste han tänka på att alla är inte som jag.
Alla förstår inte hans beteende.
Men ingen vet hur det känns att vara den närmsta du har.
Allra minst du.
*true story*
|
| Kommentarer | | Casey - 26 aug 12 - 00:09 | | suverän! :D |
|
|
|
