Världen är oändlig precis som du |
- Sanna?
- Ja hjärtat?
- Lovar du att du aldrig kommer att lämna mig? Aldrig någonsin? För det finns ingen i världen som kommer att fylla det tomrummet efter dig, för det är din plats, bara din och ingen annans.
- Älskade Nova, jag skulle inte lämna dig för någonting i världen. Inte ens när alla stjärnor slocknat. jag kommer aldrig lämna dig, utan finnas vid din sida tills planeterna slutar snurra, tills sista andetaget. Jag lovar, låvar med å!
- Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Och jag lovar dig också, låvar med å. Sanna, jag vet att det är svårt, men följ inte bara dina drömmar, utan lev dina drömmar, var dina drömmar. Du kommer bli någonting större än vad du redan är. Så länge du håller fast vid viljan och tror på dig själv kommer du att klara allt. För det finns bara en av dig och det är du. Du är oslagbar. Oavsett vad resten av världen tycker.
Vi lovade med å, men det höll inte hela vägen. Nu står jag här ensam igen, med samma tankar, om att himlen är oändlig, och att universum är så stort och stjärnklart. Stjärnorna känns så nära nästan så jag skulle kunna greppa dom med mina fingertoppar, men det går inte. Dom är för långt bort från mig och ifrån varandra. Från jorden ser man dom ur en annan synvinkel. Jag vet inte riktigt om stjärnorna kollar ner på mig eller om jag kollar upp på dom. När vi satt vid dom gamla klipporna berättade jag för henne att vi är så lika stjärnorna på många olika sätt. Att dom lyser upp i mörkret, faller, exploderar, växer ifrån varandra, dras närmare och kan kännas så nära fast dom är långt isär. Att jag ser någonting så stort så himla litet som att det skulle vara fyra meter mellan varje stjärna, fast det är miljoner kilometer. Dom lever i någonting så stort, någonting så vackert och dom är så otroligt många. Galaxerna är många, vintergatan är vår med miljontals stjärnor som föds, lever och dör hela tiden. Precis som vi. Nova och Sanna. Precis som resten av världen. Sa jag till henne.
- När jag dör vill jag bli en stjärna. Då kan jag vaka över dig. Och när jag blir ett stjärnfall Nova, så faller jag till jorden igen och har fått ett nytt och mycket bättre liv. Då kanske jag blir unik.
- Sanna, vi är unika precis som stjärnorna. Vi alla har någon eller något som lyser upp när livet känns som mörkast och i mitt fall är det du. Vi faller och möter motgångar som får oss starkare. Vi exploderar av känslor. Växer ifrån varandra, men hittar tillbaks. Jag klarar inte av att förlora dig hjärtat.
- Nova, precis som stjärnorna föds, lever och dör människor, hela tiden. Det är tragiskt, men det är sant. Världen är hemsk, den är så grym.
- Världen är inte hemsk, den är vacker, det måste du väl kunna se? Det är vi, jordens befolkning som skapar livet, generation efter generation och det är oslagbart. Det är snarare mänskligheten som är grym, skyll inte det på världen för den skulle inte finnas utan oss. Det är vi som skapar den tillsammans. Vi som väljer hur vi ska leva och se saker och ting.
- Mänskligheten är grym, men det är världen också, jag förstår inte varför, men världen gillar mig inte.
- Älsklings Sanna, allting kommer alltid ha sina baksidor, framgångar och motgångar. M en det kommer alltid gå att göra det bättre. Jag vill kunna rädda dig, men jag kan bara hjälpa dig att hjälpa dig själv.
- Du vill bära hela världen ovanför dina axlar prinsessan. Jag älskar dig även fast jag vet att du inte kan rädda mig. Det räcker med att du finns. Du är en ängel med stora vita vingar.
Om du tycker himlen är vacker älskling, så ska du se världen, den är också vacker bara du väljer att försöker se allt det fina och inte allt det negativa. Kärleken, gemenskapen, tårarna, skratten och allt annat fint som vi kan dela med varandra.
- Sanna, jag vet att du en dag kommer att dö, men jag tror inte att du kommer sluta existera för det. Jag tänker sitta vid dom högsta klipporna , som ligger precis vid havet, snegla försiktigt mot horisonten och kolla på himlen. Jag ska räkna varje stjärna tills jag kommer till polstjärnan, för du har alltid sagt att den stjärnan som lyser starkast är du.
Jag kommer ihåg så väl när vi satt på klipporna med tända ljus, blickade ut över havet,och himlen var lika stjärnklar som alltid. Vi lyssnade på ”Coldplay – Yellow” medan löven föll från dom hårda trädgrenarna en efter en och blåste i cirklar omkring oss. Hon lyssnade på vad jag berättade, verkligen lyssnade. Men hennes blick var tom, jag visste att det rev i hennes näthinnor, fast hon blundade. Jag visste att hon ville gråta, men hon vågade inte, hennes ögon talar istället för hennes läppar, hon vet inteom hon ska skratta eller gråta, eller fortsätta lyssna. Hon kanske känner igen sig i varje ord, kanske i en mening eller bara en av bokstäverna som snubblar från min runga. Men hon förstår mig, hon är min tvillingsjäl. Vi hör ihop, vi är perfekta för varandra, som jing och yang, eller ingenting alls. Vi har kämpat tillsammans från att inte vara någonting, till att vara oss själva, tillsammans. Vi har gått igenom samma helvete, gråtit samma tårar, skrattat ikapp med ångesten och paniken, tänkt samma tankar. Vi har varit olyckliga, lyckliga, visat känslor, uttryckt oss. Vi har varit mänskliga, precis som man ska vara.
Jag älskar henne från botten av min hjärtrot, hon är så nära mitt hjärta som ingen någonsin har varit, hon är den första personen jag berättat att jag älskar, och förmodligen den sista. Älska är ettstarkt ord, det är en sån skillnad på att tycka om någon och älska någon, två olika begrepp, nästanlika betydelse, men ändå inte, för man kan inte älska en hel mänsklighet. Jag kan inte ens förklara min kärlek till henne, hon är mitt universum, min supernova. Hon är som jag, envis och har världens vilja, det är så sjukt att jag hittat henne. Även fast hon reagerade så starkt på det jag sa, så vet jag inte om jag ska tolka det negativt eller positivt? Vi har alltid tänkt lika, varit lika, så det här kanske skrämde henne? Eller påminde om allt det gamla, det förflutna hon försökt förtränga, som kommit upp igen? För tänk själva om man hittar någon precis som du själv, för jag tror verkligem att det finns en högre plan för henne och mig.
Jag tror inte att vilka som helst har ett sånt här band, eller en sån här kärlek som vi har till varandra, jag tror inte det. Det fanns ingenting i världen som vi inte kunde prata om. Vi satt där länge, där vi suttit förut, vår plats, vår värld. Där vi skrattat, gråtit, varit ledsna, glada och totalt förtvivlade. För tillsammans är vi starka, helt oslagbara. Det finns inga som är precis som oss. Ingen av alla människor är precis som vi och så kommer det alltid att vara. Alla dessa tankar och funderingar. Om hur stjärnorna och himlen faschinerar oss så mycket som den gör. Den sprider ett lugn, och så mycket mer.
- Nova, alla bilder passerar i revy under mina ögonlock, det gör så ont. Jag vill inte känna, jag är så jävla rädd. Vad ska hända med mig? Allting inuti skaver och jag kan inte förtränga det. Jag har försökt, verkligen försökt, men det kommer alltid tillbaks. Jag vet inte hur man lever Nova, i hela mitt liv har jag kämpat för att överleva, jag vet inte hur man lever, vad livet är, och det är det som skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Att jag går i samma spår hela tiden, bara fram och tillbaka.
- Jag vet hur du känner, precis hur det känns när tryggheten tas ifrån en.
- Jag vet hur svårt det är att sätta ord på sina känslor och sina tankar när hela världen skriker fel.
- Jag vet att du vet, att du förstår. Jag är glad att jag har dig, så jävla glad.
Jag vet vad hon ville, och jag vet vad hon tänkte. Allting hon pratade om var bröderna lejonhjärta. Om hur fint det var i nangijala. Att hon ville bli fri, få flyga med egna vingar. Att slippa känna och leva i misär. Hon hade en dröm, det var att flyga med sina vingar till Nangijala, det var hennes längtan. Någonting hon drömt om så fruktansvärt länge. Hon har försökte att komma dit men aldrig lyckats och det har krossat henne. Men någonstans så ville hon försöka leva på riktigt men världen var försvår för henne. Hon tror att hon skulle må bättre i Nangijala. För tänk om vi redan är döda och det här är stället vi straffas på? Alla hennes vilse ledande tankar om vad som är livet och vad som är döden. Eftersom hon aldrig har fått leva på riktigt visste hon inte hur det var eller hur det kändes. Hennes trygghet har slitits bort så många gånger, alldeles för många gånger. Allt jag vill är att kunna finnas för henne, precis så som hon finns för mig. Jag vill verkligen att hon förstår det.
- Jag vill sitta här i evigheter, för alltid. Bara du, jag och stjärnorna.
- Det vill jag också göra Sanna, det vill jag också göra.
Hon pratade med sig själv nu. ”Jag är du lika mycket som du själv är, nej du är bara någon i huvudet jag gjort älskvärd”. Hon orkade inte tänka, hon orkade inte vara två personer. Den friska och den sjuka. Hon orkade inte att det inre hela tiden sa emot henne. Men hon visste att det inte var på riktigt att det bara var en röst, en känsla. Men ibland är det svårt att skilja på vad som är verkligt och inte.
Jag ser fortfarande hur hon gråter hysteriskt, hur jag kramade henne så hårt som jag kunde. Hon var rädd, så jävla rädd för vad som skulle komma, och hon levde med vetskapen att allting bara en dag skulle ta slut. Men jing och yang lämnar inte varandra, Sanna och Nova lämnar inte varandra, sa hon. Det finns inte på någon världskarta, det är så här det ska vara. Mellan hennes snyftningar, hörde jag ord, massa fina ord. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag skulle säga. Hennes tårar skar rätt in i min hjärtrot. Jag hörde hennes dödsrop i varje cell i kroppen. Oh vad jag än skulle göra, visste jag att jag inte kunde laga henne. Hon var inget pussel jag kunde pussla ihop och inget sår jag kunde plåstra om. Hon var en människa med en trasig själ, med ett blödande inre, och även fast själen sitter inuti så såg jag hur det regnade omkring den. Hur alla känslor svämmade över och skapade kaos i hennes kropp. Jag vet att du har det bra nu, att du flyger med dina stora vita vingar till nangijala, att du är stjärnan som lyser starkast under alla panik slagna nätter jag har. Jag ser dig inte, men du finns här, du skapade en plats i mitt hjärta, och ingen kommer någonsin kunna ta den platsen ifrån dig.
- Look at the stars, look how the shine for you, and everything you do, yeah they were all yellow.
|
| Kommentarer | | Vilsna_flikkan - 22 aug 12 - 17:06 | | så fint!!! helt underbart fint |
|
|
|
