Döden knackar på |
Det fel när döden knackar på dörren och ber om att få komma in. Kaos i huvud och själ och man vet inte vart man ska ta vägen. Det blir så fel att det inte ens går att skrika sig hes av smärtan i sitt inre. När sår sys som inte behöver sys i ens hjärna, det blir liksom fel då. Det går inte ens att beskriva med ord hur fel det blir. Orden räcker inte till och vill inte räcka till heller, för det blir tyst, så tyst.
Att andas med hjälp av syrgas, men ändå inte få ner luften i sina lungor, det går liksom inte hur mycket man än försöker. Luften är förbjuden vara, likt bomber inte får smällas. Och man kämpar varje dag lika förgäves som alltid.
Sår som inte syns kan inte sys, men de sår som syns ska inte sys. Man känner sig så värdelös så fruktansvärt liten och fel. Orden tar bara slut och det går inte att beskriva inte ens i skriven text.
Men det blir fel när döden knackar på dörren och man egentligen inte vill.
Uppmärksamheten äter upp ens själ och det går inte att fly. För den uppmärksamheten ska inte finnas, den får bara inte finnas. Den får inte existera eller ens andas och få syre. Det blir en brasa av bensin, bara POFF så exploderar det och blir så fel. Det triggar och blir så fel när de vill hjälpa och man inte klarar av att ta emot den hjälp de ger.
|
|
|
|
