Döm aldrig boken efter omslaget kap 1 [Susanne] |
Läs prologen först http://dikta.se/dikter.php?verk=466558
Kapitel 1
Susanne
När mina barn föddes gratulerade alla mig. Det var inte bara att de gratulerade för att de var de vackraste ungarna i världen, inte heller att de var de första tvillingarna att födas 1993. Anledningen till att alla gratulerade var för att det äntligen var vår tur.
Martin och jag träffades när vi båda var 27 år. Eller jag var 27 och två veckor och han skulle precis fylla 27. Alla skrattade och sade att han var lammkött för mig. Skall jag vara ärlig tror jag inte att någon av oss tänkte att det skulle bli långvarigt. Jag hade precis läst klart och fått mitt första jobb som lärare i Svenska, psykologi och filosofi på en gymnasieskola i Kalmar. Martin var å andra sidan redan etablerad inom finansvärlden och hans ansikte prydde redan framsidan av både Veckans affärer och Dagens Industri.
Jag kan faktiskt inte säga vad som hände men vi insåg väl att vi var de rätta för varandra och ett halvår senare flyttade jag ifrån Kalmar och jobbet och in i hans exklusiva takvåning i Göteborg, hjärtat av Sverige som han alltid sade. När jag tänker efter är det kanske just det som gjorde att jag föll så pladaskt för Martin, han pratade göteborgska. Bakom den där bjässen på två meter fanns en mjuk och go’ famn som visade sig i hans dialekt.
Att vi skulle ha barn var självklart för både honom och mig. Det var till och med så att efter tre år började Martin skola om sig till ambulanssjukskötare efter tre år för att kunna vara hemma mer. Vi visste att det skulle bli kvällar, nätter och helger men samtidigt slapp vi de 235 resdagarna som han hade när det var som värst. Visst, vi tjänade absolut inte lika mycket pengar men tiden vi kunde lägga på varandra var viktigare.
När Martin jobbat några år och vi ändå inte lyckades bestämde vi oss för att om vi inte lyckas kan vi istället förbereda oss på att få barn. Vi sålde takvåningen i Göteborg, vi hade ändå inte råd med den men ens första kärleksnäste är ändå speciellt, och flyttade ner i landet och bosatte oss utanför Lund. Martin fick jobb på sjukhuset och jag började undervisa på en av de stora gymnasieskolorna där istället.
På min 35 födelsedag och vi än en gång fick negativt besked om att jag inte blivit gravid sökte vi hjälp. IVF och allt vad det är var definitivt inte lika stor för 20 år sedan som det är nu men eftersom Martin jobbade på sjukhuset kunde vi få hjälp ändå.
När jag fyllde 38 fick vi beskedet att jag äntligen var gravid och den 2 januari, 1993 föddes äntligen våra älskade barn. Vi hade redan tidigt bestämt vad vårt barn skulle heta om det blev en pojke eller flicka. Nu fick vi både en Charlotta och en Karl.
”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” hade barnmorskan sagt när hon svept in de båda lintottarna i två filtar. Den ena hade mormor virkat och den ena hade farmor stickat. Charlotta hade fått den gröna och lagts i Martins famn medan jag fick Karl i den gula filten.
Vi hade bett om könsneutrala färger eftersom vi inte vetat könen i förväg. Visst kunde man få reda på det, men vad var sporten med det?
Jag hade vetat redan då att mina barn var ämnade för något speciellt. Inte bara så att de var släkt med mig, skämt åsido, utan för de var perfektion. De var precis likadana och de flesta kunde inte se skillnad på dem utan var tvungen att lyfta litet på filten för att se vem som var vem.
Mina små lintottar som skulle ta hand om varandra. Då visste jag bara inte att Charlotta var mer speciell än andra barn och att Karl skulle bli den som fick ta hand om henne på ett vis som ingen skall behöva ta hand om sin syster.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | | LisaHoglund - 22 aug 12 - 13:06 | | Jättespännande! Skicka gärna mail när nästa kommer :) | BaraLillaPella - 21 aug 12 - 12:24- Betyg:  | | Å, bra och spännande, skicka meddelande när nästa del kommer ;) |
|
|
|
