Panik |
Följande text är baserad helt på egna erfarenheter.
Men det är inte såhär längre, jag har fått hjälp.
Det börjar så smått, nästan omärlkigt. Små ryckningar, som
sedan övergår till stelhet. Axlarna dras upp och går i lås.
Armarna ligger korsade över bröstet med händerna så hårt
knutna att naglarna skär in i handflatan. Ryggen förlamas,
fastnar framåtböjd, jag kan inte röra mig.
I huvudet flyger tankarna; ta mig härifrån, ta mig härifrån,
jag vill inte vara här. Rädda mig, rädda mig, rädda mig!!!
Och sedan. Den skarpa, förfärade rösten.
”För fan, Louise, sluta skrika – den är borta! Nu får du ge
dig, vi går in!”
Skrek jag? Har jag gråtit? Halsen värker och kinderna är
våta, men jag minns inte.
Långsamt vecklas ryggen ut. Händerna faller ner i knät.
Axlarna slappnar av. Som en marionett reser jag mig upp.
Och tar skydd inomhus.
Bör tilläggas att dessa reaktioner framkallades av endast
en geting. Men döm mig inte för hårt, jag har nästan
kommit över det nu.
|
| Kommentarer | | Safir - 18 aug 12 - 20:44 | | ^^ Lugnt, jag blir hysterisk över spindlar, oavsett storlek (även om de större är värst) |
|
|
|
