När den svarta kärleken är som bäst *del2* |
Efter ännu ett samlag bestämde vi oss för att det var dags att sova.
Min kropp kändes som bly och jag var öm överallt.
Men vilken fantastisk kväll vi har haft. Och natt för den delen.
Vi kan verkligen inte få nog av varandra. Den tanken skrämmer mig lite, att vi någon dag kommer göra det. Något kommer ju skilja oss åt någon gång.
Ångesten steg och det började krypa i hela kroppen på mig.
Usch, fy. Bort med dom tankarna, han kommer aldrig försvinna.
Det har han lovat.
Två minuter efter jag disskuterade det med mig själv så föll jag in i en djup sömn.
Morgondagens sol trängde sig in genom persiennerna och lyste upp rummet.
Ljuset som stack i ögonen gjorde att jag vaknade efter alldeles för få timmars sömn.
Jag satte mig försiktigt upp för att inte väcka den kära varelsen som ligger bredvid mig, Wictor.
Jag blev plötsligt trehundra gånger tröttare när jag såg klädmassan på golvet.
Där i någonstans finns mina trosor! Jag började ivrigt gräva igenom och hittade tillslut dom svarta spetstrosorna. Slängde på mig dom lite slarvigt och en av Wictors tröja och smög till badrummet.
Stängde dörren försiktigt efter mig och tände den alldeles för skarpa lampan så det kändes som om ögonen frätte bort för ett par sekunder.
Chocken när jag kollade mig i spegeln var enorm.
Läppen var sprucken. Mina ben var fulla med öppna sår och blåmärken.
Torkat blod överallt. Jag slet av mig tröjan i panik och fick se hur illa det var.
Hela min kropp var täckt med blod och blåmärken.
Hur i helvete har det gått till?! Jag vände mig snabbt om och såg att ryggen hade två stora blåmärken på vardera sida om skulderbladen format av händer.
Men skojar du med mig? Det enda som var fritt från blåmärken och blod var fötterna och händerna.
Jag slet upp dörren och sprang in till den sovande Wictor.
'Wictor! Vakna fort som fan!' Sa jag med hög och allvarlig röst och skakade om honom rejält.
Han satte sig chockat upp.
'Ja vad är det Linn?'
'Kolla på mig för i helvete så ser du!'
Jag tände lampan för det var inte så ljust som jag trodde i rummet, snurrade runt och visade och pekade på dom värsta märkena.
'Ojdå...' Trött och sprucket.
'Ojdå?! Ojdå?! Ser du hur jag ser ut? Vad fan gjorde du igår egentligen?' Skrek jag åt honom.
Han suckade och skakade lite på huvudet. Skammen sköljde genom hans kropp och jag såg att tårarna närmade sig. Han ställde sig upp och kollade igenom, gick runt mig och suckade.
'Fan inte igen..' Viskade han för sig själv och en tår rann nerför hans kind.
Det var nog inte menat att jag skulle höra men det gjorde jag tyvärr.
'Vadå inte igen? Förlåt Wictor, jag är inte arg på dig egentligen men orolig. Vissa sår är väldigt djupa som du ser, det gör så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen.' Suckade jag ut. Det gör verkligen helt galet ont. Känns som att jag bara väntar på att kroppen ska ge upp och spricka.
'Jo jag ser, det finns inget vi kan göra. Jag får ge dig alvedon, sen får vi duscha av dig och du får ligga i sängen hela dagen.' Han sprang ut ur rummet och nerför trappen mot köket.
Jag märkte allt för väl att han undvek att svara på frågan.
En minut senare var han med mig igen och hade två alvedon med sig och ett stort glas vatten.
Jag svalde dom och vi gick vidare mot duschen.
Mina ben svek mig på vägen dit och Wictor fick bära mig sista biten.
Han tog av mig trosorna och jag satte mig i duschen.
Ögonen snurrade runt, fick inte fokus på något.
Jag reagerade på att Wictor satte sig i duschen med mig och började tvätta mig sen försvann allt.
Wictor.
Ta det lugnt nu. Hon vaknar snart så fort hon har fått upp värmen.
Såren var verkligen så djupa som hon sagt. Dom behöver sys egentligen men jag är inte sugen på att ta med ännu en tjej till akuten.
Jag snurrade på kranen för att få mer värme.
Vattnet förvandlades till rött så fort de mötte hennes kropp.
En kvart senare är hon fri från blod men såren uppenbarar sig mer. Jag kan inte hejda tårarna längre, jag bankar mitt huvud i glaset som omringar oss och stänger inne blodvattnet.
Efter en timme började hon få tillbaka medvetandet. Hon vred på huvudet ett par gånger och tyngderna på mina axlar lättade sakta.
Jag tog handuken i mina armar och bärde sedan upp Linn och virade in henne i den.
Vidare i sovrummet torkade jag henne försiktigt och bäddade ner henne i dom blodiga lakanen.
Tankarna snurrade runt i huvudet och hjärnan är på god väg på att sprängas.
Tårarna rinner fortfarande okontrollerat och så får det vara.
Reste mig försiktigt upp, släckte lampan och la mig ned så nära Linn jag vågade för att kunna ge henne kroppskontakt och värmen från mig. Sekunder, minuter och timmar gick och det enda tecken jag fick från henne var att hon vred lite på huvudet och blinkade lite emellanåt.
Efter ett tag lirkade jag loss den fuktiga handduken från henne, slängde den på golvet, insåg att det fanns inget mer jag kunde göra nu, la ner huvudet på kudden och somnade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 17 aug 12 - 00:42- Betyg:  | Riktigt bra och spännande, jag undrar vad som har hänt.
Hoppas att det kommer en fortsättning snart :). | | Sidewinder - 17 aug 12 - 00:35 | | Fortsätt, man undrar ju lite vad som händer :) |
|
|
|
