Vietnamkriget [5] |
Jag skrev ju i ett kapitel i jag-form för att prova, men kommer ICKE fortsätta med det.. Aja, här kommer ett rätt så kort kapitel, kommentera gärna! Kritik uppskattas alltid (:
Charles rusade fram så snabbt hans ben bar honom genom den ojämna terrängen rakt emot den kraschade helikoptern. Blandade känslor rusade runt omkring honom, förlust, ånger, sorg och ilska. Ånger för hur han hade betett sig efter att James hade avslöjat sina rätta känslor och identiet. Sorg och förlust ifall han skulle hitta honom livlös, blodig och som ett nytt offer för krigets käftar. Ilska mot fienden. Ilska mot han själv för att ha varit ett svin, för att ha stängt ute sin bästa vän. Helikoptern uppenbarade sig framför honom och han tvärstannade så snabbt att jord och gräs yrde upp från marken. Hela hans värld förändrades på några sekunder, det kändes som att han föll och ingen kunde fånga honom. De isblåa ögonen spärrades upp till två klot och långsamt sjönk han ned på knä i ren desperation med händerna pressade emot ansiktet. Aldrig någonsin att James överlevde kraschen. Bakdelen var bruten, det steg rök ur den och eldlågor kastade sig ut. Propellerna var också trasiga, en av dem låg flera meter bort och visade hur allvarligt allting var. Glaset var krossat, några meter bort låg föraren med sönderslaget, blodigt ansikte med ben och armar i förvridna ställningar.
"H-hjälp....!" Plötsligt hördes ett hest rop från insidan av helikoptern och bröt den plågsamma tystnaden. Utan att fundera kom Charles snabbt upp på fötter och löpte fram för att hjälpa den behövande. Vapnet kastade han av sig för att minska tyngden och ge honom mer fritt utrymme till att bära om det behövdes. Till sin rena förvåning var det James, han satt fastklämd i mittendelen under ett säte och det blödde kraftigt från benet. Han var smutsig i ansiktet och de gröna kläderna var sönderbrända.
"Charles... du---" började han och ansträngde sitt ansikte för att forma ett leende.
"Tyst! Säg ingenting. Spar på krafterna, säg ingenting!" Charles lät nästintill hysterisk. Ögonbryna var spetsigt formade ner mot ögonen i ett uppgivet utseende då han krängde sig in i helikoptern för att fria hans ben. James sa ingenting mer, han gav inte ens ifrån sig ett skrik eller en flämtning när Charles desperat försökte rycka undan hans ben, som satt rejält. Paniken fattade tag om honom åter igen och han böjde sig stressat över James ansikte.
"Är du död?" frågade han och till svar uppfattade han ett svagt skratt från James sida.
"N-nej.. Du sa åt mig att.. att vara tyst"
Charles brottades med sina känslor och bet sig hårt på tummen innan han försökte på att sära det fastklämda benet från stolen. Han kände på sig att helikoptern skulle explodera vilken sekund som helst, så fort bensinen hade kommit i kontakt med den orangegula elden.
Till slut gick det och det hela såg riktigt otäckt ut. Såret var flera centimeters djupt, om det inte blödde skulle säkerligen ben eller brosk skymtas.
"Det är illa, eller hur?" sa han med en grimars. Charles skakade på huvudet med ett stressat leende och hoppade ut ur den öppna helikoptern för att sedan fatta tag i James armar och dra ut honom.
"Du måste försöka ställa dig upp nu. Här, lägg armen om mig. Skynda!"
"Yes sir!" svarade James med en roande glimt i ögat. Han reste vingligt på sig och höll på att förlora fotfästet flera gånger, om det inte vore för Charles skull som hade ett stadigt grepp om hans midja och arm.
"Det är inte läge för att skämta och vara rolig nu.." muttrade han när de haltade iväg, bort från olycksplatsen som för alltid skulle bli ett hemskt minne för båda av dem. Bakom dem skedde explosionen, inte en sekund för sent.
De hade stannat vid Hudsons kalla, bleka kropp och väntat på att helikoptern skulle komma som de kallat på via walkee talkeen. Han levde fortfarande, men om inte sjukvårdarna kom hit snabbt så skulle han snart se det vita, starka ljuset framför sig. James satt ned vid Hudsons sida med benen rakt utsträckta och en tom blick i de bruna ögonen. De såg döda ut då han stirrade framför sig på någonting som bara han tycktes se. Han vägrade se på Hudson, han ville inte se sin förebild som en svag och skadad individ som bara hade några minuter kvar att leva. Det var inte så han ville minnas honom i senare liv.
"James..."
Rösten lät som en hes viskning, ett ord som hade fastnat längs strupen och inte hittat vägen ut. James bet ihop tänderna och fortsatte att envist stirra framför sig på den sönderskjutna lilla byn, det fanns inget spår av liv längre. Varken av barn eller kvinnor, utan de flesta låg döda och stirrade blint upp i luften.
Plötsligt kände han ett löst slag ifrån armbåge mot hans revben och irriterad vände han blicken dit slaget kommit ifrån.
"Kolla på honom för fan.." morrade Charles och James hade aldrig sett honom så där arg. Hans isande ögon låste fast sig i James och ögonbrynen såg ut som en sne, spänd båge ned mot mitten av pannan. Då gjorde han som Charles bad.
Han vred ned ansiktet mot Hudson som låg och stirrade upp i himlen, han inväntade döden och det gjorde ont att se.
"Ja sir?" mumlade han.
Det djupa såret på benet kändes knappt, denna smärta överlägsnade benets med längder. Hudson såg lättad ut över att James äntligen svarade, hans ansikte mjuknade och ansiktsdragen blev lena, något de inte verkade ha varit på flera år.
"Jag ville b-bara att du skulle veta ... hur stolt jag över dig" pressade han ur sig, det såg riktigt plågsamt ut.
Charles såg beundrande på deras sorgsna scen, som han hade förstått med tiden så hade Hudson favoriserat James redan från första början. Han hade sett någonting inom honom. Han visste att James hade ett hjärta av mod och tapperhet, att andras liv var hundra gånger viktigare för honom än hans egna. Att han aldrig tvekade gällande liv eller död.
"Det låter som ett farväl" svarade han bara och flyttade återigen ut blicken mot de osynliga framför honom. Han såg död ut i hela ansiktet. Som att alla känslor var avstängda och kvar fanns bara neutralitet.
Hudson öppnade munnen för att säga någonting, men hans röst överröstade av surret från en helikopterpropeller. Hjälpen var här, och åter igen, inte en sekund för sent.
|
|
|
|
