sätt kurs mot ingenstans |
Det var som om luften hade fastnat i strupen på mig.
Allt var suddigt.
Till vänster om mig satt min bror och såg rätt på mig.
Då kände jag hur tårar började rinna ner för mina kinder.
***
För att ni ska kunna förstå måste jag ta er tillbaka till början.
Allra första början.
Det skiljer nitton månader mellan mig och min bror, Kenny. När jag var nyfödd var vi tydligen alltid med varandra. Mina föräldrar har flera foton på oss då Kenny höll mig i sin famn med ett stort leende på sina läppar. Min farmor har ännu fler. Det sorgliga är att jag inte kommer ihåg det. Jag har inte ett enda minne från den tiden då vi gillade att varandra och faktiskt var sociala med varandra.
När vi växte upp blev det bara värre och värre. Det började med att vi tjafsade och till slut blev det att vi slogs. Vi växte ifrån vår samhörighet och blev två helt olika individer. Jag saknade inte honom. Jag saknade inte den vännen jag hade haft i flera år.
Jag förstod inte vikten av att ha en bror och jag brydde mig inte. Jag vet inte hur Kenny kände, men jag antar att han kände ungefär likadant.
Det slutade med att vi inte ens sa hej till varandra. Det blev så oerhört tyst. På något sätt började jag bry mig igen. Av någon anledning kunde vi hälsa, ställa frågor eller kanske bara diskutera om något. Vi blev som syskon igen. Långsamt kände jag hur relationen mellan oss stärktes och jag visste att jag uppskattade det.
***
En dag skulle vi åka utomlands. Vi skulle flyga till Florens i Italien. Jag, Kenny, mamma, pappa, mormor, morfar, moster, morbröder, tre kusiner och min morbrors fru satt samlade i flygplanet. Jag satt jämte min bror och jag höll på att somna. Hela världen verkade tyna bort när jag föll in i en lätt sömn. Jag var vagt medveten om vad som pågick i det lilla planet. Jag kunde höra hur en bebis skrattade allra längst bak och hur min mamma och pappa tjafsade om något idiotiskt som vanligt.
Det var så typiskt dem, att alltid bråka om något litet som kunde variera från vem som hade missat att ta hand om disken till att någon glömt låsa ytterdörren. Jag lade inte ner någon energi på att lyssna på dem längre. Jag klarade inte av att behöva få alla orden intryckta i mitt huvud. Det var som om alla samtalen spelades in och upprepades konstant. Till slut hittade jag av-knappen. Men det blev inte lättare för det.
Det var något jag visste att jag och min bror kände likadant för. När vi var yngre hade han haft mod nog att skrika åt dem att hålla käften, något jag aldrig klarade av. Vi var nog ganska lika ändå.
Jag kunde inte komma ihåg en gång när jag hade sagt att jag älskade honom. Det hade verkat fånigt och idiotiskt, speciellt under den tiden då den andre inte existerade. Jag kunde verkligen inte komma ihåg ett enda tillfälle. Det ångrar jag nu.
Ett minne som lyser väldigt starkt är en kväll när vår pappa är full. Mamma hade väckt oss och Kenny och jag satt i soffan. Hon bad Kenny ta hand om mig medan hon skulle ta hand om pappa. När jag hörde pappa spy på övervåningen kände jag hur en rädsla kom smygandes. Men då märkte Kenny det och kramade om mig. Min rädsla och oro rann av mig som regnvatten och jag var så lycklig över att han fanns till. Men det sa jag förstås inte.
Ett mjukt slag träffade min hjässa när jag sov. Ilsket muttrade jag till och puttade till Kennys huvud. Han grymtade lågt och vände ansiktet mot fönstret. Han sov tungt. Något jag inte kunde göra när jag rörde mig, knappast när jag låg i min säng heller. Jag brukade alltid vrida mig och röra mig. Mamma trodde att det var en oro för något och försökte alltid få mig att berätta. Men det var svårt att berätta när man själv inte visste vad man var orolig för.
***
Under flygresan hade det börjat regna. Jag älskade ljudet av smattrande regn mot ett fönster, men i planet hördes inget sådant ljud. Jag brukade titta på film och ha varm choklad eller the i mina händer som spred en mycket behaglig värme genom min kropp samtidigt som regnet slog mot rutan. Det läskiga var när det började åska.
***
När ett högt muller väckte mig ur min sömn märkte jag att jag hade haft mitt huvud mot Kennys axel. En svag rodnad började sprida sig över mina kinder men jag ignorerade den. Mina tankar var fokuserade på annat håll än en möjlig förödmjukelse. Jag såg ut genom fönstret jämte Kenny och jag såg ingenting. Det var kolsvart. Och det var konstigt. Jag såg på min klocka och den visade 15:03. Jag såg ut igen och rynkade mina ögonbryn. Allt var så udda. Jag kunde inte förstå något.
Plötsligt syntes ett starkt ljus som följdes av ett dunder som fick planet att skaka. Jag kunde nästan känna hur färgen i mitt ansikte kröp ut genom mina porer. När en röst ekade alltför nära mina öron hoppade jag till. Det var kaptenen som berättade att inget var fel förutom att det fanns en mindre storm framför oss. Han bad oss att sätta på oss våra säkerhetsbälten. Jag såg på mina föräldrar. De fumlade med sina lås. När de var färdiga såg de på mig och Kenny med sorg, oro och hopp i sina ögon. Jag kämpade med min andning. Allt framför mig blev suddigt.
En hand lades på min och en stillsamhet lades över mitt sinne. Jag såg på Kennys hand ovan min och log. Det var precis som när vi var små. Jag såg på Kenny som såg rakt fram. Hans andra hand höll krampaktigt om armstödet. Men jag kunde inte känna någon oro. Jag hade min familj med mig, kaptenen hade sagt att allt var bra och…
Flygplanet flög genom en luftgrop. Min mage verkade klämmas sönder. Det var inte förrän då jag hörde allt tumult runt omkring mig. Bebisen som hade skrattat tjöt. Folk grät, vissa skrek. Jag stirrade rätt fram i ett panikartat tillstånd. Hela mitt liv verkade upphöra. Jag såg inte mitt liv i revy som de gör i filmer. Jag såg misstagen i mitt liv.
Jag såg allt jag någonsin velat ändra, och allt jag velat ångra. Det fanns mycket att välja mellan.
Snatteri.
Bråk.
Att jag inte visade mina känslor.
Att jag aldrig följde mina drömmar.
Ännu ett ljussken och ett dunder fick det att brista för mig. Mina ögon fylldes med tårar och jag lät dem falla. Som regn porlade de ner för mina kinder och ner i mitt knä.
Resten gick så fort. Ett ännu högre brak och ett väldigt illavarslande ljud fick mig att kasta skrämda blickar runt planet. Hela min familj satt och grät. Jag såg varenda en och de hade samma sorg i sina ögon. Men sorgen täcktes av rädsla.
Då träffades vi av blixten. Taket gick sönder av kraften, och det slog lågor om hålet. Jag såg upp mot himlen och allt var svart. Inte en enda kontur. Fast av vad det kunde vara visste jag inte.
Sen… sen började vi falla.
Hans ögon var lika tårfyllda som mina. Hans läppar rörde sig, men jag hörde inte ett ljud.
Det sista jag kommer ihåg är hur att jag öppnar munnen i ett skrik av skräck, och den sista tanken som flyger genom mitt huvud är hur jag ångrar att jag aldrig sagt till min bror hur mycket jag älskar honom.
***
Every man dies.
Not every man lives.
|
|
|
| Beskrivande ord |
|
|
kärlek sorg ångest familj |
|
