ShaddredGlassAlley |
Hans svarta trenchcoat fladdrade lite vinden när han gick genom gränden av krossat glas.
Under fötterna hördes ett krasande ljud. Krish,krash, krish, krash. Ljudet av tusentals krossade glassflaskor, liksom krossade drömmar och bortglömda liv.
Gatljud i fjärran och gatlyktors sken. Jämna mellanrum av spotlights som lämnade ett ännu större mörker mellan varandra. Kanske precis som människorna.
Det var länge sen han sist såg stjärnhimlen. Den försvann i stans bråkande oväsen och neon. Kanske precis som han.
Han hade många namn. Den, det, den där. Men hans sanna namn hade han glömt bort sen länge.
I skepnad av en ung man vandrade han gator och gränder som en fyllehund.
Han hade glömt vem han var. Vad han var.
För dig ser han ut som en människa. Sliten och trött, precis som vi människor tenderar att bli.
Hans öde präglades av en glömska människan sen länge satt i honom.
Vem var han? Han som tog skepnad av en ung man, en gammal kvinna, ett bortglömt barn eller en övergiven hund.
Hans namn var en gång välkänt och talas om än idag.
Men längs vägen förvreds det och onda tungor sas sig tala för den varelse de aldrig träffat.
Hans namn blev utnyttjat och hans verk svärtade. Den forna skönhet och dess ljus lades under jord.
Och han? Han glömde bort sitt namn, sina verk och vem han var.
Så nu är han dömd att förevigt vanka av och an i ShaddredGlassAlley precis som de förlorade själar han i glömska var dömd att inte minnas att han en gång skapade
.
SLUT
|
|
|
|
