Svart som natten i fullmånens tecken, del 4 |
Tja, den här delen tog förbannat lång tid på sig trots det jag skrev i förra. Aja, den är här nu.
Det är bara första utkastet av den, så den kan ändras senare, men läs och kritisera gärna. =)
Lucifer valde ut en safirinfattad glaskanna vars ljusa innehåll han hällde upp i en keramikmugg innan han satte sig på den svarta stolen, nonchalant bakåtlutad. En djup inandning, en avslappnande utandning, och sen svalde han den första klunken av sin dryck. Det var te, med en stark smak av mynta.
När Lucifer hade påbörjat sin andra kopp te och huggit in på ett av kakfaten uppenbarade sig Lizandra i trappan. Hennes späda skepnad rörde sig tyst fram till bordet där Lucifer satt, och där stannade hon. Hon spände blicken i sin tillfångatagare som satt och åt frukost, och sakta men säkert kände han ett ökande obehag. Tillslut fick han nog och ställde ner sin mugg.
”Sätt dig ner för all del. Ta en av de tomma stolarna. Ät frukost, det är inte framdukat för att vara vackert att se på.” Lucifer gjorde en gest mot bordets andra två kanter där två stolar i olika gröna nyanser stod. Lizandra drog ut en av dem och satte sig, utan att släppa honom med ögonen. Han suckade.
”Jag är inte din fiende, prinsessa. Du har bara råkat hamna i mitten av en fejd, och är en perfekt gisslan för att ge mig chansen att få fram mitt budskap. Därför, gör dig bekväm här. Det kommer vara ditt hem ett tag framöver.” Han såg inte på henne, ville inte se på henne igen. Trots att ryktena om hennes skönhet nästan var sanna såg Lucifer bara minnesbilder av vad hon orsakat när han iakttog henne. Beväpnade män med fullmånens emblem, östligt utsmyckade dörrar som krossades, panik och kaos, väggar fläckade av blod, en sista gest av hjältemod och livlösa ögon som stirrade på honom…
De bekanta bilderna spelade upp en hemsk scen i hans synfält, som många gånger förut, och en känsla av hjälplöshet infann sig i Lucifers bröst.
”Gisslan för att du ska få fram ditt budskap?” Lizandras milda och frågande röst avbröt hans tankar.
”Ja.” Han talade lugnt och röjde inga känslor, mer än att han hade en kyla över sig.
”Och vilket budskap kan det vara?” Prinsessan stirrade än intensivare på sin ”värd” när hon väntade på det svar han omsorgsfullt tänkte ut för att inte avslöja hela sin plan. Lucifer såg ner på innehållet i sin mugg och svepte det innan han svarade.
”Att konungen och hans underlydnader inte kan styra över mig.” Sen gav han henne ett snabbt ögonkast som speglade all hans vrede. Därefter reste han sig upp, snappade åt sig ett bakverk överröst med fruktbitar och gick iväg.
När dörren smällt igen bakom honom slappnade Lizandra av och sjönk bakåt i stolen, ännu mer förvirrad än förut.
Lucifer gick snabbt över borggården samtidigt som han åt sin muffin. Den här morgonen hade börjat bra, prinsessan såg verkligen hjälplös ut. Så liten, så nätt, så oskyldig… Så lätt att lura och utnyttja. Det skulle underlätta hans plan oerhört.
Små vita moln lekte på himlen framför hans blick, och en blåtrast flög förbi. Det var tid för del två i hans hämnd.
Lucifer vände tvärt om och styrde stegen tillbaka till borgen. Han borstade bort smulorna från sina händer innan han öppnade en liten sidodörr och gick in. Därinne hade han sin skrivkammare, tillika arbetsrum. Från en hylla bredvid dörren tog han ett tjockt, vitt pappersark och ett liknande kuvert innan han satte sig ner vid valnötsbordet som stod där. Och så började han skriva.
Orden hade formats till ett perfekt stycke i hans tankar under en lång tid, så egentligen flöt de bara ut på pappret via fjäderpennan. Ett N, ett Å, ett D… En enkel prick innan ett mellanrum, sen ett yvigt streck korsat av två mindre, vilka tillsammans resulterar i ett F liknande de hans mor gjorde. Mor, hon som brukade ge…
Nej, inga minnen. Fortsätt bara skriv.
F:et åtföljdes av fler bokstäver, lika prydliga som de andra. När arket var helt fyllt av de svarta tecknen lade han ifrån sig skrivfjädern och läste igenom det, såsom han blivit lärd att alltid göra. Allt var såsom han ville ha det.
Längst ner i det högra hörnet krafsade han ner sin namnteckning, innan han vek pappret, en gång på mitten. Sen lade han brevet i kuvertet och tände ett grönt vaxljus som stod vid hans sida.
Lucifer halade upp en nyckel som hängde i en kedja runt hans hals och låste upp en liten låda i skrivbordet. I den låg endast två järnringar av samma storlek.
Han tvekade och övervägde att ta upp den mörkaste ringen, den som gått i arv från hans farmors morfars far och en gång tillhört hans egen far. Han undrade vilken effekt dess märke skulle ge, men bestämde sig sen för att den var för vänlig. Istället tog han upp den andra ringen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Bookworm - 10 sep 12 - 10:10 | | Jag håller med föregående | Louisean - 16 aug 12 - 18:14- Betyg:  | Har du funderat på att bli författare? I sådana fall lär jag
bli stamkund i bokhandeln...
Maila gärna om del fem! |
|
|
|
