What makes you different - del 1 |
DEL 1
- Drowning deep in my sea of loathing
Victor
Vi gick in genom gymnasiets huvudentré och fortsatte bort mot våra skåp som låg tillsammans med samhällarnas. På vägen spanade jag in en tjej som jag inte hade sett förut. Hon såg inte ut att vara äldre än mig, och hon hade på sig ett tajt vitt linne som framhävde hennes former på ett väldigt smickrande sätt. Jag stötte till Oliver i sidan och nickade mot tjejen och han flinade gillande.
Ungefär tre månader av höstterminen hade gått och jag hade inte ens brytt mig om att ta reda på vilka som gick första året än, inte ens de som gick handel som jag själv - antagligen var det för att jag spenderade mer tid utanför skolan än i den men det var i lägen som dessa som jag insåg vad jag hade gått miste om.
”Har du hört att Amanda ska ha fest i helgen?” frågade Oliver samtidigt som vi öppnade våra skåp.
”Nej.” svarade jag och tog ut mitt skrivhäfte i engelska och en penna. Arbetsboken hade jag slarvat bort redan andra veckan. ”Ska hennes morsa iväg eller?”
”Japp.” svarade Oliver och smällde igen sitt skåp. ”Hon smsade igår kväll. Skickade hon ingenting till dig?”
Jag skakade på huvudet, dock var jag inte förvånad.
Jag och Amanda hade haft ett on/off-förhållande större delen av gymnasietiden och ända sedan jag gjorde slut på riktigt precis innan sommarlovet så hade hon varit lite... avvisande mot mig; det vill säga struntat i att sms:a ut viktiga saker som fester, undvikit mig och snackat massa skit.
När vi äntrade klassrummet satt hela klassen där som förväntat. Väldigt få brydde sig ens om att titta upp när vi kom in – de visste redan vilka det var som kom. Vår engelskalärare, en mesig kvinna vid namn Eva, kollade bara lite hastigt på oss och fortsatte med genomgången utan att påpeka vår sena ankomst.
Fyra lektioner senare hade vi lunch. För ovanlighetens skulle beslutade Oliver och jag oss för att äta i matsalen idag. I vanliga fall brukade vi gå till ett snabbmatsställe som låg precis runt hörnet, men idag serverade de fiskpannetter och det var faktiskt ätligt – jag kunde dock inte säga detsamma om potatisen.
Jag lastade på två minimala potatisar och tre pannetter på tallriken och blickade ut över matsalen även att jag visste att Oliver hade satt sig på den vanliga platsen; längst bak nere i vänstra hörnet, ett runt bord med sex platser som var placerat vid ett fönster. Han satt där själv så antagligen hade de andra i vårt gäng inte slutat sina lektioner än.
Jag skyndade mig att fylla ett glas med mjölk och släntrade sedan ner till Oliver där han satt.
”Du följer med till Amanda va?” frågade Oliver och syftade på den kommande helgen.
Jag ryckte på axlarna. ”Vi får se…” sa jag dröjande och stoppade in en bit av potatisen i munnen. Lika äcklig som alltid.
”Amen vadå, hon är tänd på dig – so what? Det där ju history, du behöver inte bry dig om henne längre.”
Jag höjde ett ögonbryn. ”Jag träffar henne varenda dag för att vi har gemensamma kompisar.” påpekade jag.
Oliver ryckte på axlarna. ”Och? Inte fan behöver du ligga med henne för det.”
Jag flinade och tryckte in mer mat i munnen.
”Jag tycker i alla fall att du ska följa med.” fortsatte Oliver. ”Perfekt läge att visa för henne att det är slut genom att strula med någon annan, right?”
”Vi får se.” sa jag igen och markerade därmed att samtalet var över.
Istället för att hitta något annat att prata om svepte jag med blicken över matsalen, mest för att ha någonting att göra. Jag fick syn på Johan och Albin som kom gåendes lite längre bort med stegen styrda mot Olivers och mitt håll.
”Tja!” sa Albin och slog sig ner mittemot mig. Jag höjde huvudet som hälsning och ångrade genast att Oliver och jag hade gått till matsalen idag.
Egentligen var det inget fel på Albin, och inte Johan heller för den delen. Det var bara det att jag föredrog Oliver – alltid. I alla lägen. Oliver var lugn. Han stressade aldrig upp sig och var inte lika… ansträngande som alla andra. Ibland kändes det nästan som att de andra i gänget gjorde sig till bara för att platsa in; skrek och härjade för att verka coola, fällde kommentarer om allt och alla för att folk skulle prata om dem och spöade katiga killar bara för att de trodde att det ingav någon sorts respekt.
Oliver däremot öppnade inte munnen såvida han inte hade något vettigt att säga. Han var äkta och ärlig och gav sig bara på killar som förtjänade det. Jag hade aldrig hört honom säga något illa om någon ifall personen befann sig i närheten.
Jag å andra sidan var en slags blandning. Det var inte så att jag spöade folk hej vilt (även om alla andra trodde det), men hade någon retat upp mig hände det att jag tog till knytnävarna. Jag var för det mesta lugn och det var också sällan jag fällde kommentarer - men mycket berodde på mitt humör. Var jag på dåligt humör var jag lika oduglig som de andra, både när det gällde kommentarer, högljuddheten och att hamna i slagsmål.
”Ska ni hem till Amanda i helgen eller?” frågade Johan och kollade på mig och Oliver.
Oliver kastade en snabb blick på mig och svarade: ”Ja, det ska vi.”
Ett par timmar senare hade jag genomlidit de sista lektionerna för dagen plus omprovet (jag var rätt säker på att jag inte hade klarat gränsen för godkänt) och skulle åka hem.
Jag klev på bussen, brydde mig inte ens om att visa upp busskortet för busschauffören eftersom att han inte brydde sig heller och gick till min plats som var nästan längst bak.
Min plats, ja. Har man åkt med samma buss i ett år och tre månader har man en speciell plats, särskilt om man heter Victor Landh också.
Jag tryckte in iPhonehörlurarna i öronen då jag hade satt mig ner och startade spellistan med Disturbed-låtar. Samtidigt som David Draiman började sjunga kollade jag in folket som steg på bussen. Det var de gamla vanliga; en brunhårig kille som brukade sitta ganska nära mig, en rödhårig tjej med glasögon som jämt satt längst fram i bussen, en punkare, två töntar och en tjej med konstiga kläder.
Det där att man visste vilka som skulle med bussen var också en sak man visste när man hade åkt med samma buss i femton månader, men när den sista personen (tjejen med konstiga kläder) hade klivit på bussen klev ytterligare en tjej på.
Jag sträckte intresserat på nacken för att tydligare se vem, men jag kände inte igen henne. Kort var hon, i alla fall om man jämförde med mina 185 centimeter, och hennes bruna hår var uppsatt i en ganska så lös hästsvans.
Jag betraktade henne när hon osäkert visade upp sitt busskort för chauffören som inte ens brydde sig om att kolla på det och så vände hon blicken in mot bussen. Hon scannade av alla platser som om hon övervägde vart som var bäst att sätta sig – längst fram hos töntarna, eller längst bak hos rebellerna? (det vill säga mig)
Våra blickar möttes för en sekund och jag kunde se beslutet hon hade fattat i ögonen på henne; någonstans mittemellan fick det bli.
Jag fortsatte att kolla på henne medan hon gick fram till ett säte fyra platser framför mig och satte sig ner. Hon var intressant att kolla på, på något konstigt sätt. Hon såg inte annorlunda ut och inte heller var hon överdrivet snygg – men ändå var det någonting som fångade mitt intresse.
Hon tryckte in två hörlurar i öronen samtidigt som bussen började rulla och riktade blicken ut genom rutan.
Sex hållplatser och tjugo minuter senare skulle jag av. När man kunde skymta hållplatsen började jag resa på mig och till min förvåning började även den nya tjejen resa på sig. När bussen stannade in slängde hon sin väska över axeln och gick ut. Jag skyndade mig efter.
Efter knappt fem minuters promenad där jag hade gått ungefär tio steg bakom henne hela vägen svängde hon av in mot ett villaområde. Jag slängde en blick efter henne när jag passerade men hon hade redan försvunnit iväg.
Jag började fundera på vem hon kunde vara medan jag gick mot lägenheten som jag delade med min mamma. Nyinflyttad, absolut, men var hon helt ny eller hade hon gått på skolan innan utan att jag hade lagt märke till henne?
Så fort jag öppnade lägenhetsdörren slog lukten av alkohol emot mig och när jag gick in i vardagsrummet fann jag min mamma på soffan, totalt däckad. Framför sig hade hon en tom whiskeyflaska och ett halvfullt glas med samma vätska i.
Det hela hade börjat i samma veva som min pappa hade börjat slå mig.
Jag var tio år första gången. Jag hade kommit hem från skolan med en lapp om att jag var tvungen att skärpa till mig i skolan och ilskan i min pappas ögon kommer jag aldrig att glömma. Han hade lagt ifrån sig lappen, kommit fram till mig och slagit till mig över kinden. Slaget i sig hade inte varit så hårt egentligen, men det var bara just det faktum att han hade slagit mig som hade fått mig att börja gråta.
Efter det tillfället hände det allt oftare att han tog ut sin ilska på mig genom både slag och sparkar. Min mamma ingrep till en början, men efter att han hade örfilat henne en gång så slutade hon och tog istället till flaskan. När han sedan lämnade oss då jag var nästan femton år gammal hade det inte dröjt länge innan hon fick sparken från sitt jobb och det var bara ännu en ursäkt för henne att fortsätta dricka.
Jag suckade och kollade irriterat ner på henne där hon låg i soffan. Alltid samma visa; jag kom hem från skolan och morsan var däckad med ett halvfullt glas framför sig.
Jag slängde en filt över henne, hällde upp lite mer whiskey i glaset och svepte det i en klunk.
- Because the people in this town, they look straight through me
Stella
Det var som att en sten sjönk från mitt bröst när killen som hade gått bakom mig hela vägen från busshållsplatsen fortsatte rakt fram. Hade han svängt in bland villaområdet där jag svängde in hade jag utan tvekan börjat springa. Jag hade inte en aning om vem han var då jag hade trots allt bara gått på skolan i lite drygt tre månader men hans utseende var bekant - jag visste bara inte varifrån jag kände igen det.
Jag kunde inte låta bli att känna mig aningen paranoid dock. Jag menar, varför skulle han följa efter mig? Han kanske bara bodde i samma område, vilket han troligtvis gjorde också. Men det var någonting med hans blick som hade fått mig att bli nervös. Den var så genomträngande, och han hade verkligen stirrat...
”Hallå?” ropade jag in i huset när jag hade kommit in. Jag drog av mig skorna och jackan utan att få något svar. ”Hallåååå?” försökte jag igen, högre denna gång.
”Här inne!” hörde jag min mamma ropa svagt från något rum i huset.
Jag klämde mig besvärat förbi alla flyttkartonger och försökte lokalisera varifrån rösten kom. När jag fann min mamma sittandes bakom den nyligen uppmonterade bokhyllan hälsade jag lite snabbt och fortsatte sedan ut i köket.
”Stella, vänta!” sa min mamma och flög upp på fötter. Jag stannade i det stora dörrvalvet som skiljde vardagsrummet åt från köket. ”Jag och Per hade tänkt åka och köpa färg och tapeter imorgon eftermiddag. Vill du följa med? Så kan du ju titta ut något fint till ditt rum och-”
”Det är bra som det är.” avbröt jag henne och syftade på mina vita väggar.
”Är det säkert då? Du får välja vad du vill.”
”Ja.” svarade jag och hällde upp ett glas med mjölk som jag tog med mig in på mitt rum.
Flytten hade blivit klar så sent som igår och idag höll mamma (och Per, vart han nu höll hus) på med att montera ihop möbler.
Jag var inte särskilt glad över flytten. Jag hade trivts bra i vår lägenhet som låg knappt tio minuter från skolan. Jag hade varit okej med att hon träffade Per och han brukade sova över, men när mamma släppte nyheten om att vi skulle flytta ihop i en villa på andra sidan stan… ja, det blev lite för mycket.
Jag gillade Per, det gjorde jag verkligen, men jag ville inte flytta ihop med honom. Nytt rum, ny miljö, ny och dessutom längre väg till skolan och mina vänner… Allt var bara negativt i mina öron.
Jag slängde mig ner på madrassen som låg på golvet och suckade. Det spelade ingen roll vad jag hade för färg på mina tapeter, det skulle inte förändra någonting ändå. Dessutom skulle jag säkert ändå fylla väggarna med diverse tavlor och bilder jag hade nerpackade i någon flyttkartong.
Jag slängde en blick på alla kartonger i mitt rum. Alla mina saker låg där i. Jag kunde inte låta bli att förundras över hur allt jag ägde fick plats i sex kartonger, plus två som var fulla med kläder. Jag sneglade bort mot de inbyggda garderoberna och bestämde mig för att jag lika gärna kunde börja packa in mina kläder då jag ändå inte tänkte måla om eller något sådant.
Efter ett ha letat fram stereon och kopplat min iPod till den påbörjade jag mitt projekt.
”Jag går nu!” ropade jag in i villan.
”Ha det så kul!” fick jag till svar från köket av min mamma. Jag himlade med ögonen. Ha det så kul i skolan? Jo, säkert.
Jag kastade en blick på klockan. Bussen skulle gå om lite mindre än fem minuter så jag fick skynda mig till hållplatsen ifall jag skulle hinna.
Snabbt drog jag på mig min jacka, slängde väskan över axeln och gick ut. Jag gick med raska steg mot gatan som ledde mig ut ur villaområdet samtidigt som jag rabblade upp matematiska formler i huvudet för att försöka memorera dem till provet idag.
Lagom då jag svängde runt ett gathörn och korsningen där gatan som jag gick på gick ihop med den som skulle ta mig till busshållsplatsen blev synlig såg jag killen från igår gå där. Han gick förbi där uppe utan att bry sig om att slänga en blick in på min gata och tur var väl det då jag hade stannat upp och stod och stirrade mot honom som en idiot.
Jag tog för givet att han var på väg mot busshållsplatsen och bestämde mig för att slå av på tempot en aning. Det var som sagt någonting med den där killen som gjorde mig nervös och tanken på att stå ensam med honom på busshållsplatsen var inte särskilt lockande.
Så, jag stod kvar där jag stod i någon minut innan jag började gå igen, men när jag nådde fram till korsningen och kikade runt hörnet syntes han inte till; det enda jag såg var bussen vars dörrar precis stängdes. Den gav ifrån sig ett puffande läte innan den rullade ut på gatan och körde förbi mig.
”Helvete!” utbrast jag då jag insåg vad som just hade hänt. Jag vände om och sprang hela vägen hem, slet upp dörren och tvingade min mamma att skjutsa mig till skolan så att jag inte skulle komma försent.
”Vad ska ni göra i helgen?” frågade Elin vid lunchen senare idag. Det serverades pannkakor.
”Jag måste följa med till min farmor och farfar.” muttrade Johanna och petade i sin mat. ”Farfar har fyllt 75 förstår ni och jag bara måste följa med.”
Hanna och Bella ryckte på axlarna och sa att de inte visste och jag följde deras exempel.
Elin såg nöjd ut.
”Okej, vad bra. För det är såhär…” sa hon och lutade sig närmre oss. Vi andra gjorde detsamma rent reflexmässigt. ”Jag har nämligen blivit bjuden på en fest… hos Amanda Nilsson!”
Jag öppnade munnen i ren förvåning. Amanda Nilsson? Jag sneglade bort mot bordet där hon och hennes kompis Patricia satt, båda två med tajta urringade linnen utan någon kofta över trots att det var i slutet av november och kallt som tusan inne i skolan. Hur hade Elin fått en inbjudan dit?
”Vem har bjudit dig? Och varför?” frågade Hanna som om hon kunde läsa mina tankar.
Elin fnös. ”Varför skulle jag inte kunna få en inbjudan? Aja, i alla fall. Ni vet ju att jag har snackat en hel del med Johan Andersson, eller hur? Han är ju kompis med Oliver och de och de är ju också kompisar med Amanda. Och då sa han att han skulle dit och frågade om jag ville följa med men snäll som jag var och tänkte på mina kompisar…” Hon gav oss ett menande ögonkast. ”…så sa jag att jag inte kände för att gå dit själv. Då sa han att jag fick ta med mig lite folk om jag ville!” Hon slog ut med armarna med ett brett leende. ”Så, vad säger ni?”
”Jag vet inte…” sa Bella skeptiskt. ”Alltså, jag har hört rykten om vad som händer på de där festerna och ja… det är inga bra grejer direkt.”
”Äh.” Elin viftade bort hennes kommentar. ”Man måste börja leva någon gång, eller hur? Livet är kort!”
Bella skakade på huvudet. ”Jag avstår nog ändå.”
Elin kollade på mig och Hanna. ”Ni kommer väl?” När ingen av oss sa något kollade hon på oss med en bedjande blick. ”Men snälla! Jag kan inte gå dit själv fattar ni väl? Kom igen, jag slår vad om att det finns hur många snygga killar som helst där.”
”Jag står nog också över.” sa Hanna. Elin kollade bedjande på mig.
”Okej då.” sa jag.
Elin pep till och log mot mig. ”Det kommer bli så kul!” sa hon glatt. ”Vad ska du ha på dig?”
När jag satt på bussen hem senare samma dag trillade ett sms från Elin in i inkorgen.
Från Elin, 15:37
Vad vill du ha och dricka till helgen? Min bror kan fixa ;)
Jag knappade in ett snabbt svar om att hon skulle samma som hon själv skulle ha och lutade mig sedan tillbaka och förberedde mig på den tjugo minuter långa bussresan hem.
Det dröjde ända till fredagsmorgonen samma vecka innan jag såg killen igen.
Jag hade börjat gå hemifrån nästan en kvart innan bussen kom sedan tisdagens lilla missöde och innan jag svängde ut från korsningen för att gå den sista biten till busshållsplatsen försäkrade jag mig alltid om att killen inte satt där.
Men på fredagen gjorde jag inte det av någon anledning.
Jag kom ut från mitt villaområde och styrde stegen mot hållplatsen samtidigt som jag kollade på husen jag passerade. När jag var knappt trettio meter från bänken kollade jag dit – och fick syn på honom.
Han satt lite lätt framåtlutad med armbågarna på knäna och hade på sig ett par ljusa slitna jeans och samma svarta fodrade hoodtröja som han hade haft på sig i måndags då jag hade sett honom. Hans svarta hår stod åt alla håll och han höll en cigarett i högerhanden.
I samma ögonblick som jag övervägde att vända om kollade han på mig - och hans blick fastnade.
Generat vände jag på huvudet och insåg att jag inte kunde vända nu. Det skulle bara se fånigt ut och det skulle vara alldeles uppenbart varför jag vände då det bara var han där.
Jag tog några osäkra steg framåt. När jag kom fram till hållplatsen stannade jag på ett avstånd på åtminstone fem meter ifrån honom.
När jag var säker på att han inte längre tittade på mig sneglade jag försiktigt på honom. Trots att han såg ut som världens gangster var det ändå något tilldragande över honom...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | chulia - 19 nov 12 - 13:50- Betyg:  | | Wohoo! Skojar du var glad jag blev när jag såg detta. Du är igång igen! Med en väldigt lovande story och wiiie jag kan inte beskriva lyckan när jag såg detta och började läsa. Det var precis det här jag var ute efter. En kärlekshistoria med en assötassnygglitenpojk (och jag känner på mig att det är så det kommer bli) Yaay. Nu ska jag läsa vidare. Och for the record så är du så jäkla bra på det här. | | chulia - 19 nov 12 - 13:50- Betyg: | | Wohoo! Skojar du var glad jag blev när jag såg detta. Du är igång igen! Med en väldigt lovande story och wiiie jag kan inte beskriva lyckan när jag såg detta och började läsa. Det var precis det här jag var ute efter. En kärlekshistoria med en assötassnygglitenpojk (och jag känner på mig att det är så det kommer bli) Yaay. Nu ska jag läsa vidare. Och for the record så är du så jäkla bra på det här. | Afrodite - 13 aug 12 - 21:18- Betyg:  | | verkar spännande, mejla när nästa kommer ut :) | | fantastic - 12 aug 12 - 22:10- Betyg: | | Jättebra!!! Älskar den, mezza absolut nästa!! | | Tinaah - 12 aug 12 - 17:56- Betyg: | Bra :) och spännande! :)
om du vill får du mejla när du lägger upp nästa del! | | Notchii - 12 aug 12 - 17:51- Betyg: | | Awesome :D Mejla nästa ^^ |
|
|
|
