Halvdrakarna: kladd till kapitel. |
Han stod där mitt i palatset och förundrades över dess eleganta inredning och arkitektur. Han brukade vanligtvis inte låta sig imponeras av människors påhitt, men det här var sannerligen storslaget.
Kaspar smålog medans han lät blicken vandra över det svartrutiga golvet och över den vackert utsmyckade träpanelen. De här personerna visste verkligen hur de skulle uppvisa sin makt. De stora gotiska fönstren doldes till hälften av massiva gardiner och i taket hängde stora ljuskandelabrar som spred ett dunkelt sken över salen.
"Vi är ytterst glada över att ni kunde komma, unge herr Hauser." Han vände huvudet sakta mot den stora marmortrappan och spände ögonen i den lille man som stod högst upp på trappavsatsen. Mannen var sannerligen liten, något knubbig kanske, med ett alldagligt utseende. Han var kanske runt fyrtio års åldern, iklädd kostym, med kortklippt råttfärgat hår och en allvarlig uppsyn.
"Jag är inte direkt någon som borde kallas ´unge herr Hauser´ om ni förstår vad jag menar." Han gick fram mot trappan med ett föraktfullt leende innan han föll ner på knä i en bugning. Hans svarta läderrock la sig perfekt bakom honom, som alltid, han var själv noga med att inge ett respektingivande intryck.
Mannen skrockade till och gick nerför trappan.
"Nej, det har ni såklart rätt i. Du undrar säkert varför vi har kallat hit just dig. Vi har lyssnat till ryktena, hört oss för, och du, är sannerligen en man med ett ökänt rykte." Mannen gick förbi Kaspar, som följde honom med blicken och ställde sig för att blicka ut genom ett av de stora fönstren.
"Vi tror, att du är rätt man för jobbet. Eller rättare sagt, jag tror att du kan vara det som vi behöver. En man av din kaliber skulle kanske vara avgörande för oss i det här slaget." Mannen vände sig förbryllat om då Kaspar började skratta. Han började kallsvettas då det kalla skrattet ekade mot salens väggar, det var ett hysteriskt, nedlåtande skratt.
"N-ni skrattar, Hauser?" sade han oroligt då han vände sig och såg på honom. Kaspar satt fortfarande på knä, men han kastade upp huvudet och hans kropp nästan skakade av hans galna skratt. Mannen kände sig något illa till mods. Han brukade vara den som gjorde upp reglerna, särsilt i sitt eget palats, men han vågade inte tillrättavisa denne galne man, som med sitt hysteriska skratt fick blodet att isa sig.
"Hahahaaha, ja, jag skrattar, inser ni inte hur komiskt det här är? Du kallar hit mig, och kallar mig för en man, vet ni inte vad jag är för något? Hahahaha, dåre, stämpla mig inte som en människa, och tro inte att jag tänker hjälpa er för eran sak, jag gör det här enbart för min egen vinning!" Kaspar reste sig hastigt upp och vände sig häftigt mot den korte mannen som hukade till. Hans annars vackra drag var som bortblåsta och han stirrade med ett mordiskt leende på den lille mannen.
"Nog nu."
Kaspar vände sig om med ihopbitna tänder och stirrade än en gång upp för trappan.
"Hah, är det här något skämt eller? Hur många fega aristokrater finns det här egentligen?!" Han log. Han log alltid. Samma arroganta, elaka leende som alltid.
"Det är JAG som har kallat hit dig, monster. Jag vill att du ska jobba för mig. Och jag godtar inte ett nej." Kaspar fnös till, vilket fick den korte mannen att huka undan ofrivilligt. Han såg granskande upp mot trappan igen. Nu, så stod där en ung man, kanske i sexton-sjutton års åldern, iklädd en svart rock utsmyckad med gyllene knappar och axelpaddar.
Hans mörkbruna hår var bakåt kammat, och han var, till synes spinkig, men stilig. En välklädd fjolla, som resten av dessa överklass människor. Han vill väl bara inte smutsa ner händerna, det är väl därför jag är här.
"Pfft, och vad är det jag ska göra då? Har du hamnat i bråk med någon av dina små tjej-kompisar, och nu vill du att jag ska skära halsen av dem, mmm? Eller så kanske du inte fick den klänningen du ville ha, och nu vill du att jag ska stjäla den åt dig, kanske?" Han gick framåt, klackarna på hans kängor lämnade efter sig ett ekande ljud medans han gick mot trappan.
"Förolämpa mig inte, din parasit, du talar till överhuvudet av Blackbourn-familjen, Nathaniel Blackbourn, jag skulle vakta mina ord om jag var du."
"Haha, jassåååå, en Blackbourn minsann, en sådan har jag inte träffat på länge. Du vet att din rikedom endast består av smutsiga pengar va? Blodfläckade sedlar alltihopa."
"Klart att jag vet, jag är ingen idiot! Men det spelar ingen roll, jag vill ha dig på min sida, är du med mig, eller emot mig?"
"Pfft, det beror väl på vad det är jag ska göra, eller hur, ers majestät?" Kaspar bugade tillgjort. Den unge mannen såg hatiskt på honom, som om han ångrade att han kallat hit avskummet som stod framför honom. Men sedan harklade han sig och såg nobelt ner på Kaspar. Han liknade nästan en falk där han stod.
"Jag behöver din hjälp med att ta över landet."
--------------
Tystnaden var total. Alla tre stod tysta och iakttog varandra. Kaspar såg upp på Nathaniel. Han rynkade oförstående pannan och mötte Nathaniels mörka, allvarliga blick. Sedan kastade han bak huvudet och gav ifrån sig ett genomskärande skri som övergick till samma hysteriska skratt som innan.
"Pahahaha, är du allvarlig?! Hahaha, du måste skämta!"
"Jag är fullt allvarlig."
Kaspar såg på honom igen, denne unge man i sina tjusiga kläder, han som hade allt, var ändå inte nöjd? Människor är de alla likadana. Ingenting är tillräckligt. Ingenting är nog.
"Och varför, om man får fråga, vill du göra det?"
"Enkelt. Jag vill bara det. Jag har mitt eget imperium, jag har så mycket pengar jag kan behöva, men det räcker inte. Jag vill ha mer. Jag har ett palats, men tsaren har ett ännu större, ännu praktigare. Folket lyder hans minsta vink utan att fråga, en sådan makt över människor, vem skulle inte vilja besitta den? Jag vill att folket ska ropa mitt namn när min vagn kör förbi, jag vill ha makt, så enkelt är det."
"Pahah! Så, du vill att jag ska hjälpa dig med att störta tsaren? Och hela regeringen på samma gång då också eller? För du måste ju redan nu ha räknat ut att folket inte låter dig ta över så lätt, efter deras älskade ledare, hmm?"
Nathaniel hade börjat gå nerför trappan mot honom nu. Kaspar bara stod kvar och blottade sina vassa tänder mot honom i ett förvridet leende. Han var trots allt modigare än vad Kaspar hade trott. Det var inte många som vågade gå så nära honom när de väl visste vad han var för något.
"Lyssna nu, homunculus, och lyssna noga. Allt jag begär av dig är att du lyder mina order, utan att ifrågasätta, och då ska du bli rikligt belönad." Nathaniel hade lutat sitt allvarliga ansikte närmare Kaspars. Homunculsen var längre än honom och såg ner på honom med sina lysande ögon och sitt breda grin.
"Jasså minsann......Och varför skulle jag lyda, under en barnunges order?" Kaspar lutade sig ner ännu närmare Nathaniels ansikte och viskade orden i hans öra. Men det fick inte önskad effekt. Nathaniel var med på noterna. Han backade inte undan. Han var skicklig. Inga känslor, ingenting.
"Därför, att om du lyder, så kan jag garantera dig, att du ska få så många spädbarn du orkar äta. Det är dom du gillar mest, inte sant? Deras själar är ännu rena. Om du däremot säger nej, eller inte lyder. Så kommer mina lakejer att döda dig." Han knäppte med fingrarna och två män och en kvinna dök upp i ett moln av rök från skilda sidor av rummet.
De var helt klädda i svart, kvinnan var en yxa, den största av de båda männen hade två stora köttknivar i var hand och den andra var fulllastad av alla möjliga sorters vapen och mackapärer.
De omringade honom och Nathaniel med händerna på vapnen, beredda att hugga ner honom på Blackbourns befallning.
"Nå? Hur ska du ha det, Hauser?"
---------
"Tror du verkligen, i dina vildaste fantasier, att de här legoknektarna, kan döda något som jag? Lilla människa, de här marionett-dockorna är ingen match för mig. Men, jag ska acceptera ditt förslag, jag går med i ditt fåfänga fälttåg, jag ska hjälpa dig att nå ditt mål."
|
|
|
|
