att göra slut... |
Efter 1,5 år tillsammans antar jag att man inte bara kan stänga boken om oss med ett hejdå.
Jag antar du förtjänar en bra förklaring till att jag nu bestämt mig för att vända på klacken och söka mig mot en annan famn.
En förklaring som jag verkligen borde ha tänkt över och som ligger på min tunga och min
hjärna, förklaringen till att jag inte längre är kär i dig borde rinna som ett öppet vatten, det borde gå lika
smärtfritt och enkelt som mina tal i skolan, som sedan betygsattes med ett mvg och ett klockrent.
Men antar inte du kommer ge mig ett mvg för att jag slösat bort 1,5 år av din värdefulla tid, och jag
antar att du inte kommer säga att det var ett klockrent ordval när det kommer fram att jag i smyg
har börjar förälska mig i en annan människa, inte den människa som värmer mig på natten,
som betalar mina räkningar och rullar ut mattan föramför mina fötter. Utan den människa som du sagt: Han verkare jju vara trevlig.
Den kille som sagt till mig tusentals gånger: varför är du tillsammans med någon du inte längre är kär i ?
Men det har inte alltid vara såhär. I ett år trodde jag att du var mannen i mitt liv. Mannen som skulle följa mig till altaret, mannen som skulle säga: Det är pappa. Till mina
nyfödda barn och mannen som jag en dag skulle bli gammal ihop med. Men någonstans på vägen,
mellan tro, hopp och kärlek försvann plötsligt kärleken. Det enda jag hade kvaar var tron och hoppet om att känslorna sakta memn säkert skulle
börja växa sig starka igen. Så jag började med att måla upp en fasad, en fasad av ett leende och en lycka som egentligen lämnat mig för länge sedan.
Trots det gick det att bära upp fasaden ett tag, ända fram till mina känslor sakta men säkert började att
dra åt ett annat håll. Jag kunde inte både stå och gå gemom en motvind. Så jjag började att flyta med, åt fel håll, åt fel kille.
Ungrefär samtidigt som sommaren började regna bort började även min målade fasad att sköljas bort. Du började märka att det var något som stod snett till.
Men när du frågade kom aldrig rätt ord ur min mun utan det enda jag fick fram var: jag är trött, elller ett argt: det är inget.
Det var nog någonstans mellan dom där orden som jag såg dig sakta brytas ner, som jag såg att lyckan försvann ur sina ögon mer och mer för var dag som går,
och det var även då det gick upp för mig att jag är skyldig dig ett lyckligare liv. Ett liv utan mig.
Så här sitter jag nu och knapprar på tangenterna i hopp om att mina fingrar ska kunna säga dom där orden som
inte min mun kan. I hopp om att du en dag ska kunna förlåta mig och kunna älska igen, kunna ällska en
tjej som älskar dig lika mycket som hon älskar dig.
Förlåt....
|
|
|
|
