Alldeles för verklighetstroget |
Det hade varit en helt fantastisk dag med dig.
Utanför så höll vi om varandra, vi kysstes och jag tackade för all hjälp idag.
Vi stod vid min cykel som skulle ta dig till bussen, det brukade vara så.
Du lånar min cykel för att hinna med bussen, sedan låser du fast den och jag hämtar den morgonen därpå, vi är alltid så sent ute att vi nästan alltid måste stressa. Och i vår takt skulle vi inte hinna gå.
Du tittade djup in i mina ögon och sa de tre orden som du visste att jag älskade att höra.
Sedan strök du dina händer på min rygg, vi kysstes länge.
Du tryckte mig försiktigt mot den knottriga husväggen.
Då hörde jag folk gå förbi på andra sidan staketet, ovanligt, de är inte så ofta folk går där längre.
Jag såg bort mot den vidöppna grinden och skymtade två killar, kanske något äldre en jag. Båda killarna hade stora munktröjor keps och huvan uppe, byxor som började alldeles för långt ner, och stora skor som dem släpade i gruset. Dom tittade hitåt och jag mötte den ena med blicken för ett ögonblick. Men den andra killen verkade ha blicken på nått helt annat.
Dom passerade
Men bara några sekunder senare tittade han jag mött med blicken in igen igenom den vidöppna grinden. Jag stod fortfarande med ryggen mot väggen med dina trygga händer vilade på mina höfter.
-Ja de är en jävla blatte, vi tar´n
Då förstod jag vad det var som höll på att hända, min första tanke var att han fort skulle sätta sig på cykeln för att hinna undan. Sen slog jag snabbt ner min flackade blick på cykel låset. Vi hade aldrig kommit så långt att vi låst upp det.
Jag drabbades kort av panik innan jag tog ett beslut.
Nu syntes även den andra killen i grinden.
Jag tog tag i din hand och drog dig med mig, till vårat numera nästan tomma hem. Du stretade lite motvilligt emot ibland, jag vet att du inte vill ge dig i sånna här stunder och jag vet att du skulle kunna slåss och att du vågar, men ja ville inte ta några risker.
Inom kort var vi vid ytterdörren och jag skrek att du skulle in först, han stapplade in med mig tätt efter. Dom hade varit en bit bakom hela tiden, men nu när jag skulle stänga dörren var en av dem där med sin fot i mellan.
Jag tryckte allt vad jag orkade iallafall. Dom fick inte komma in, det var inget alternativ.
Jag höll i mot med hela min kraft.
De blev oerhört jobbigt, dem var två och jag var bara en.
Ärligt talat så vet jag inte vart han försvann, kanske upp för att ringa efter hjälp , kanske satt han helt stum i chock precis här bakom mig. Jag ville se bakåt för att se så inget hänt dig, men jag var tvungen att försöka fokusera på ytterdörren.
På ena sidan av vår dörr fans ett smalt glasfönster av tjockt glas. Det var ingen bra insyn men däremot såg man bättre ut.
Dom stod där och pressade på med hela sin tyngd . Dom hade bestämt sig för att komma in. Dom kämpade som djur .
Jag vet inte vart jag fick all min kraft ifrån. Jag höll dörren själv.
Han hade fortfarande inte kommit tillbaka för att hjälpa mig hålla i mot. Vart var han?
Han var i alla fall inne och i säkerhet.
Dom började banka på dörren så jag trodde att den snart skulle gå hål i den om de fortsatte.
Mina ben svek mig, dem vek sig under mig så jag föll ihop med en duns på golvet, med händerna fortfarande tryckandes på dörren.
Det går inte längre tänkte jag. Det går inte, vart är alla?Jag försökte skrika, men jag gav inte ifrån mig ett enda ljud, gråten stoppade och jag kände att jag höll på att gå under.
Jag försvann i mig själv och såg mig själv motvilligt släppa in dom, dom hade en liten fickkniv som en av dom plockade fram ur strumplinjen. Dom rusade in och börja hugga mot mig, jag skyddade mitt huvud med händerna, sen kom en vild smärta i magen. Jag tog ner ena handen där och såg hur den snabbt blev rödfärgad av mitt blod. Det får inte hända. Jag vaknade till i mina tankar igen och på ett kick var ja uppe på fötterna , med en kraft jag inte visste att jag hade tryckte jag till dörren så pass mycket att jag hade möjlighet att låsa den.
Dom kan inte ta oss, dem når oss inte nu. Det är över, flög det igenom mitt huvud.
Jag gled ner med ryggen mot dörren och kröp ihop med benen mot magen. Kände lite så att den var hel och konstaterade att mina tankar inte stämde.
Jag vet inte om jag svimmade eller om jag bara var så trött att ögonen flöt ihop.
Du vaggade mig och höll om mig. Jag tittade upp och mötte dina gråtsprängda ögon.
Jag genomblickade snabbt hans kropp.
Oskadd
Jag pustade ut och tog hans hand.
Det är ingen fara längre.
Han smekte försiktigt min kind och sa.
-Du är så modig ,älskling.
Jag hann inte svara ,jag var fortfarande i chock och nu kom rädslan ifatt mig. Jag började tyst gråta.
Du kysste min panna och satte dig bredvid mig, fortfarande med armarna om mig.
När jag lugnat ner mig så frågade jag
-Vad vill dem dig egentligen, vad har du gjort dem, vad har dem emot dig…
Han tystade mig med en kyss. Jag vet att han inte visste, ändå frågade jag.
Jag vet att det finns dem som inte accepterar, har vetat det väldigt länge, men jag har alltid lika svårt att förstå.
Tillsist frågade jag vart han var underhela tiden när jag kämpade för hans liv här nere vid dörren
-Jag var här bredvid dig hela tiden, höll i mot precis som du. Tillsammans tryckte vi ut dom så vi kunde låsa… minns du inte.
-Neej? Var de enda jag fick fram, du va inte där, du fanns inte där
Jag hörde åter igen ett dånande ljud ifrån dörren, dem var tillbaka, men den här gången hade dem något att slå med.
Vi flyttade oss från dörren. Backade på ett par kartonger som stod där uppstaplade.
Plötsligt blev allt mörkt.
Jag hörde hur dem slog in det lilla fönstret bredvid dörren.
Nu började hjärtat dunka väldigt fort, Dem kommer så ihjäl oss.
Jag drog dig närmare i mörkret blundade och andades in din lukt för sista gången, innan dem kom in.
Dom slog ,du slog, dom hotade och du blödde, va skulle jag göra …
Som en blixt var allt över.
Jag kröp fram till dig där du låg på dörrmattan. Du blödde ur både mun och näsa. Märkena efter slagen hade fyllt din kropp. Jag hade inte kunnat göra någonting, så fort jag hade närmat mig så slog dem så att jag for om kull.
Eftersom de var så mörkt såg jag inte om du tittade på mig eller inte, jag skakade dig försiktigt för att få kontakt.
Inget svar
Jag var så rädd att du var borta.
Jag la mitt huvud mot ditt bröst och skrek.
-ÄLSKLING ,älskling vakna snälla!.Mina tårar blötte ner din tröja.
Plötsligt vaknade jag av att jag skakade, jag var helt svettig .Jag var rädd som ett litet barn,
Lättnaden steg över mitt huvud
Det var bara en dröm, bara en dröm
En mardröm.
Har ni varit med om nått liknande, en dröm som är för verklig för att vara på låtsas?
|
| Kommentarer | | Eiilin - 4 aug 12 - 02:43 | | Ja de är nog en rädsla man går o bär på .tack o ja i försig den kanske platsar bättre under noveller vad vet jag ! | | getout - 4 aug 12 - 02:03 | Ja, det har jag men ingen jag minns tydligt i detta nu.
Men är alltid någon man älskar som dör, det beror nog på
en inneboende rädsla att förlora dem.
Kan tillägga att jag var helt fängslad av texten och läste
hela utan att knappt blinka. Den var väldigt välskriven även
om den kanske skulle ha gått under kategorin noveller. |
|
|
|
