ma chérie! Del 1 |
LÄS PROLOG INNAN NI LÄSER DENA DEL. ursäkta att den blev en aning kort.
Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen då han ännu en gång vaknade upp ur sina mardrömmar med ett hjärtskärande vrål och sedan hastigt rullade ur sängen. Flickan såg upp med stora, skrämda ögon. Svetten blänkte tydligt längs hans fullt avklädda kropp och bröstkorgen hävdes ilsket upp och ned i och med varje andetag han tog.
- Vad är det som händer, Will? pep hon osäkert, samtidigt som hon steg upp ur sängen med ett vitt lakan virat kring sin nakna,skälvande kropp. De vanligtvis vänliga, havsblå ögonen hade bytts ut emot ett par svarta, blänkande knappar som över huvud taget inte speglade några som helst känslor. Var han ens vaken? Sekunderna tickade förbi, han flåsade och stirrade på henne med ett mörker i sin själ, ett mörker hon aldrig skådat förut. Hon backade skrämt.
- W-William? Rösten var ostadig och fingrarna darrade då hon drog en nervös hand igenom sitt ostyriga hår. Precis som hon.
William slöt ögonlocken, de kändes heta och snustorra, de liksom rev hans ögonglober sönder och samman. Bra, då slapp han se igen. Då slapp han sukta med blicken efter flickor som efterliknade hans älskade. Hans älskade. Adelynn.
Doften utav kanel och äpple drog förbi, han försökte andas in så mycket han bara kunde utav henne. Åh, hennes hud doftade så ljuvligt. Alltid samma doft. Äpple och kanel. Kanel och äpple. Adelynn!
Tillslut insåg att doften som svävade omkring honom var ren och skär inbillning. Det enda han kunde känna nu var lukten utav skam, svett och rakvatten. Helvete!
Skrattet. Det ekade i väggarna, klingade i hans öron. Det sved i hans hjärta. Förbannade Adelynn!
Han väcktes ur sina tankar då dörren for igen med en ljudlig smäll, ögonen slogs upp och han möttes utav sin ensamhet. Utmärkt. William slog sig ned på sängen och begravde ansiktet i händerna. Adelynn hade alltid stannat kvar vid hans sida, trots rädsla, mardrömmar och oroliga,sömnlösa nätter. Alltid.
- Gå vidare, William! De ilskna, bekanta rösterna surrade omkring i hans huvud. Men han vägrade lyda. Orken fanns liksom inte till hands. Och det fanns ingen annan att klandra. Han hade bara sig själv att skylla. Sitt ynkliga, patetiska jag.
Adelynn Courtois drev rastlöst omkring i fören på den enorma båten med en bok i sin högra hand. Den benvita klänningen dansade kring slutet av hennes vader och hon vilade solparasollet emot sin vänstra axel. Trots det ynkliga lilla skyddet, gassade solen något förfärligt långt uppe på himlen och hon var rädd för att drabbas utav solsting.
Om hon inte redan var drabbad, det vill säga.
Hon kunde fortfarande inbilla sig själv att hon såg honom. Den stiliga, seniga kroppen och det allvarliga ansiktsuttrycket.
De tydliga konturerna, de skimrande, havsblåa ögonen och den solbruna, mjuka huden. Hon rös till.
- Miss Courtois! Förklädets gälla röst skar igenom den tjocka, salta luften som ven omkring dem. Adelynn snurrade runt med en osäker blick på den unga kvinnan som stelt stegade fram i hennes riktning. En grov rynka syntes mellan förklädets två ögonbryn, vilket Adelynn fann roande. Den ogifta kvinnan sprang alltid omkring och hytte med fingret efter Adelynn och hennes sytrar, hennes dåliga humör hade dock aldrig smittat av sig på någon i familjen. Courtois var efter allt kända för smittande leenden och skratt. Hon log bittert.
- Ni borde inte stå här och dagdrömma, miss. Ert bröllop äger rum om endast fem dagar. Ni borde genast förbereda er inför ert första möte med er blivande make! Tonfallet var förmodligen menat att låta uppmuntrande, men i Adelynns öron lät det mest som ett rått hån.
Hon nickade kort, innan hon följde sitt förkläde ned i hytten.
På med den livsslukande korsetten, den senapsgula klänningen med insydda små glaspärlor och skorna som klämde tårna tills blåsorna bubblade upp. Allt för att se tilltalande och attraktiv ut.
Hon suckade. Mr Barkley hade älskat henne precis som hon var..
Ända tills den dag då han lämnat henne i tårar och de splittrade ruiner som återstod utav hennes förkolnade hjärta.
|
|
|
|
