Hur länge faller man? Prolog. |
år 1880.
Det dunkade i öronen, pupillerna vidgades och hjärtat tog ett skutt i bröstkorgen då herrskapets unge son gled in i festsalen med sådan elegans och grace att Mary var på vippen att trilla av sin stol utav beundran. Hennes bordsherre harklade sig irriterat, och hon log ursäktande, samtidigt som hon med en viss rodnad över halsen och kinderna fortsatte att ogenerat stirra på den unge mannen. Det mörka, kortklippta håret avgjorde en stor kontrast till hans blåa ögon, och överarmarna var muskulösa, det dyrbara tyget stramade åt över hans vältränade kropp. Han slank ned på sin plats bredvid sin mor, vars korsett tryckte dennes,annars så gigantiska, byst rakt upp i hennes ansikte, vilket gjorde det väldigt svårt att koncentrera sig på vad den pratglada kvinnan sade. Mary slog ned blicken i den tomma tallriken när hennes fader besvärat harklade sig med en bister min riktad åt hennes håll, han satt snett mittemot henne och tillät inte att Mary återigen skulle skämma ut sig. Den förra tillställningen de blivit bjudna till hade slutat i katastrof då Mary ifrågasatt en greves åsikt och sedan även argumenterat för sin sak istället för att vara tyst, det var ett under att någon utav deras vänner över huvud taget fortfarande pratades vid med dem.
Greven satt på sin plats bredvid en kurvig,pratglad fransyska och stirrade på Mary med smalnande ögon, han kunde inte förstå varför den utskrattade familjen återigen blev bjudna till festligheter, då ryktet om förnedringen spritt sig i hela staden. Hon hade förolämpat honom framför de mest välbärgade människorna i England, och han hatade henne för det.
Maten serverades och han petade med en min utav avsmak i de kokta grönsakerna som låg uppdukade bredvid hummern. Han lade ned besticken och himlade med ögonen åt kvinnan bredvid honom som inte tycktes kunna vara tyst i fem sekunder. Men hon var en nära vännina till frun i herrskapet, så han kunde inte heller be henne hålla käften. Han fick helt enkelt bita ihop och stå ut.
Herrskapets son, vid namn Nilas såg sig uttråkat omkring i den enorma salen med en avmätt blick, han lade märke till kvinnornas suktande blickar, men valde att helt ignorera dem. Han var inte på humör för påflugna, mansslukande damer för tillfället, trots att han mer än gärna vid andra tillfällen hoppade i säng med dem.
Hans blick gled rastlöst omkring, tills han lät den falla på en kurvig flicka med fylliga kinder och mörka, rådjursliknande ögon. Hon satt och stirrade ned i tallriken med en tydlig rodnad över halsen, och han log vänligt emot henne då hon blygt kikade upp ifrån tallriken, och sedan, lika hastigt blickade ner igen. Denna gång med en kraftigare rodnad, som nu även spritt sig upp i hennes ansikte. Bordsherren bredvid henne sade någonting till henne och hon log osäkert, vilket framkallade två smilgropar i de rosiga kinderna. De fylliga läpparna, den raka, dock rätt så minimala näsan och de välformade ögonbrynen fångade hans uppmärksamhet och han kunde inte förmå sig att sluta stirra.
Hans moder lade märket till sin sons uppförande och harklade sig för att bryta hans förtrollning.
- Jag ser att ni har ett gott öga för miss Swanson, min son. Hon log ett kattliknande leende och spann nöjt då hennes son letade efter bortförklaringar och trotsande ord, det slutade med att han trumpet stirrade ned i knät och suckade. Han harklade sig.
- Och om jag skulle ha det.. vad skulle ni då säga? Han såg försiktigt upp i hennes mörkblåa ögon, de gick som en pilspetts rakt igenom hans själ och han var tvungen att titta bort igen.
- Jag skulle avråda er ifrån att ens tänka tanken, min son. Den flickan är varken väluppfostrad eller vacker, det skulle förvåna mig om ens en simpel bondpojke skulle tråna efter den tösen. Hon körde näsan rakt i vädret och såg bort ifrån hans skamsna ansiktsuttryck, de blåa ögonen var tomma och avslöjade inga känslor. Det var knappt så att Mrs Austen kunde genomskåda sin egen son.
- Jag skulle skämmas ifall ni trotsade mig, och visades med den där.. den där.. grisen bland folk! Snäste hon, innan hon avfyrade ett elakt litet leende gentemot honom, han skulle inte våga trotsa henne. Aldrig.
Mary kände hur blodet ilsket pumpade omkring i hennes blodådror, hon hade sett Herr Austen rakt i ögonen för några sekunder, och bilden utav hans havsblåa, glittrande ögon och det där breda, vänliga leende präntades in i hennes hjärna, allt hon kunde tänka på var vad hans blickar gjorde med hennes kropp. Hon blev alldeles svag i knäna, så hon tackade Gud för att hon satt ned vid bordet och inte stod upp bland folk, eller värre, att hon dansade. Hon var inte säker på att hon skulle kunna hålla sig på fötter särskilt länge.
Den kurviga, bortglömda flickan som de flesta föraktade, satt nu i sin egna värld och funderade. Tänk om..bara OM det där leendet och den där blicken betydde något? Ett bubblande rus for igenom hennes kropp och kittlade till i magen. Aldrig hade en man sett åt hennes håll på det där viset, de hade antingen glott på Mary med avsmak, eller med vulgära blickar som fick henne att känna sig alldeles naken och blottad. Hon suckade. Om, bara om.
|
| Kommentarer | | FejkatLeende - 29 jul 12 - 15:14 | | Grymt bra! Maila nästa :) | | svartsjuk - 28 jul 12 - 20:31 | Safir, jag hade oerhört svårt för namnen, men jag nöjde mig med de jag valde ut tillslut och de kommer fortsätta heta så, även fast du kanske inte tycker om det!
annars så tackar jag för din kritik, jag ska försöka tänka på det.
det må verka klassiskt nu, i dina ögon, men jag har redan tänkt ut hela historien, och jag kan säga dig att den redan nu är långt ifrån klassisk!
men tusen tack för kritik och kommentar!
MVH
Felicia | | Safir - 28 jul 12 - 19:37 | Hm, gillar, men den har lite för många kommatecken (wow, trodde aldrig att JAG skulle säga det där.) Det skulle vara en fördel om du kunde göra lite fler och kortare meningar, dela upp en del av de längsta.
Och sen, namnen. Jag är inte överförtjust i namnen. Jag vet att det inte är enkelt, men..ja.
Sist: Tillåt mig att påpeka det klassiska i att de, hon och han, fattar tycke för varandra vid första ögonkastet. Det... Faller mig inte lika mycket i smaken som dina fina beskrivningar och ditt utmärkta val av århundrande. |
|
|
|
