Det sista andetaget |
Vera och Melvin går lugnt på den lilla grusvägen. Solen lyser, det är varmt och träden är gröna. Det är en perfekt dag för att fira deras ett-årsdag.
-Vilken underbar dag det är! säger Vera med ett stort leende. -En underbar dag med en underbar tjej, säger Melvin och tittar på henne.
Han ger henne en kärleksfull puss sedan fortsätter de gå. De kommer fram till en stig, eller rättare sagt något som liknar en gammal uppfart. De följer stigen för att se vart den leder.
-Ett slott?! säger Melvin förvånat. -Kan vi inte gå in? frågar Vera glatt. -Det är nog säkrast om vi inte går in… svarar han tveksamt. -Hjärtat, var inte en sådan fegis! retas Vera. -Okej då, vi går väl in….
De går fram till den jättestora dörren och utan förvarning börjar det spöregna. De ser en blixt sedan hör de ett muller.
-Det åskar! Vi måste skynda oss in, säger Vera.
De springer in i det mörka slottet, plötsligt tänds det en massa ljus som hänger på väggarna. De har kommit in i en lång korridor. Dörren smäller igen bakom dem. Båda hoppar till men ingen säger något. De följer korridoren en bit sen rätt som det är så hörs en duns, sedan kommer en stor vindpust och det blir mörkt.
-Melvin! Sluta rivas!! väser Vera argt. -Jag rör dig inte säger Melvin med darrande röst.
-Vera! Kom igen vi sticker! fortsätter han.
-Nej! Om du lämnar mig här så är det slut! Fattar du? väser Vera surt.
Melvin börjar gråta.
-Hejdå! svarar Vera surt.
-Vera! gråter Melvin.
-Nej! svarar hon.
Melvin springer därifrån När han kommer hem så är han alldeles genom blöt
-Varför är du så blöt? Har du och Vera haft vattenkrig eller? skrattar hans mamma.
-Nej, det regnar ju! svarar Melvin.
-Vad säger du? Det har ju inte varit ett moln på himlen på hela dagen! säger hans mamma förvånat.
-Var är Vera förresten? fortsätter hon.
-Melvin? Är du kvar? viskar Vera.
Det kommer en vindpust och plötsligt tänds ljusen igen. Hon måste ha gått långt in i slottet för nu syns inte den stora dörren längre. Allt hon ser är en trappa och hon bestämmer sig för att gå upp för den.
Det knakar i den gamla trappan när hon försiktigt tar steg efter steg.
Hon känner hur trappan viker sig under henne.
Hon tar sitt sista andetag sedan faller hon ner.
Hon landar på ett hårt stengolv, men det är inget som hon känner.
Hon är redan död, hon dog redan in hon föll. Hon blev så rädd
Melvin vaknar hastigt.
”Jag måste ringa Vera” tänker han.
Han har inte hört ifrån henne sen han stack från slottet.
Några signaler går fram men ingen svarar så han ger upp.
Han bestämmer sig för att gå tillbaks till slottet och leta efter henne.
Han går på samma grusväg som de gick på igår.
Men efter ungefär en och en halv timme så börjar han undra.
Har han gått fel?
Har han gått för långt?
Han är bombsäker på att det är rätt väg men han har inte sett någon uppfarts liknande stig.
Han går tillbaka samma väg, men slottet finns inte längre.
Han går hem till Vera för att se om hon är där, han knackar på och hennes mamma öppnar dörren.
Det ser ut som att hon har gråtit.
-Hej, är Vera hemma? frågar Melvin tveksamt.
- Nej, jag hade hoppats på att du visste vart hon var. svarar Veras mamma och börjar gråta.
Både Melvin och Veras mamma inser att Vera inte längre finns hos dem.
Det är ett mysterium.
Slottet hade aldrig funnits där innan, men helt plötsligt var det där.
Sedan var det bara borta igen.
Det är kallt och fuktigt, men hon fryser inte. Hon bara känner att hennes kropp är kall.
Hon öppnar ögonen och ser sitt bleka ofärgade ansikte i spegeln rakt framför henne.
Hon har skrubbsår lite överallt på kroppen men hon har inte ont.
-Hej! Jag heter Vera. säger hon till sig själv i spegeln. Sedan går hon genom den tjocka slottsväggen och ut i skogen.
|
|
|
|
