Upptäckten på nedre plan del 1 |
Idag gällde det. Enza och Edward hade stigit upp klockan tre på morgonen. Eftersom att detta gällde ett tillslag mot en vampyrkrypta, så var det effektivast att slå till på dagen då vampyrerna var svagare.
Det gav specialstyckan ett övertag. Dagsljus. De satt bredvid varandra i den fulla skåpbilen. De andra medlemmarna av specialstyrkan satt och småpratade, men annars rådde en allvarlig stämning.
Enza och Edward satt tysta och kontrollerade sin utrustning. De hade inga skjutvapen som de andra, de skulle bara sinka dem. Alkemisterna, magikerna och de vanliga soldaterna hade alla åtmindstonde ett vapen.
Ordentliga puffror med specialtillverkade kulor. De var fyllda med såkallat heligt vatten, vatten som blivit välsignat. Det var en enkel process. SMD hade en speciell buddistmunk som välsignade vattnet med hjälp av en gong-gong.
Och munken hade fått jobba flitigt inför det här uppdraget.
"Sitter din ringbrynja ordentligt vid halsen?" Enza kontrollerade sina läderhandskar medans han skickade tanken till sin bror. Han kontrollerade att det slitstarka tyget och att den skottsäkra västen satt ordentligt över sin egen ringbrynja och rättade till sin långa hästsvans.
"Jarå brorsan.....du har väl inte glömt plan B va?" Edward tecknade ner mot sin läderkänga. Syskonen hade kommit överens med varandra om att alltid ha en kniv gömd i stöveln, ifall något skulle gå extremt fel.
"Klart jag inte har."
Stämningen blev allt allvarligare och till sist så satt alla i truppen tysta, ju närmare målet de kom. Målet var en gammal lagerbyggnad som sträckte sig tre våningar över mark och tre våningar under mark.
Ett ideal tillhåll för blodsugare, som de äldre soldaterna beskrev det.
Skåpbilen stannade till, dörrarna öppnades och alla for ut i snabb och inövad takt. Enza riktade blicken mot byggnaden som såg ostadig och nedgången ut. Fler skåpbilar fanns också på plats och fler soldater forsade ut ur dem.
Omgivningen var grå och uttorkad, och det såg ännu gråare ut i det svaga solskenet som försökte kämpa sig fram genom molnen. Rogers och Wicko, hans och Edwards polare gick i täten och säkrade området.
De gick med vapnen beredda fram till dörren och kikade försiktigt in genom de gapande tomma fönstergluggarna. Resten av styrkan höll sig på avstånd tills de tecknade att det var fritt fram. Alkemisterna sprang fram och sprängde diskret upp dörren med en liten cirkel, och sedan så ryckte resten av truppen in.
Magikerna transfererade längre in i huset indelade i grupper för att leta reda på vampyrernas kistor, alkemisterna och de övriga soldaterna spred ut sig för att säkra de övre våningarna och sedan för att söka igenom de nedre våningarna.
Några av monstersoldaterna följde efter, han själv och Edward följde efter Rogers och Wicko till de nedre våningarna. Rogers sparkade upp dörren till trapporna och de fyra stirrade ner i vad som tycktes vara ett evigt mörker. De kastade en hastig blick på varandra innan Wicko tände ficklampan på sitt vapen och tog ledningen.
De andra följde efter. Trapporna var gammla och det kändes som om de skulle vittra sönder under fötterna på dem. Bröderna lät drakögonen komma fram för att bättre se genom mörkret som omgav dem allihopa. De gick alla försiktigt och kom till sist till en korridor.
Det ekade av ett droppande ljud som tycktes växa i styrka ju längre in i korridoren de gick. Enza kollade upp på väggarna och mot taket. Han mindes en gång då han blivit attackerad från ovan av en ghoul som suttit i taket. Den hade nästan slitit huvudet av honom. Han tänkte inte låta sig bli överraskad på det sättet igen.
Ficklampans sken nuddade till sist en dörr och de gjorde sig beredda igen. Rogers tände sin ficklampa nu också och förde upp vapnet så att han skulle vara beredd att skjuta. De stannade och Edward ställde sig framför dem. Han höll upp handen mot dörren och gjorde en rörelse som om han vinkade den till sig.
Dörren öppnades sakta med ett knarrande ljud och klagande, rostig metall. Rogers och Wicko lös in i mörkret innanför dörren, men ljusstrålen landade inte på något tycktes det som.
Edward andades ut, drog in luft och gick mot dörren. "Försiktigt nu, Ed."Enza stod beredd, han och Edward stod i full mental förbindelse nu. Ifall Edward hörde eller skymtade något framför sig, så skulle Enza se det också och kunna ingripa snabbare.
Edward gick försiktigt fram till dörröppningen. Nerverna var på helspänn och han svettades. Han önskade att han hade sin slägga nu, så att han iallafall skulle ha något att skydda sig med. Han kikade in i mörkret och kunde nätt och jämnt urskilja konturer av lossnad betong och bråte innanför dörren.
"Det ser säkert ut, jag känner inga vibrationer från något som rör sig, men det kan ju vara någon som ligger still. Var beredda." Edward viskade så lågt han kunde innan han försiktigt gick in genom dörren.
Då, såg han något i ögonvrån. Något som kom farande rätt emot honom. Han skrek till då det slog omkull honom. Han landade under varelsen och kämpade för att inte låta paniken ta över. Han kände hur Enza och de andra var på väg för att hjälpa, och han slog på det som låg över honom med klorna som han låtit komma ut.
Men varelsen låg stilla över honom utan någon som helst reaktion från de vassa slagen. Då märkte han, att kroppen han hade över sig låg väldigt stilla, för stilla. Den försökte inte ens hålla fast honom, kroppen bara låg över honom. Han slutade slå och stannade till. Sedan kände han den fruktansvärda lukten som kroppen avgav.
"ED! Är du okej!?" Enza stormade fram till sin bror genom dörröppningen och drog undan det som låg över honom. Han drog sedan upp honom på fötter medans Rogers och Wicko inspekterade kroppen. "Jadå, jag är okej, haha, fan, bara blev lite skraj, man tycker ju att jag borde kommit över sånt nu, vid min ålder."
"Det är okej att vara rädd Eddi, det är ju rädslan som håller oss vid liv." Wicko log mot honom och vände sedan uppmärksamheten mot kroppen igen. Han hade böjt sig ner och satt nu lutad över kroppen och inspekterade den. Rogers stod och riktade vapnet mot kroppen, för att lysa på den, och bara ifall att den skulle få för sig att röra på sig igen.
"Kom och kolla på det här en stund. Det här är lite märkligt." Wicko tecknade åt dem att komma. Enza och Edward gick närmare och kollade försiktigt på kroppen. Det var en kvinna, med väldigt ljust blå hud och mörkt hår. Hennes ögon var vidöppna och pupillen lyste dunkelt i ficklampans ljus.
Det var en vampyr. Stämningen bland dem blev otroligt spänd. Det här kunde inte vara ett gott tecken, ingen hade fått order om att döda på första ögonkastet. Det skulle bara ha varit en razzia med så lite våld som möjligt.
Wicko särade försiktigt på hennes läppar och blottade hennes huggtänder för resten av dem. Enza såg på honom. "Vad är det hon har dött av då? För hon är död, inte sant?" Han såg bekymrat ner på vampyrens kropp. Wicko satt tyst vid kroppen ett tag och såg minst lika bekymrad ut. Efter en stund, så sade han äntligen något.
"Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad hon har dött av. Ingen påle genom hjärtat, huvudet sitter kvar, inga skador efter skottsalvor, inga yttre skador över huvudtaget...En teori är att någon hällt i henne heligt vatten eller liknande, men... det skulle vi ha sett på halsen och på munnen, men det finns inget där. Så, jag har verkligen ingen aning."
De stod tysta. Till sist så böjde sig Rogers ner över vampyren och slöt hennes ögon.
"Även de som redan är döda, förtjänar att äntligen få vila. Och få vila i frid."
Det droppande ljudet, det fortsatte.
Strömmen slogs på och alla ryckte till av det plötsliga ljuset. De släckte ficklamporna och tittade sig omkring. De flämtade alla till och backade mot dörren igen. Det var inte en våning som de först hade trott.
De måste ha gått ner till nedersta våningen på något sätt och de två övre våningarna måste ha rasat in för utrymmet var enormt, nästan lika stort som Monsterakademins stridsarena. Men det var inte det som var chockerande. Utmed väggarna, så hängde det kroppar. Vampyrer.
Enza kände hur han började kallsvettas. Det här var sjukt. Det här skulle inte hända. Illamåendet sköljde över honom när han lät blicken vandra över alla de kroppar som hängde upp och ner utmed väggen. Som fladdermöss.
Edward såg chockat på väggarna. De två andra kände säkert precis likadant som dem. Sedan la han märke till något annat. Inristat i betongen, så skymtade han en cirkel. Han iakttog den och märkte, att cirkeln också var enorm, det verkade som om den täckte hela golvet i rummet.
"Ser ni det också?"
"Ja...något stort måste ha ägt rum här...."
"Det måste ju vara runt femtio vampyrer härinne..." Rogers såg chockerat på kropparna. Han brukade alltid hålla huvudet kallt, han var inte den som blev chockad över något små gnabb. Men det här, skulle förbluffa vem som helst.
"Det är svårt nog att döda en vampyr. Det borde vara omöjligt att döda så HÄR många på en gång."
"Kalla på förstärkning."
"De är på väg."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | AllThatIWanted - 22 jul 12 - 01:39- Betyg:  | | Läskigt! Spännande! I like it! :D |
|
|
|
